Mitt liv som sexbarnsfar – skillnaden med att var småbarnspappa vid 40 än vid 30

För det mesta har man nio månader på sig att förbereda sig på att få tillökning i familjen. I våras hade jag och Mathilda ungefär nio dagar på oss. Så fort förfrågan kom från de social myndigheterna  om att öppna sitt hem för ett barn så började jag och hustrun titta på alla praktiska detaljer. Den stora frågan var naturligtvis vem som skulle kunna vara tjänstledig på kort varsel. Lotten föll på undertecknad. Under de senaste tre månaderna har jag varit hemma fyra av fem vardagar och samtidigt arbetat halvtid. Jag har på min halvtid bland annat författat den rapport som ligger till grund för min medverkan på ett seminarium i Almdalen.

Att ta hand om ett lite barn när man passerat 40 har sina för och nackdelar.  Det är klart att man är inte lika vital och har inte samma fysiska vigör vid 40 som vid 30, och tanken på att gå på föräldramöten på högstadiet när man är 55 känns si så där för min egen del. Å andra sidan kompenseras detta av all den erfarenhet som man samlat på sig med åren. Jag tror mig faktiskt vara en bättre pappa idag än för tio år sedan. Jag har större simultankapacitet, större tålamod och generellt sett bättre självförtroende i min papparoll.

Den största skillnaden med att ta hand om en liten babis nu jämfört med för åtta år sedan, då jag också var hemma och tog hand om Lydia under hennes första levnadsmånader, är annars tröttheten. Att gå upp kl 01:30 och 04:30 nästan varje natt för att ge mat ur flaska under en tremånadersperiod gör något med humöret (vilken företagsreklam travisterar jag på?). För lite sömn, som dessutom blir uppstyckad i delar, tär på kraftreserverna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Den där dova tröttheten blir till slut en följeslagare i vardagen och lägger sig som en filt över tankarna, slår sönder koncentrationsförmågan och riskerar att få känsloregistrets mörkar delar (t.ex. irritation och bristande tålamod) att löpa amok. Värdet av att få ta sig en tupplur mitt på eftermiddagen går inte längre att mäta i monetära termer.

Riktigt så illa som jag beskriver det nu var det förstås inte, men när det nu har blivit dags att lämna över stafettpinnen att vare hemma till Mathilda så känner jag att tre månader till under samma premisser sätt hade defintivt inte varit optimalt.

Pengar, sex och makt - del 2 makt

För drygt 20 år sedan fick jag tag på ett exemplar av Richard Fosters klassiker Pengar, sex och makt.  En fantastisk bok om hur man som kristen kan förhålla sig till dessa tre storheter som påverkar människors liv. Boken kom i nyupplaga för några år sedan och rekommenderas på det varmaste. Utan att på något vis vilja jämföra mig med R.F. så vill jag i tre korta inlägg  ge en personliga betraktelser över varje ämne. Nu är det dags för området makt.

I stort sett alla relationer vi befinner oss i innehåller någon form av maktförhållande. Vi finner maktförhållanden  i relationerna förälder-barn, make-maka, socialarbetare-hjälpsökande, låntagare-långivare, läkare-patient, säljare-kund, präst-lekman, chef-medarbetare och lärare-elev/student, för att ta några exempel. Hur detta förhållande sedan  ser ut och hur det utövas skiljer sig naturligtvis från fall till fall.

Att ha makten att fatta beslut som påverkar andra människor får oss inte bara att känna oss viktiga och betydelsefulla, det ger oss även en upplevelse av att vi befinner oss i en position över dem som omfattas och berörs av våra beslut. Därför finns det få saker som kan ge vårt ego en sådan kick som när vi utövar just makt och därmed är också frestelsen att använda vår makt för själviska syften enormt stor. Denna frestelse finns oavsett om makten som utövas är stor eller liten och egentligen oavsett vilken roll/position man har. Ta exempel  säkerhetspersonalen på amerikanska flygplatser. Denna yrkesgrupp utmärker sig varken för sin höga lön eller höga position i samhället i allmänhet. Makten de utövar sker dessutom inom ett mycket begränsat lite geografiskt territorium,  Men inom detta område regerar de med  vad som kan beskrivas som absolut makt. Och som ordspråket säger, makt korrumperar men absolut makt korruperar absolut. Om ni inte tror mig så gör en sökning på "airport security abuse power". Bland de 2,5 miljoner träffarna på google finns en hel exempel på vad som enbart kan beskrivas som maktmissbruk.

I evangelierna går det att läsa att Jesu lärjungar brottades en hel del med sin inställning till positionsökande och makt. Vid mer än ett tillfälle verkar de ha diskuterat vem av dem som var störst och den kanske dråpligaste episoden är nog när Johannes och Jakobs mamma kommer till Jesus för att be honom om en framskjuten ställning för sina två söner i det jordiska rike som de trodde att Jesus skulle upprätta. Jag förstår att de andra lärjungarna blev minst sagt irriterade över det tilltaget men jag undrar mest hur Johannes och Jakob upplevde det att mamma kom och lade sig i en sådan fråga. Curlingkulturen var ju inte lika utvecklad på den tiden som den är idag.

Det verkar som om Jesus funderade en hel del på hur det skulle gå när det väl var dags för honom att återvända till himlen. Risken fanns att den lilla lärjungaskaran slitas itu av maktkamp och intriger. På skärtorsdagskvällen, samma kväll som det första nattvardsfirandet, gör Jesus något om jag tror gjorde ett outplånligt intryck på lärjungarna. Han böjer sig ned och tvättar deras fötter. Orden ”den som vill vara störst ska vara de andras tjänare” tror jag fick en helt ny och fördjupad innebörd efter den kvällen för lärjungarna. Ledarskap och därmed också makt ur ett kristen perspektiv handlar primärt om att tjäna sina medmänniskor och den som utövar makt, oavsett om det är i små eller stora sammahang, gör väl i att påminna sig om Jesu exempel. Eller som Paulus skriver i brevet till församingen i Filippi. ”Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Jesus Krisus. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från all…”

 

Almedalen och glädjen av att få en andra chans

En av mina animerade favoritfilmer heter Sanningen om Rödluvan. I den filmen finns det en tämligen misslyckad wienerschitzelförsäljare som söker en roll som skogshuggare i en reklamfilm för fotknölssalva. Han misslyckas naturligtvis katastrofalt men efter en stund blir han uppringd av producenten och blir erbjuden en "andra chans". Varpå han med fet tysk brytning yttrar repliken:
"Jag hade hört talas om andra chansen, men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den själv."

För fem år sedan tyckte jag att min professionella karriär (eller snarare avsaknad av karriär) hade nått vägen ände. Mina forskning gick minst sagt trögt och jag hade varit sjukskriven under ett halvår på grund av arbetsrelaterad stress. I det läget så tyckte jag att mina drömmar om att få arbete med ekonomisk analys, skriva rapporter och hålla ett och annat föredrag verkade oerhört långt borta, speciellt som jag kände att tiden började rinna ifrån mig. Ett år senare slutade jag på Örebro universitet, utan doktorshatt men väl med en licentiatexamen, och började min anställning på Kommuninvest. Idag, ganska exakt fyra år efter det att jag skrev på mitt anställningskontrakt, publicerades min andra rapport för företagets räkning, Kommunala investeringar 2014, och nästa vecka får jag presentera mina resultat på ett seminarium i Almedalen. Jag har förmånen att få stå i ett mycket spännande skede där jag får leda utvecklingen av företagets forskningssatsningar, både internt och i samarbete med mina tidigare kollegor på Örebro universitet. Idag känns det onekligen som att jag har fått en andra chans.

Pengar, sex och makt - del 1 pengar

För drygt 20 år sedan fick jag tag på ett exemplar av Richard Fosters klassiker Pengar, sex och makt.  En fantastisk bok om hur man som kristen kan förhålla sig till dessa tre storheter som påverkar människors liv. Boken kom i nyupplaga för några år sedan och rekommenderas på det varmaste. Utan att på något vis vilja jämföra mig med R.F. så vill jag i tre korta inlägg  ge en personliga betraktelser över varje ämne. Först ut är området pengar.
För knappt 100 år sedan började människors köpbeteende att förändras. Konsumtion gick från att primärt vara något som syftade till att fylla människor grundläggande behov till bli ett självändamål sig.  För många människor idag är shopping ett nöje precis som att se en film, äta ute eller gå på en konsert. Dock inte för undertecknad. Sanningen är den att jag inte är särskilt fixerad av prylar. Min garderob är inte speciellt välutrustad, årets julklapp brukar dyka upp i vårt hem först efter fyra år, nio av tio inköp göra av min fru (något jag är evigt tacksam för för annars skulle barnen antagligen stå utan vinterkläder och fodrade skor och stövlar den dag då temperaturen går ner mot nollstrecket) och det är många år sedan jag genomskådade att lyckoruset som nyinköpta prylar ger är tämligen kortvarigt.
Mitt förhållningssätt till prylar beror dock inte på att jag skulle vara mer ädel än någon annan. Min återhållsamma konsumtion beror snarare på en nedärvd och förvärvad sparsamhet som ibland gränsar till snålhet, ifall man ska tro mina äldsta barn. Det tog mig fler år att innan jag förstod varför samlandet av pengar på ett bankkonto kan ge mig större tillfredställelse än de upplevelser och prylar som pengarna kan köpa. Pengar lovar nämligen att ge oss två av de saker som Bibel säger att Gud vill ge oss -  nämligen trygghet och frihet. Därför är inte konstigt att människor i alla tider har eftersträvat och älskat pengar för deras egen skull.
Ett av de bästa sätten att övervinna sina rädslor på är att konfrontera dem (säger man men är det verkligen på det viset?), ta tjuren vid hornen så att säga. Det effektivaste sättet att konfrontera det grepp som pengar kan ha över våra liv är att öva sig i att ge bort en del av dem.  När vi ger händer det något med oss. Våra perspektiv förändras. Vår  självfixering bryts något i det att vi får vara med och välsigna andra. Men  givandet, t.ex. som det tar sig uttryck i tiondegivandet i Gamla Testamentet, är också en tillits- och överlåtelsehandling till Gud. När vi ger, regelbundet och troget, är det i sig en troshandling som gör att pengarnas grepp om våra liv lossnar något  och Gud får utrymme att vara lite mer Gud i våra liv.

Mitt liv som sexbarnspappa - att hålla tungan rätt i mun

När man har sex barn boendes hemma så behöver man ibland tänka på hur man uttrycker sig.  När människor frågar hur det går får man tänka på att inte låta för käck och positiv. Föräldraskapet får liksom inte vara för lätt, i alla fall inte om man har många barn. Jag vet inte hur många gånger människor har sagt något i stil med:
Jag förstår inte hur ni orkar, jag tycker det är fullt upp och jag har bara... och så nämner de hur många barn de har. Om detta finns det en del att säga. För det första, när blev det "bara" med ett eller två barn? Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var fullt upp på den tid då vi hade två barn. För det andra har väl alla familjer olika förutsättningar och omständigheter, och att jämföra sig med andra blir i längden en ganska jobbig sysselsättning.
Det är också viktig att inte vara för negativ i hur man beskriver sin livssituation. Om jag av någon anledning skulle börja berätta om hur mycket det kan vara att ha två tonåringar boende hemma, fyra skolbarn att hjälpa med läxor, tre barn som tycker sig behöva duscha varje dag, fyra barn med eftermiddags- och kvällaktiviter att ordna logistiken för, ett förskolebarn som behöver lämnas och hämtas och en baby som behöver mat mitt i natten, så kommer personen jag talar med börja tänka:
Men hallå, det där är väl helt självförvållat.
Och det är ju helt sant! Men frågan är om det faktumet diskvalificerar mig från att uttrycka samma frustration som andra föräldrar ibland gör? Inte vet jag, men det får mig att tänka till en gång extra innan jag uttalar mig om hur det är att vara sexbarnspappa.

En lärdom efter veckans skolavslutningar

Jag tror att det är viktigt att mäta prestationer och att få feed-back på den arbetsinsats som man gör. Det gäller även för elever. I skolans värld innebär det att både betyg och olika examinationsformer, inklusive prov, har sin plats fylla.

I onsdags respektive torsdags fick mina två äldsta barn återkoppling på det arbete och slit som de utfört under läsåret som ligger bakom. De har all anledning av vara både nöjda och stolta över sina insatser och resultat. Men det som värmde ett fadershjärta mest var inte antalet A:n, summan av meritpoängen eller utfallet på de nationella proven under våren. Det var istället två andra saker:  ett C i engelska som visade att åren av tragglande med grammatik, glosor och uttal  inte var meningslösa utan faktiskt har gett resultat , samt ett hederomnämnande av skolans arbetslag, för bland annat omtanken om andra klassen, som pånytt påminde mig om att karaktär är viktigare än kompetens. För visst är det så att man njuter mer av resultat som man har fått kämpat för och att det i längden inte spelar någon roll hur många A:n man har i sina betyg om man saknar empati för och omsorg om andra?

Några tankar efter en skolavslutning

Igår hade jag förmånen att vara med på äldsta sonens skolavslutning. Strålande solsken, uppklädda årkursnior och  en förväntansfull stämning gav en härlig inramning på tillställningen. Ett inslag som jag tycker om på avslutningar men som jag ändå har kluvna känslor inför är utdelandet av priser och stipendier till elever som har utmärkt sig. Att elever primeras har jag inget problem med, generellt sett tycker jag att vi är för dåliga på att uppmuntra varandra i Sverige, men jag kan inte låta bli att tänka på de barn som sällan, eller kanske aldrig, får ett erkännande av sina prestationer. Även om inte alla kan få det erkännandet just på skolavslutningsdagen så önskar jag att alla barn, någon gång under sin uppväxt, fick uppleva samma sak som sonen för några veckor sedan.

På hans teatergrupps våravslutning gav deras lärare Saga varje elev en kort uppmuntrande text tillsammans med ett kollage från läsåret som låg bakom dem. När alla texter hade lästs upp återgäldade eleverna gesten genom att gå laget runt och ge sin lärare en uppmuntran för hennes insatser. Av bara farten fortsatt de sedan att göra samma sak med varandra. Så mycket mer hann de inte med den där kvällen. De inplanerade improvisationsövningarna för den kvällen fick stå tillbaka för något som var viktigare. Behöver jag tillägga att sonen var märkbart berörd av det som han var med om den kvällen?