Några tankar kring sparande

Med jämna mellanrum brukar Länsförsäkringar bank publicera en sparanderapport. I den rapporten kan man läsa att en tämligen stor andel av svenska hushåll har ett obefintligt eller mycket litet sparande. Även i gruppen  med relativt sett höga inkomster finns det förvånandsvärt många som har mindre än en månadslön i sparkapital. Vi är med andra ord ganska långt ifrån fd finansminister Anne Wibbles vision i början av 1990-talet om att varje svensk skulle ha en sparad årslön på banken. Det  finns naturligtvis många anledningar till varför sparande inte verkar vara en prioriterad fråga för alla individer. I en tid där  utbudet på krediter är stort och räntorna är extremt låga minskar incitamenten att spara. På kort sikt får detta till följd att vi vänjer vid en situation där vi tenderar att konsumerar nu och betala senare, istället för att spara nu och betala senare. På lång sikt kan konsekvenserna bli större, inte minst för min egen generation.

Sparande har traditionellt sett haft två betydelser för individen. Den ena är bygga upp ett kapital så att man kan investera i t.ex. sina barns utbildning eller i ett eget boende, den andra är för att jämna ut konsumtionsnivån över tid. Låt mig exemplifiera. När lönen kommer in på kontot den 25:e (eller i mitt fall när barnbidraget betalas ut den 20:e) kan jag välja att äta oxfile på Ågatan 3 varje kväll i en vecka och sedan leva på nudlar och ketchup fram till nästa lön. Eller så kan jag njuta av Linas matkasse under hela månaden. Nationalekonomisk teori säger att vi, givet vissa antagnden om vår nyttofunktion, borde föredra det sistnämnda alternativet före det förstnämnda.  Att  det sedan finns individer, likt de som Magnus Uggla sjunger om i Kung i baren, som har preferenser för kombinationen oxfile och nudlar, tänkte jag återkomma till  i ett annat inlägg. Problemet i vår kultur är vår benägenhet/kapacitet att utjämna inkomster över tid är avtagande med tidhorisonten. Över en månad kan de flesta människor fördela sin inkomster någorlunda jämnt, även om jag måste medge att en oproportionerligt stor andel av min och hustruns gemensamma inkomst brukar gå åt mellan den 20:e och 30:e varje månad. Ska man inkomstutjämna över ett år blir det genast lite svårare, ökade utgifter kring jul och semestrar verkar komma som en chock för många och det är inte underligt att januari är en dålig månad för detaljhandeln. Den stora utmaningen är dock att utjämna sina inkomster över ett helt liv. Under en tjugoårsperiod, mellan 45-65, ska vi både betala av skulderna vi byggt upp under familjebildandefasen och bygga upp ett sparkapital för tiden efter det att vi avslutar vårt arbetsliv. Eftersom vi som sagt verkar ha svårt att på individuell nivå  utjämna inkomster över långa tidsperioder, vilket faktiskt  beror på både  arv och miljö,  hjälper det offentliga oss med det. Det statliga pensionssystemet och kollektivavtalens pensionsavsättningar är goda exempel på individuellt sparande som adminstreras på en kollektiv nivå. Jag har inget problem med detta, tvärtom. Problemet uppstår om vi låter oss invaggas i tron att det räcker. Budskapet i det orange kuvertet är dock en indikation på att så inte är fallet. Utan ett kontinuerligt långsiktigt eget sparande riskerar många i min egen generation få en obehaglig överraskning den dagen vi fyller 65. I det perspektivet blir trenderna i Länförsäkringar banks rapport extra bekymmersamma.

Avslutningvis en liten reklamfilm som fastnade på min näthinna när den gick på tv för några år sedan. Jag vill på förhand be om ursäkt för språket, men slutklämmen är klockren.
'