I morse skrev Karin Jirenius en klockren kommentar i min blogg (tack Karin för du vågar visa att du läser min blogg, min fru gör det nämligen i smyg). Hon skrev följande:
"Men jag tror att det bara är att gå till sig själv och titta på det egna
beteendet gentemot föräldrar och även svärföräldrar för att få en aning om hur
de egna barnen kommer att behandla oss. Ägnar vi tid och omsorg åt den äldre
generationen kommer vi nog att kunna få samma av våra barn."
Det är så sant som det är sagt. Det vi med våra liv och våra priortieringar visar är värdefullt för oss kommer var mycket lättare för våra barn att också värdesätta. När Karin skrev sin kommentar kom jag att tänka på egen mamma. Ett av de starkaste minnena som jag har från min barndom är hur min mamma hjälpte min farmor med allt praktiskt. Det var många, många timmar som lades ned på att rensa trädgårdsland (samma trädgårdsland, fast i mindre skala, som hon hjälper oss med idag), handla mat och kläder och skjutsa farmor fram och tillbaka till olika ställen. Nu som vuxen kan jag känna en oerhörd respekt för det engagemang hon visade sin svärmor under mer än tre decennier.
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Barn - en framtida guldgruva?
Eftersom mina blogginlägg om föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor har varit de mest populära (i alla fall de mest lästa) medan min ekonomiska betraktelser har haft en betydligt mindre, men dock entusiastisk, läsekrets ska jag nu försöka göra en crossover. Det är så det kallas när man blandar två stilar och skapar något nytt.
Enligt en försiktig cost-benefit analys kostar ett barn ett sjusiffrigt belopp netto under sin uppväxt. Då talar jag bara om rent monetära kostnader. Om du sätter en prislapp på förstörd skönhetssömn, allmän oro under barnens uppväxt och obefintlig så kallad egentid så talat vi nog om ett åttasiffriga belopp. Vore det då så hemskt om man på barnens student både överlämnade en blombukett samt ett återbetalningskrav på säg 750 000 kr?
Eftersom jag är en generös person kan jag tänka mig en 30 årig amorteringsplan med låg ränta. När jag för fram den här tanken brukar min bättre hälft ifrågasätta min mentala hälsa (med all rätt) och mina vänner undrar om jag verkligen vill dö ensam, övergiven och bitter? Men då kan jag svara dem att nationalekonomisk forskning har visat att det finns en hög grad av samvariation mellan hur mycket pengar man har på banken och hur ofta man får besök på ålderdomshemmet. Så länge mina barn tror att jag inte har gjort av med pengarna är jag med andra ord på grön kvist.
Konsten att inte ge upp
När jag och hustrun flyttade upp till Örebro år 2000 började vi engagera oss i kyrkans barn- och tonårsarbete. På den tiden hade vi i Mellringekyrkan många studenter, många unga familjer utan barn och knappt en tonåring, eller blivande tonåring i varje årskurs.
Att under de förutsättningar börja arbeta med mellanstadiebarn var en utmaning. Några gånger har jag varit nära att kasta in handduken, antalet segrar i arbetet har varit "few and far between". Många gånger kunde vi ledare känna att vi arbetade i ett vakum och att alla relationer som vi byggde upp rann ut i sanden efter några år. Men nu när jag gör min 13:e säsong (eller 340 måndagskvällar senare) så är det plötsligt vind i seglen. Vi har lyckats arbeta in en lägertradition i församlingen och både arbetet med mellanstadiebarn och yngre tonåringar växer, både i antal och i kvalitét. 25 barn på MIX i måndags var en påminnelse för mig själv om vikten att inte ge upp, att orka vara trofast i den uppgift som Gud har anförtrott åt oss. En sång som ofta har gett mig inspiration när orken har varit låg och känslorna inte alltid hängt med är denna:
Att under de förutsättningar börja arbeta med mellanstadiebarn var en utmaning. Några gånger har jag varit nära att kasta in handduken, antalet segrar i arbetet har varit "few and far between". Många gånger kunde vi ledare känna att vi arbetade i ett vakum och att alla relationer som vi byggde upp rann ut i sanden efter några år. Men nu när jag gör min 13:e säsong (eller 340 måndagskvällar senare) så är det plötsligt vind i seglen. Vi har lyckats arbeta in en lägertradition i församlingen och både arbetet med mellanstadiebarn och yngre tonåringar växer, både i antal och i kvalitét. 25 barn på MIX i måndags var en påminnelse för mig själv om vikten att inte ge upp, att orka vara trofast i den uppgift som Gud har anförtrott åt oss. En sång som ofta har gett mig inspiration när orken har varit låg och känslorna inte alltid hängt med är denna:
Inkomster, utgifter och skulder
Egentligen är det inte så stora skillnader att sköta ett hushåll och att sköta statsfinanserna. I båda fallen gäller det att balansera inkomsterna mot utgifterna och att hålla koll på sina skulder. Av dessa tre storheter , inkomster, utgifter och skulder, verkar det vara utgifterna som riskerar att ställa till det, både för hushåll och stater. Det innebär inte att jag anser att inkomster och skulder är oviktiga, tvärtom, men när det gäller utgifter finns det några intressanta axiom att hålla koll på:
- Det är alltid lättare att öka sin utgifter än sina inkomster - att sätta sprätt på pengar är alltid lättare än att tjäna ihop dem.
- Det är svårare att minska sina utgifter än att öka dem - vanans makt är stor. Att gå ner i standard är en oerhörd utmaning.
- Utgifter ökar alltid i takt med inkomsterna - medvetet eller omedvetet så anpassar vi väldigt snabbt våra utgifter efter förändringar i våra inkomster ( i all fall om inkomterna stiger). Oavsett om man lever över eller under sina tillgångar så tenderar utgifterna att öka när inkomsterna ökar och vise versa.
- Höga inkomster är inte garanti för högt sparande, medan låga utgifter ger bra förutsättningar för att kunna spara - det är inte de stora inkomsterna som gör det, utan de små utgifterna, som min mormor brukade säga.
Skillnaden mellan det ordinära och det extraordinära
För en så där 15 år sedan fick jag lära mig skillnaden mellan det ordinära och det extraordnära av Stefan Samuelsson, pastor i Livets ord i Jönköping. I en predikan sa han något i stil med:
- Skillnaden mellan det ordinära och det extraordinära är det lilla extra.
En lika enkel som genialisk liten sanning. Genom att göra det lilla extra emellanåt kan vi ge den gråa vardagen lite guldkant. Antingen åt oss själva eller åt människor i vår omgivning.
Idag flexade jag ut en timme tidigare från jobbet för att kunna ha maten stående på bordet när hustrun och barnen kom hem. Kvällen till ära blev det buffé med potatissoppa och vitlöksbröd, wokade nudlar med crabsticks samt hemmagjord pizza. Gott, trevlig och lite guldkant på tillvaron en vanlig onsdagskväll.
- Skillnaden mellan det ordinära och det extraordinära är det lilla extra.
En lika enkel som genialisk liten sanning. Genom att göra det lilla extra emellanåt kan vi ge den gråa vardagen lite guldkant. Antingen åt oss själva eller åt människor i vår omgivning.
Idag flexade jag ut en timme tidigare från jobbet för att kunna ha maten stående på bordet när hustrun och barnen kom hem. Kvällen till ära blev det buffé med potatissoppa och vitlöksbröd, wokade nudlar med crabsticks samt hemmagjord pizza. Gott, trevlig och lite guldkant på tillvaron en vanlig onsdagskväll.
tisdag 26 februari 2013
Människor som alla tycker om
Kanske inte alla, en del människor är onekligen svåra att imponera på. Men jag vågar i alla fall påstå att generösa människor, generellt sett, är svåra att tycka illa om. Människor som delar med av det de har, oavsett om det pengar, tid, uppmuntran eller något annat, gör ett positivt intryck på oss. De sprider en viss sorts glädje och värme omkring sig. .
En del verkar ha en medfödd gåva att dela med sig. Andra har fått den som en andliga gåva säger Paulus vid fler än ett tillfälle i sina brev. Men även om du varken fått gåvan att vara generös i din genuppsättning, med modersmjölken eller som en gåva från ovan, är generositet något som går att öva upp, precis som det går att öva upp sin kondition. Det svåra brukar vara att komma igång. Först tar det emot, sen går det trögt ett tag, men efterhand går det både enklare och lättare.
En intressant sak med att öva sig att vara generös är att man upptäcker en ny typ av glädje. Den glädje som enbart kan erfaras när man är till välsignelse för en annan människa. Den glädje som Jesus talar om när han säger :
- Det är saligare att ge än att få.
Det är i den stunden som man upplever det som det står i Ordspråksboken 11:25:
- Den som vederkvicker andra, blir själv vederkvickt.
Vill du ha ett bevis på detta, så titta på det här inslaget från tv-serien 99 saker som man ska göra innan man dör med Erik och Mackan.
En del verkar ha en medfödd gåva att dela med sig. Andra har fått den som en andliga gåva säger Paulus vid fler än ett tillfälle i sina brev. Men även om du varken fått gåvan att vara generös i din genuppsättning, med modersmjölken eller som en gåva från ovan, är generositet något som går att öva upp, precis som det går att öva upp sin kondition. Det svåra brukar vara att komma igång. Först tar det emot, sen går det trögt ett tag, men efterhand går det både enklare och lättare.
En intressant sak med att öva sig att vara generös är att man upptäcker en ny typ av glädje. Den glädje som enbart kan erfaras när man är till välsignelse för en annan människa. Den glädje som Jesus talar om när han säger :
- Det är saligare att ge än att få.
Det är i den stunden som man upplever det som det står i Ordspråksboken 11:25:
- Den som vederkvicker andra, blir själv vederkvickt.
Vill du ha ett bevis på detta, så titta på det här inslaget från tv-serien 99 saker som man ska göra innan man dör med Erik och Mackan.
måndag 25 februari 2013
Kraften i ...
Ibland får man bekräftelser från lite oväntat håll. Jag hade redan planerat att skriva ett inlägg på ett visst tema när jag i morse slog på P1 och fick höra samma budskap, fast mycket bättre än vad jag själv hade kunnat formulera det. Qaisar Mahmood talade om vikten och kraften av beröm i programmet Tankar för dagen. Programmet är väl värt att lyssna på. Jag tycker att Mahmood lyckades väl med att beskriva vilken kraft som frigöras inom en människa när hon blir bekräftad av sin omgivning. Han framförde även tesen att bristen på beröm i det svenska samhället beror på Jantelagen. Eftersom ingen ska tro att han eller hon är förmer än någon annan så resulterar det i att vi generellt sett blir snåla med att ge varandra beröm, bekräftelse och uppskattning. Den tanken är värd att utvecklas något. Att snåla med beröm är enbart rationellt ifall man lever i föreställningen att beröm är något statiskt, ett slag nollsummespel. Om jag berömmer person A så innebär det att blir mindre beröm över till person B, berömmer jag person B är det detsamma som att säga att jag inte uppskattar person A. Låter det långsökt, prova att ge ett av dina barn beröm vid matbordet och se hur syskonen reagerar. Mina döttrar skulle med en gång ropa
- Men jag då pappa, är inte jag ...
Tack och lov så är detta med att ge beröm inget nollsummespel. Beröm är gratis och det finns ingen risk att lagret med uppmuntrande ord en dag ska ta slut. Det är snarare tvärtom. Det är när vi håller igen med uppmuntrande ord och beröm som livet och glädjen riskerar att torka ut. Det finns ett bibelställe i Ordspråksboken 11:24 som sammanfattar detta väl:
Den ene är generös men får bara mer,
den andra snålar och har ändå inget.
Det bibelordet går att applicera på all form av givande, givandet av pengar likväl som de uppmuntrande ord vi ger säger till människor i vår närhet.
Till sist en liten utmaning till oss alla - tänk om vi under resten av veckan skulle försöka ge beröm eller säga något uppmuntrande till tre människor i vår omgivning.
- Men jag då pappa, är inte jag ...
Tack och lov så är detta med att ge beröm inget nollsummespel. Beröm är gratis och det finns ingen risk att lagret med uppmuntrande ord en dag ska ta slut. Det är snarare tvärtom. Det är när vi håller igen med uppmuntrande ord och beröm som livet och glädjen riskerar att torka ut. Det finns ett bibelställe i Ordspråksboken 11:24 som sammanfattar detta väl:
Den ene är generös men får bara mer,
den andra snålar och har ändå inget.
Det bibelordet går att applicera på all form av givande, givandet av pengar likväl som de uppmuntrande ord vi ger säger till människor i vår närhet.
Till sist en liten utmaning till oss alla - tänk om vi under resten av veckan skulle försöka ge beröm eller säga något uppmuntrande till tre människor i vår omgivning.
lördag 23 februari 2013
Några tankar kring jämförelsens förbannelse
För två år sedan läste jag följande tankvärda meningar:
Vi spenderar pengar vi inte äger,
på saker vi egentligen inte behöver,
för att imponera på människor vi inte känner,
för att få en status som inte består.
För en generation sedan var det nog tydligare vad det var som gav status i samhället - storleken på din löncheck och valet av bilmodell. I dag har antalet områden där vi söker och kan erhålla status från andra ökat dramatiskt. Här följer ett litet axplock:
Listan skulle naturligtvis kunna göras längre. Det är inte underligt att antalet livstilsmagasin formligen har exploderat de senaste åren. Man kan hävda att denna trend innebär att statusbegreppet har demokratiserats. Allt fler kan numera hitta sin egen lilla arena att syna och märkas i. Själv tror jag mer på åsikten att jämförelsens förbannelse har spridit sig till fler. Fler människor än tidigare går numera runt och lägger en massa energi på att få bekräftelse från sin omgivning. Hamnar man dessutom i en situationen där man medvetet eller omedvetet börjar jämföra sig med sin omgivning så upptäcker man till slut att det är mycket svårt att vinna jämförelsetävlingar. Det finns alltid någon annan som har ett större hus, dyrare märkeskläder, fler aktiviteter, hämtar tidigare, bakar mer och godare bröd, tjänare mer, kör snyggare bil, har mer väluppfostrade barn, har fler barn! o.s.v..
Ett av de bästa botemedlen mot att hamna i jämförelsens förbannelse tror jag är att odla en tacksamhet i sitt liv. Men det får nog bli ett eget blogginlägg längre fram.
Vi spenderar pengar vi inte äger,
på saker vi egentligen inte behöver,
för att imponera på människor vi inte känner,
för att få en status som inte består.
För en generation sedan var det nog tydligare vad det var som gav status i samhället - storleken på din löncheck och valet av bilmodell. I dag har antalet områden där vi söker och kan erhålla status från andra ökat dramatiskt. Här följer ett litet axplock:
- Storleken på ditt hus - det skulle vara spännande att se kurvan på antalet kvm per invånare i nybyggda hus har utvecklats sedan 1990 fram till idag.
- Märkeskläderna som dina barn bär - för tonåringar var märkeskläder viktiga redan på min tid, men idag verkar min fyraåring vara alltför medveten om värdet i en Hallo Kitty - tröja (eller så tycker hon bara att figuren är ruskigt söt)
- Antalet aktiviteter som ni har som familj i veckan - less is more gäller inte här. Ju tajtare kalender desto bättre.
- Hur tidigt du hämtar din ungar på dagis och fritids - det är en utmaning att lämna vid kvart i åtta och hämta redan vid 14:30 när man arbetar heltid, men om man verkligen försöker och vänder ut och in på sig själv så går det, kanske.
- Huruvida du bakar ditt eget bröd - nu är det nog inte bakandet av brödet i sig som är det viktiga utan att du visar att du har tiden att göra det.
Listan skulle naturligtvis kunna göras längre. Det är inte underligt att antalet livstilsmagasin formligen har exploderat de senaste åren. Man kan hävda att denna trend innebär att statusbegreppet har demokratiserats. Allt fler kan numera hitta sin egen lilla arena att syna och märkas i. Själv tror jag mer på åsikten att jämförelsens förbannelse har spridit sig till fler. Fler människor än tidigare går numera runt och lägger en massa energi på att få bekräftelse från sin omgivning. Hamnar man dessutom i en situationen där man medvetet eller omedvetet börjar jämföra sig med sin omgivning så upptäcker man till slut att det är mycket svårt att vinna jämförelsetävlingar. Det finns alltid någon annan som har ett större hus, dyrare märkeskläder, fler aktiviteter, hämtar tidigare, bakar mer och godare bröd, tjänare mer, kör snyggare bil, har mer väluppfostrade barn, har fler barn! o.s.v..
Ett av de bästa botemedlen mot att hamna i jämförelsens förbannelse tror jag är att odla en tacksamhet i sitt liv. Men det får nog bli ett eget blogginlägg längre fram.
Några tankar kring sparande
Med jämna mellanrum brukar Länsförsäkringar bank publicera en sparanderapport. I den rapporten kan man läsa att en tämligen stor andel av svenska hushåll har ett obefintligt eller mycket litet sparande. Även i gruppen med relativt sett höga inkomster finns det förvånandsvärt många som har mindre än en månadslön i sparkapital. Vi är med andra ord ganska långt ifrån fd finansminister Anne Wibbles vision i början av 1990-talet om att varje svensk skulle ha en sparad årslön på banken. Det finns naturligtvis många anledningar till varför sparande inte verkar vara en prioriterad fråga för alla individer. I en tid där utbudet på krediter är stort och räntorna är extremt låga minskar incitamenten att spara. På kort sikt får detta till följd att vi vänjer vid en situation där vi tenderar att konsumerar nu och betala senare, istället för att spara nu och betala senare. På lång sikt kan konsekvenserna bli större, inte minst för min egen generation.
Sparande har traditionellt sett haft två betydelser för individen. Den ena är bygga upp ett kapital så att man kan investera i t.ex. sina barns utbildning eller i ett eget boende, den andra är för att jämna ut konsumtionsnivån över tid. Låt mig exemplifiera. När lönen kommer in på kontot den 25:e (eller i mitt fall när barnbidraget betalas ut den 20:e) kan jag välja att äta oxfile på Ågatan 3 varje kväll i en vecka och sedan leva på nudlar och ketchup fram till nästa lön. Eller så kan jag njuta av Linas matkasse under hela månaden. Nationalekonomisk teori säger att vi, givet vissa antagnden om vår nyttofunktion, borde föredra det sistnämnda alternativet före det förstnämnda. Att det sedan finns individer, likt de som Magnus Uggla sjunger om i Kung i baren, som har preferenser för kombinationen oxfile och nudlar, tänkte jag återkomma till i ett annat inlägg. Problemet i vår kultur är vår benägenhet/kapacitet att utjämna inkomster över tid är avtagande med tidhorisonten. Över en månad kan de flesta människor fördela sin inkomster någorlunda jämnt, även om jag måste medge att en oproportionerligt stor andel av min och hustruns gemensamma inkomst brukar gå åt mellan den 20:e och 30:e varje månad. Ska man inkomstutjämna över ett år blir det genast lite svårare, ökade utgifter kring jul och semestrar verkar komma som en chock för många och det är inte underligt att januari är en dålig månad för detaljhandeln. Den stora utmaningen är dock att utjämna sina inkomster över ett helt liv. Under en tjugoårsperiod, mellan 45-65, ska vi både betala av skulderna vi byggt upp under familjebildandefasen och bygga upp ett sparkapital för tiden efter det att vi avslutar vårt arbetsliv. Eftersom vi som sagt verkar ha svårt att på individuell nivå utjämna inkomster över långa tidsperioder, vilket faktiskt beror på både arv och miljö, hjälper det offentliga oss med det. Det statliga pensionssystemet och kollektivavtalens pensionsavsättningar är goda exempel på individuellt sparande som adminstreras på en kollektiv nivå. Jag har inget problem med detta, tvärtom. Problemet uppstår om vi låter oss invaggas i tron att det räcker. Budskapet i det orange kuvertet är dock en indikation på att så inte är fallet. Utan ett kontinuerligt långsiktigt eget sparande riskerar många i min egen generation få en obehaglig överraskning den dagen vi fyller 65. I det perspektivet blir trenderna i Länförsäkringar banks rapport extra bekymmersamma.
Avslutningvis en liten reklamfilm som fastnade på min näthinna när den gick på tv för några år sedan. Jag vill på förhand be om ursäkt för språket, men slutklämmen är klockren.
'
Sparande har traditionellt sett haft två betydelser för individen. Den ena är bygga upp ett kapital så att man kan investera i t.ex. sina barns utbildning eller i ett eget boende, den andra är för att jämna ut konsumtionsnivån över tid. Låt mig exemplifiera. När lönen kommer in på kontot den 25:e (eller i mitt fall när barnbidraget betalas ut den 20:e) kan jag välja att äta oxfile på Ågatan 3 varje kväll i en vecka och sedan leva på nudlar och ketchup fram till nästa lön. Eller så kan jag njuta av Linas matkasse under hela månaden. Nationalekonomisk teori säger att vi, givet vissa antagnden om vår nyttofunktion, borde föredra det sistnämnda alternativet före det förstnämnda. Att det sedan finns individer, likt de som Magnus Uggla sjunger om i Kung i baren, som har preferenser för kombinationen oxfile och nudlar, tänkte jag återkomma till i ett annat inlägg. Problemet i vår kultur är vår benägenhet/kapacitet att utjämna inkomster över tid är avtagande med tidhorisonten. Över en månad kan de flesta människor fördela sin inkomster någorlunda jämnt, även om jag måste medge att en oproportionerligt stor andel av min och hustruns gemensamma inkomst brukar gå åt mellan den 20:e och 30:e varje månad. Ska man inkomstutjämna över ett år blir det genast lite svårare, ökade utgifter kring jul och semestrar verkar komma som en chock för många och det är inte underligt att januari är en dålig månad för detaljhandeln. Den stora utmaningen är dock att utjämna sina inkomster över ett helt liv. Under en tjugoårsperiod, mellan 45-65, ska vi både betala av skulderna vi byggt upp under familjebildandefasen och bygga upp ett sparkapital för tiden efter det att vi avslutar vårt arbetsliv. Eftersom vi som sagt verkar ha svårt att på individuell nivå utjämna inkomster över långa tidsperioder, vilket faktiskt beror på både arv och miljö, hjälper det offentliga oss med det. Det statliga pensionssystemet och kollektivavtalens pensionsavsättningar är goda exempel på individuellt sparande som adminstreras på en kollektiv nivå. Jag har inget problem med detta, tvärtom. Problemet uppstår om vi låter oss invaggas i tron att det räcker. Budskapet i det orange kuvertet är dock en indikation på att så inte är fallet. Utan ett kontinuerligt långsiktigt eget sparande riskerar många i min egen generation få en obehaglig överraskning den dagen vi fyller 65. I det perspektivet blir trenderna i Länförsäkringar banks rapport extra bekymmersamma.
Avslutningvis en liten reklamfilm som fastnade på min näthinna när den gick på tv för några år sedan. Jag vill på förhand be om ursäkt för språket, men slutklämmen är klockren.
'
fredag 22 februari 2013
Fredagsmys och andra viktiga traditioner
Fredagsmys måste vara alla socialantropologers våta dröm. Ett begrepp som dyker upp från ingenstans och som på kort tid får grepp om en hel folksjäl. Tusentals facebookuppdateringar ikväll kommer berätta om tacos, smågodis och vissa givna tv-ritualer. Jag måste före egen del bekänna att jag faktiskt tycker att OWL-reklamen på detta tema är en av de bästa som har gjorts.
Precis som många andra familjer har vi vår egen tradition kring fredagskvällarna. Badhusbesök, köppizza och ett kollektivt sittande i vardagsrummet framför små och stora bildskärmar (vi må vara asociala men vi är det minsann tillsammans). Men varför tar jag upp detta i min blogg? Jo,därför att jag tror värdet av att ha goda traditioner i en familjer. Saker och ting som vi göra tillsammans på regelbunden basis, varje dag, varje vecka eller en gång per år, hjälper till att skapa en kollektiv sammanhållning och identitet i en familj. När min barn en dag växer upp och ser tilbaka på sin barndom så är jag övertygad om att det de där återkommande händelserna som de kommer att komma ihåg starkast.
Rob Parson har i sin bok Möjliga familjen ägnat ett helt kapitel om vikten av traditioner. Vi har faktiskt lånat en tradition av familjen Parson. Under varje lov flyttar vi undan borden i vardagsrummet, lägger ut ett antal madrasser och bäddar ner oss hela familjen framför TV och tittar på familjefilmer tills dess vi alla somnar. I vilket fall som helst, Parsons lika fantastiska som lättlästa bok kommer att finnas att köpa på Din Bok under bokrean för endast 29 kr. Men ni får snabba er på, för risken finns att undertecknad köper upp restupplagan för att ha att ge bort till nära och kära.
Precis som många andra familjer har vi vår egen tradition kring fredagskvällarna. Badhusbesök, köppizza och ett kollektivt sittande i vardagsrummet framför små och stora bildskärmar (vi må vara asociala men vi är det minsann tillsammans). Men varför tar jag upp detta i min blogg? Jo,därför att jag tror värdet av att ha goda traditioner i en familjer. Saker och ting som vi göra tillsammans på regelbunden basis, varje dag, varje vecka eller en gång per år, hjälper till att skapa en kollektiv sammanhållning och identitet i en familj. När min barn en dag växer upp och ser tilbaka på sin barndom så är jag övertygad om att det de där återkommande händelserna som de kommer att komma ihåg starkast.
Rob Parson har i sin bok Möjliga familjen ägnat ett helt kapitel om vikten av traditioner. Vi har faktiskt lånat en tradition av familjen Parson. Under varje lov flyttar vi undan borden i vardagsrummet, lägger ut ett antal madrasser och bäddar ner oss hela familjen framför TV och tittar på familjefilmer tills dess vi alla somnar. I vilket fall som helst, Parsons lika fantastiska som lättlästa bok kommer att finnas att köpa på Din Bok under bokrean för endast 29 kr. Men ni får snabba er på, för risken finns att undertecknad köper upp restupplagan för att ha att ge bort till nära och kära.
tisdag 19 februari 2013
Fejk i Familjen annorlunda
Familjen annorlunda (programmet som handlar om helt vanliga 8-10 barnsfamiljer) är ett mycket uppskattat TV-program i vår familj. Det finns två möjliga anledningar till detta. Med fem egna ungar kan man hävda att vi är lite av Familjen annorlunda wannabes. Även om vi inte spelar i samma division som de familjer som syns på TV är det kul att studera hur proffsen gör. Den andra möjliga förklaringen är att familjerna på TV får mig och hustrun att känna oss helt normala. Ni har möjlighet att rösta på min blogg om vilket alternativ ni tror mest på.
Mitt blogginlägg handlar om ett dramaturgisk knep som jag tycker mig har observerat i just detta program. Alla bra berättelserbehöver en konflikt och kan man inte hitta den i vardagslivets vanliga små bestyr får man skapa dem. För några år sedan kom produktionsbolaget som gör Familjen annorlunda på den fantastiska idéen att föreslå en åttabarnsfamilj med tre tvillingpar under sju år att åka till ett badhus i ett av programmen. Jag kan liksom höra dialogen i mitt inre:
- Vad säger ni, vore det inte roligt att ta med hela familjen och åka och bada?
- Jag vet inte. Barnen är ju inte så stora och de kan ju inte simma.
- Men kan inte de äldre barnen hjälpa till? Det blir jätteroligt. Vi står för skjuts och alla inträdeskostnader.
- Ja, jag vet inte.Kanske... ok då, vi gör väl ett försök. Ska vi ta badhuset i Farsta?
- Oh nej! Här ska det slås på stort. Äventyrsbadet Sydpolen i Södertälje. Det blir bra TV.
Och bra TV blev det. Ungarna höll ju nästan på att drukna. Efter det tog produktionsbolaget och lugnade ner sig några hekto. Men någon form av stressmoment måste man lyfta in. Varför inte föreslå familjerna att åka och handla? Vilket familjerna i denna veckas program mycket riktigt gjorde. Nu frågar sig säkert vän av ordningen: Hur kan du veta att det var produktionsbolaget som ville att de skulle åka? Det kanske var deras eget beslut? Svaret är enkelt. Ingen småbarnsförälder tar med sig sina barn och storhandlar om man inte absolut måste! Det spelar ingen roll hur få eller hur många barn du har, kan man undvika stressen som uppstår när barnen är med och storhandlar så gör man det. Nu var visserligen hustrun iväg och handlade med alla fem, plus ett bonusbarn häromdagen och det gick förstås alldeles utmärkt, men jag vidhåller ändå min ståndpunkt att jag tror att det hela var riggat.
Mitt blogginlägg handlar om ett dramaturgisk knep som jag tycker mig har observerat i just detta program. Alla bra berättelserbehöver en konflikt och kan man inte hitta den i vardagslivets vanliga små bestyr får man skapa dem. För några år sedan kom produktionsbolaget som gör Familjen annorlunda på den fantastiska idéen att föreslå en åttabarnsfamilj med tre tvillingpar under sju år att åka till ett badhus i ett av programmen. Jag kan liksom höra dialogen i mitt inre:
- Vad säger ni, vore det inte roligt att ta med hela familjen och åka och bada?
- Jag vet inte. Barnen är ju inte så stora och de kan ju inte simma.
- Men kan inte de äldre barnen hjälpa till? Det blir jätteroligt. Vi står för skjuts och alla inträdeskostnader.
- Ja, jag vet inte.Kanske... ok då, vi gör väl ett försök. Ska vi ta badhuset i Farsta?
- Oh nej! Här ska det slås på stort. Äventyrsbadet Sydpolen i Södertälje. Det blir bra TV.
Och bra TV blev det. Ungarna höll ju nästan på att drukna. Efter det tog produktionsbolaget och lugnade ner sig några hekto. Men någon form av stressmoment måste man lyfta in. Varför inte föreslå familjerna att åka och handla? Vilket familjerna i denna veckas program mycket riktigt gjorde. Nu frågar sig säkert vän av ordningen: Hur kan du veta att det var produktionsbolaget som ville att de skulle åka? Det kanske var deras eget beslut? Svaret är enkelt. Ingen småbarnsförälder tar med sig sina barn och storhandlar om man inte absolut måste! Det spelar ingen roll hur få eller hur många barn du har, kan man undvika stressen som uppstår när barnen är med och storhandlar så gör man det. Nu var visserligen hustrun iväg och handlade med alla fem, plus ett bonusbarn häromdagen och det gick förstås alldeles utmärkt, men jag vidhåller ändå min ståndpunkt att jag tror att det hela var riggat.
söndag 17 februari 2013
En curlingförälders vånda och glädje
Ibland när jag tycker att jag har servat våra barn lite väl mycket så brukar jag säga: "Jag tänker på en vintersport som utspelar sig på is, i vilken man använder sig av kvastar och där Sverige brukar ha stora framgångar i de Olympiska Spelen. Är det någon som vet vilken sport jag tänker på?" Det uttalandet kommer inte gå till historien som ett av mina mer lyckade, men det har faktiskt blivit något av ett internt skämt mellan mig och sonen.
Om man vill att ens barn ska växa upp till självständiga individer som kan stå på egna ben och fatta egna mogna beslut så kan jag inte låta bli att undra huruvida man gör sina barn en björntjänst genom att kontinuerligt serva dem med allt ifrån marktjänster i hushållet, ekonomiska bidrag till allt mellan himmel och jord och logistiken till och från diverse aktiviteter. När jag verbaliserar den oron till min bättre hälft brukar hon tycka att jag är nojig och hävdar sedan att vi minsann inte curlar så mycket med våra barn. Jag måste dock bekänna att inte kunnat släppa frågan helt. Nu hände det dock en sak i slutet av förra veckan som var som balsam för en orolig själ som min (så orolig är jag inte men för dramaturgins skulle så måste man skriva så - alla bra berättelser, oavsett om de återfinns på vita duken, i en bok eller i en blogg bygger på att det finns någon form av konflikt). Min äldsta dotter, Miriam 12 år, och näst yngsta dotter, Lydia 6 år, tog bussen upp på stan för att vara med på sina danslektioner på Kulturskolan. De brukar äta mellanmål tillsammans uppe stan innan Miriam lämnar av Lydia på den plats där hon ska dansa. Just den här dagen hade Lydias mobiltelefon, som hon har enbart för att kunna kontakt oss föräldrar ifall något oplanerat inträffar, låst sig och ingen kunde PIN-koden på rak arm. Då tog Miriam upp en bläckpenna ur väskan och skrev både mamma och pappa mobilnummer på Lydias arm innan hon hastade iväg till sin egen lektion. Smart och omtänksamt på samma gång.
Om man vill att ens barn ska växa upp till självständiga individer som kan stå på egna ben och fatta egna mogna beslut så kan jag inte låta bli att undra huruvida man gör sina barn en björntjänst genom att kontinuerligt serva dem med allt ifrån marktjänster i hushållet, ekonomiska bidrag till allt mellan himmel och jord och logistiken till och från diverse aktiviteter. När jag verbaliserar den oron till min bättre hälft brukar hon tycka att jag är nojig och hävdar sedan att vi minsann inte curlar så mycket med våra barn. Jag måste dock bekänna att inte kunnat släppa frågan helt. Nu hände det dock en sak i slutet av förra veckan som var som balsam för en orolig själ som min (så orolig är jag inte men för dramaturgins skulle så måste man skriva så - alla bra berättelser, oavsett om de återfinns på vita duken, i en bok eller i en blogg bygger på att det finns någon form av konflikt). Min äldsta dotter, Miriam 12 år, och näst yngsta dotter, Lydia 6 år, tog bussen upp på stan för att vara med på sina danslektioner på Kulturskolan. De brukar äta mellanmål tillsammans uppe stan innan Miriam lämnar av Lydia på den plats där hon ska dansa. Just den här dagen hade Lydias mobiltelefon, som hon har enbart för att kunna kontakt oss föräldrar ifall något oplanerat inträffar, låst sig och ingen kunde PIN-koden på rak arm. Då tog Miriam upp en bläckpenna ur väskan och skrev både mamma och pappa mobilnummer på Lydias arm innan hon hastade iväg till sin egen lektion. Smart och omtänksamt på samma gång.
Mitt liv som skidskytt
Skidskytte kan tyckas vara en märkligt sport, men kombinationen skidåkning och skytte är en mycket populär sport idag, inte minst i vårt grannland Norge och nere på kontinenten. Idag kände jag mig faktiskt som en skidskytt, eller närmare bestämt som en av de där skidskyttarna som har satt de fyra första skotten i en serie utan större problem, och som då blir lite övermodig och därmed missar det femte skottet. Så lätt hänt, men ändå så förargligt. Själv hade jag, dagen till ära, memorerat ett tolv verser långt bibelställe, Paulus lovprisning i Efesierbrevets första kapitel vers 3 till 14, som jag ämnade recitera under min predikan idag. Jag satt inte betoningarna till 100 procent men texten flöt på och jag blev efterhand allt mer säker på att jag skulle ta mig igenom hela sammanhanget utan att fallera. Lite för säker skulle det visa sig. Jag bommade sista versen. Total black out. Så lätt hänt men ändå lite förargligt.
fredag 15 februari 2013
Att lägga ned vertygen och ta upp dem igen
Förra året vid den här tiden fick jag göra en omprövning av min engagemang. Kroppen började skicka små varningssignaler och jag märkte att lusten och glädjen i en del uppgifter var på väg att försvinna. Att säga nej är ingen jag är van vid att göra men just den här gången tog jag signalerna på allvar och meddelade berörda parter att jag tyvärr var tvungen att ta en paus från viss uppdrag, för att istället prioritera andra. Kyrkbyggets ekonomigrupp och att predika på en någorlunda regelbunden basis i kyrkan, var två sådan ormåden som fick stå tillbaka.
Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt.Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten. Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.
Att säga nej till sådant som man tycker är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.
PS: På söndag predikar jag igen för första gången på ett år och jag har även märkt att suget efter att få komma ut och skapa någonting med min händer har ökat under senaste veckorn. DS
Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt.Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten. Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.
Att säga nej till sådant som man tycker är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.
PS: På söndag predikar jag igen för första gången på ett år och jag har även märkt att suget efter att få komma ut och skapa någonting med min händer har ökat under senaste veckorn. DS
Ekonomiska utmaningar framöver
Igår förmiddag lyssnade jag på ett par utmärkta genomgångar av de ekonomiska förutsättningar för världsekonomin i allmänhet och svensk ekonomi i synnerhet. Bland annat höll förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick en gedigen presentation av varför Riksbanken höll reporäntan oförändrat i veckan. Det visar sig att oron på den finansiella marknaderna har minskat betydligt under det gågna året, tillväxten tar sakta fart i USA och Kina tuffar på. Trots dessa ljusglimtar kan jag inte låta bli att fundera på hur förutsättningarna ser ut på lite längre sikt.
Det finns primärt två områden som oroar mig (vilket är tråkigt för det är onekligen roligare att vara optimist än pessimist); de offentliga finanserna och arbetslösheten.
Strax före och under finanskrisen brast fastighetsbubblor i flera länder, bland annat i USA, Irland, Danmark och Spanien. Skulderna i den privata sektorn har till viss del förstatligats under de senaste åren för att bland annat undvika en ekonomisk kollaps i den finansiella sektorn. I flera länder har statsskulderna av den anledningen stigit till runt 100 procent av BNP, i vissa fall är de ännu högre än så. (I Sverige under krisen på 1990-talet steg statsskulden till som mest 80 procent av BNP.) Det finns därmed ett behov för flera länder att sanera sin statsfinanser under kommande år. För tillfället kämpar samtliga dessa länder med underskott och det har visat sig vara lättare sagt än gjort att vända underskott till överskott. I Frankrike har t.ex. ingen regering på 40 år kunnat balansera budgeten oavsett om det varit hög- eller lågkonjunktur. Lägg därtill det faktum att flera offentliga pensionssystemen är gruvligt underfinansierade. En del länder, som inte genomfört en pensionreform liknande den som Sverige genomförde i mitten av 1990-talet, kan inom en inte alltför avlägsen framtid komma att tvingas betala pensionerna med medel direkt ur statens budgeten om inget görs. Det kommer i så fall att tvinga fram kraftiga nedskärningar på andra håll, både i det som moderata statsråd i Sverige brukar kalla för välfärdens kärna - vård, skola och omsorg, samt i de andra offentliga transfereringssystemen.
I många länder i Europa talar man om en förlorad ungdomsgeneration. Vad betyder det på lång sikt för en ung människor att inte kunna försörja sig själv, inte kunna flytta hemifrån (eller till och med tvingas att flytta tillbaka till mamma och pappa) och inte ha råd att bilda familj? Arbetslöshet är en tragedi för både individen och samhället. Det som orora mig mest när jag tänker på den här gruppens framtid är att förändringar i arbetslösheten tenderar att vara assymetrisk. Det vill säga arbetslösheten ökar mer i lågkonjunkturer än den minskar i högkonjunkturer. På ekonominyheterna på TV brukar detta kallas för att arbetslösheten biter sig fast eller "jobb-less growth". Även om ekonomi i Europa skulle vända uppåt så är det inte säkert att det kommer skapas tillräckligt med nya jobb för dess unga.
Det finns primärt två områden som oroar mig (vilket är tråkigt för det är onekligen roligare att vara optimist än pessimist); de offentliga finanserna och arbetslösheten.
Strax före och under finanskrisen brast fastighetsbubblor i flera länder, bland annat i USA, Irland, Danmark och Spanien. Skulderna i den privata sektorn har till viss del förstatligats under de senaste åren för att bland annat undvika en ekonomisk kollaps i den finansiella sektorn. I flera länder har statsskulderna av den anledningen stigit till runt 100 procent av BNP, i vissa fall är de ännu högre än så. (I Sverige under krisen på 1990-talet steg statsskulden till som mest 80 procent av BNP.) Det finns därmed ett behov för flera länder att sanera sin statsfinanser under kommande år. För tillfället kämpar samtliga dessa länder med underskott och det har visat sig vara lättare sagt än gjort att vända underskott till överskott. I Frankrike har t.ex. ingen regering på 40 år kunnat balansera budgeten oavsett om det varit hög- eller lågkonjunktur. Lägg därtill det faktum att flera offentliga pensionssystemen är gruvligt underfinansierade. En del länder, som inte genomfört en pensionreform liknande den som Sverige genomförde i mitten av 1990-talet, kan inom en inte alltför avlägsen framtid komma att tvingas betala pensionerna med medel direkt ur statens budgeten om inget görs. Det kommer i så fall att tvinga fram kraftiga nedskärningar på andra håll, både i det som moderata statsråd i Sverige brukar kalla för välfärdens kärna - vård, skola och omsorg, samt i de andra offentliga transfereringssystemen.
I många länder i Europa talar man om en förlorad ungdomsgeneration. Vad betyder det på lång sikt för en ung människor att inte kunna försörja sig själv, inte kunna flytta hemifrån (eller till och med tvingas att flytta tillbaka till mamma och pappa) och inte ha råd att bilda familj? Arbetslöshet är en tragedi för både individen och samhället. Det som orora mig mest när jag tänker på den här gruppens framtid är att förändringar i arbetslösheten tenderar att vara assymetrisk. Det vill säga arbetslösheten ökar mer i lågkonjunkturer än den minskar i högkonjunkturer. På ekonominyheterna på TV brukar detta kallas för att arbetslösheten biter sig fast eller "jobb-less growth". Även om ekonomi i Europa skulle vända uppåt så är det inte säkert att det kommer skapas tillräckligt med nya jobb för dess unga.
onsdag 13 februari 2013
Liten på jorden
Ibland känner man sig liten. Liten inför de utmaningar man själv står inför i olika sammanhang och liten inför de utmaningar och omständigher som människor i ens omgivning står inför. Med bibliskt språkbruk kallas det bland annat för att vara fattig i anden - att inse sitt beroende av Gud (Matteus 5:3). Kanske är det en förusättning för kunna ta steg framåt på vägen som leder till nåden tron (Hebreerbrevet 4:12ff). Eller som någon skrev, when life knocks you to your knees, you are in a perfect position to pray.
Att följa sin dröm
På Sveriges Radios hemsida såg jag ett reportage om tre grabbar som till våren skulle förverkliga sin dröm att cykla genom USA. 8 mil per dag på cykel under tre månader. På deras blogg American Cycling kan du följa deras resa med start i början av april. Vilken dröm går du och bär på?
tisdag 12 februari 2013
Ett modeord att lägga på minnet för alla skattebetalare
Det är lika bra att erkänna det på en gång: Jag älskar modeord, eller rättare sagt jag är fascinerad över fenomenet att vi människor älskar att använda oss av dem. Senast i söndags på Godmorgon världen talade Moa Larsson om hur ordet skaver har blivit ett modeord i kultursfären.
Inom ramen för mitt arbete som forskningsansvarig på Kommuninvest har jag stött på en term som som jag vågar säga har blivit något av ett "buzzword" inom kommunsverige och det är begreppet social investeringar. Varje kille och tjej som hamnar snett i livet är en tragedi, först och främst för individen i fråga och hans/hennes familj, men det kostar också samhället mycket pengar.Tanken med sociala investeringar är att förebyggande satsningar i framförallt unga människors livssituation ska kunna leda till minskade kostnader för samhället. Den som är intresserad av detta rekommenderas att läsa Sverige kommuner och landstings (SKL) skrift "Vänta inte!".
Norrköping och Umeå är två kommuner som avsatt pengar till sociala investeringsfonder och flera är på väg att start upp liknande fonder, t.ex. min egen hemkommun, Örebro. Detta är en spännande trend som jag tror mycket på, men om jag var tjänsteman på kommunkontoret skulle det vara en del frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på innan jag tryckte på startknappen :
Det ska bli mycket spännande att se hur dessa frågor besvaras.
Inom ramen för mitt arbete som forskningsansvarig på Kommuninvest har jag stött på en term som som jag vågar säga har blivit något av ett "buzzword" inom kommunsverige och det är begreppet social investeringar. Varje kille och tjej som hamnar snett i livet är en tragedi, först och främst för individen i fråga och hans/hennes familj, men det kostar också samhället mycket pengar.Tanken med sociala investeringar är att förebyggande satsningar i framförallt unga människors livssituation ska kunna leda till minskade kostnader för samhället. Den som är intresserad av detta rekommenderas att läsa Sverige kommuner och landstings (SKL) skrift "Vänta inte!".
Norrköping och Umeå är två kommuner som avsatt pengar till sociala investeringsfonder och flera är på väg att start upp liknande fonder, t.ex. min egen hemkommun, Örebro. Detta är en spännande trend som jag tror mycket på, men om jag var tjänsteman på kommunkontoret skulle det vara en del frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på innan jag tryckte på startknappen :
- Vilken typ av insatser ska man satsa på?
- Vilka program och strategier ger mest resultat för pengarna?
- Hur vet man att ett program har sparat pengar för samhället eller inte?
Det ska bli mycket spännande att se hur dessa frågor besvaras.
måndag 11 februari 2013
Tecken på att man är en stor familj - tecken 4
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under våren kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegruppp. Min egen lilla" Familjen
annorlunda light" skulle man kunna säga.
Det fjärde tecknet på att man är en stor familj är att mängden plats, papper och kartong som produceras per månad är så stort att det skulle rättfärdiga uppbyggandet av en mindre återvinningsstation på tomten. Numera har vi infört ett system med tre stycken 125 liters plastsäckar i entrén. Inte särskilt vackert men mycket praktiskt.
annorlunda light" skulle man kunna säga.
Det fjärde tecknet på att man är en stor familj är att mängden plats, papper och kartong som produceras per månad är så stort att det skulle rättfärdiga uppbyggandet av en mindre återvinningsstation på tomten. Numera har vi infört ett system med tre stycken 125 liters plastsäckar i entrén. Inte särskilt vackert men mycket praktiskt.
En förälders tre uppgifter
I dess tider är det lätt att föräldraskapet reduceras till en form av mobil serviceinrättning.
Man är
Man är
- chaufför - som förälder har man en utan tvekan en kanditatexamen i logistik. Att se till att barnen tar sig till och från sina aktiviteter är emellanåt en halvtidssysselsättning. Skjutsade verkligen tidigare föräldragenerationer sina barn lika mycket?
- bankomat - när min son var yngre hävdade han att bankomatkortet var världens bästa uppfinning (själv har jag alltid hävdat att mannen eller kvinnan som uppfann nappen borde få nobelpriset). Man stoppar in ett kort i väggen och får ut pengar i handen utan, vad det verkar som, någon som helst moprestation - helt enkelt lysande. Men vem behöver ett kort när man har föräldrar?
- kock - på helger och lov känns det som att hela tillvaron kretsar kring spisen, matbordet och diskmaskinen.
söndag 10 februari 2013
Tecken på att man är en stor familj - tecken 3
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under våren kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegruppp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det tredje tecknet på att man är en stor familj är att det då och då händer att människor stannar upp och räknar hur många barn man har med sig. I Sälen förra året, när vi åt vår matsäck, var det en liten kille vid samma bord som vi som var tvungen att kontrollräkna både en och två gånger för att verifiera att det verkligen var fem barn som satt brevid honom. När Mathilda och barnen var nere på Astrid Lindgrens värld några månader senare var det dags igen. Två pensionärspar diskuterade, tämligen högljutt, huruvida den stackars kvinnan, det vill säga Mathilda, verkligen hade fem barn att ta hand om.
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det tredje tecknet på att man är en stor familj är att det då och då händer att människor stannar upp och räknar hur många barn man har med sig. I Sälen förra året, när vi åt vår matsäck, var det en liten kille vid samma bord som vi som var tvungen att kontrollräkna både en och två gånger för att verifiera att det verkligen var fem barn som satt brevid honom. När Mathilda och barnen var nere på Astrid Lindgrens värld några månader senare var det dags igen. Två pensionärspar diskuterade, tämligen högljutt, huruvida den stackars kvinnan, det vill säga Mathilda, verkligen hade fem barn att ta hand om.
Information är inte samma sak som kommunikation
Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle. En tsunami av information och diverse budskap sköljer över oss och ibland är det nog fler än jag som upplever man nästan drunknar i detta massiva och till synes oändliga flöde. Denna situation ställer högre krav på avsändare av information att förmedla sitt budskap på ett sådant sätt att mottagaren kan ta emot det. Mycket pengar, tid och kraft läggs ned av företag och myndigheter på att forma och styra informationsflöden. Information tenderar dock ofta att gå i en riktning medan kommunikation involverar en interaktionen och ett utbyte av information mellan två eller flera parter. Jag tror att vi skulle undvika mycket friktion oss människor emellan genom att bli bättre på det senare.
Senast idag blev jag påmind hur viktigt det är i vår svenska kultur (för det jag skriver är nog ett typiskt svensk fenomen som inte skulle gå att applicera lika lätt i andra kulturer) att information och beslutsunderlag är förankrade hos dem som är mottagare. Alla kommer aldrig vara överens om alla beslut som fattas och som individ får jag många gånger acceptera att det inte blev som jag ville, tyckte och tänkt, men det är likväl viktigt för mig att jag får uppleva att jag fått göra min åsikt hörd. Att min argument och åsikter vägs in i de beslut som görs och som påverkar mtt liv. Jag tycker mig se detta behov på de arbetsplatser jag arbetat på, i de församlingar jag tillhört under åren, likväl som i min egen familj, inte minst sedan barnen kommit in i tonåren.
Senast idag blev jag påmind hur viktigt det är i vår svenska kultur (för det jag skriver är nog ett typiskt svensk fenomen som inte skulle gå att applicera lika lätt i andra kulturer) att information och beslutsunderlag är förankrade hos dem som är mottagare. Alla kommer aldrig vara överens om alla beslut som fattas och som individ får jag många gånger acceptera att det inte blev som jag ville, tyckte och tänkt, men det är likväl viktigt för mig att jag får uppleva att jag fått göra min åsikt hörd. Att min argument och åsikter vägs in i de beslut som görs och som påverkar mtt liv. Jag tycker mig se detta behov på de arbetsplatser jag arbetat på, i de församlingar jag tillhört under åren, likväl som i min egen familj, inte minst sedan barnen kommit in i tonåren.
lördag 9 februari 2013
Tecken på att man är en stor familj - tecken 1 och 2
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under våren kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegruppp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Ett tecken på att man är en stor familj är att inträden, liftkort och dyligt, tenderar att ta en oproportionerligt stor andel av nöjes- och semesterkassan i anspråk. Till exempel kostar ordinarie inträde för hela familjen Bokenblom på nöjesbadet i Örebro i runda slängar 750 kr.
Ett annat tecken på att ma är em stor familj är att man aldrig helt omfattas av de familjerabatter som erbjuds. Har ni någon gång reflekterat över att inte ens de mest generösa familjeerbjudena inkluderar fler än två vuxna och tre barn och ofta inte ens det?
annorlunda light skulle man kunna säga.
Ett tecken på att man är en stor familj är att inträden, liftkort och dyligt, tenderar att ta en oproportionerligt stor andel av nöjes- och semesterkassan i anspråk. Till exempel kostar ordinarie inträde för hela familjen Bokenblom på nöjesbadet i Örebro i runda slängar 750 kr.
Ett annat tecken på att ma är em stor familj är att man aldrig helt omfattas av de familjerabatter som erbjuds. Har ni någon gång reflekterat över att inte ens de mest generösa familjeerbjudena inkluderar fler än två vuxna och tre barn och ofta inte ens det?
Människor som gör avtryck
Satt igår kväll och lyssnade på en reprissändning av intervjuprogrammet Min sanning. Gäst i studion var KG Hammar som berättade om sin tid som Svenska kyrkans ärkebiskop. Det var intressant att lyssna på hans livsberättelse, engagemang och hans reflektioner kring hur det var att inneha Svenska kyrkans högsta ämbete.
Ibland har man förmånen att lyssna till och/eller möta människor som genom sina erfarenheter gör ett speciellt intryck på en, människor som inspirerar och utmanar på samma gång och vars budskap inte lämnar en oberörd. Intervjun med KG Hammar kvalificerade inte in sig i den kategorin för min del, men det gjorde däremot ett annat möte under veckan. På hemgruppen i tisdags var det svårt att inte ryckas med när P-A berättade om sina många äventyr tillsammans med Gud. Att möta en 70-åring som predikat i Guds ord för 1000-tals människor i bland annat Norge, Sverige, Ryssland, Kenya och Indien, smugglat in Biblar till Kina, varit med och bidragit till grundandet av en församlings- och rehabiliteringsrörelse vid Uralbergens fot som sett tusentals drogberoende män och kvinnor bli befriade till ande, själ och kropp och som idag brinner för att bistå det nordkoreanska folket med hjälpsändningar; gör att man blir ödmjuk. Jag kan inte låta bli att fundera på vilka eventuella avtryck på människor som mitt liv har gjort. (Ytterligare ett bevis på min påstådda 40-årskris?) Än så länge, måste jag tyvärr erkänna, så är de tämligen begränsade, men häromveckan när jag var iväg och badade med barnen tyckt jag mig höra två grabbar viska någonting om Position X på Torp när jag gick förbi. Alltid något :)
Ibland har man förmånen att lyssna till och/eller möta människor som genom sina erfarenheter gör ett speciellt intryck på en, människor som inspirerar och utmanar på samma gång och vars budskap inte lämnar en oberörd. Intervjun med KG Hammar kvalificerade inte in sig i den kategorin för min del, men det gjorde däremot ett annat möte under veckan. På hemgruppen i tisdags var det svårt att inte ryckas med när P-A berättade om sina många äventyr tillsammans med Gud. Att möta en 70-åring som predikat i Guds ord för 1000-tals människor i bland annat Norge, Sverige, Ryssland, Kenya och Indien, smugglat in Biblar till Kina, varit med och bidragit till grundandet av en församlings- och rehabiliteringsrörelse vid Uralbergens fot som sett tusentals drogberoende män och kvinnor bli befriade till ande, själ och kropp och som idag brinner för att bistå det nordkoreanska folket med hjälpsändningar; gör att man blir ödmjuk. Jag kan inte låta bli att fundera på vilka eventuella avtryck på människor som mitt liv har gjort. (Ytterligare ett bevis på min påstådda 40-årskris?) Än så länge, måste jag tyvärr erkänna, så är de tämligen begränsade, men häromveckan när jag var iväg och badade med barnen tyckt jag mig höra två grabbar viska någonting om Position X på Torp när jag gick förbi. Alltid något :)
Är vår ekonomiska tillväxt byggd på en bubbla?
Den frågan är jag nog egentligen inte rätt person att svara på, men för några veckor sedan såg jag en mycket intressant graf. Den visade hur amerikanska hushållens förmögenhet utvecklats i relation till deras disponibla inkomst under en 60-årsperiod. Under första delen av tidsperioden, ungefär från andra världskriget fram till 1980-talet, är kvoten tämligen konstant, men under andra halvan av tidsperioden syns det två kraftiga toppar då kvoten skjuter brant uppåt för att sedan fall tillbaka igen. Den först toppen uppstår under den så kallad dot.com bubblan (it-bubblan på svenska), åren innan milleniumskifte då värdet på it-relaterade aktier steg kraftigt. De allt högre börskurserna gjorde amerikanska hushåll allt förmögnare. Ju mer förmöget ett hushållen känner sig, desto större andel av den disponibla inkomsten spenderas, vilket i sin tur driver upp efterfrågan på varor och tjänster och får de ekonomiska hjulen att snurra ännu fortare. När dot.com-bubblan sedan sprack sänkte den amerikanska centralbanken omedelbart räntorna kraftigt för förhindra att USA skulle gå in i en lågkonjunktur. De låga räntorn bidrog bland annat till att skapa den numera ökända amerikanska fastighetsbubblan. Låga räntor drev på efterfrågan på småhus och under åren av ständigt stigande fastighetspriser ökade återigen hushållens förmögenhet och mönstret från slutet av 1990-talet upprepade sig på nytt.
Om vi skulle överföra den amerikanska erfarenheten på Sverige, vad ser vi då?
I Sverige har fastighetspriserna stigit betydligt snabbare än inflationen sedan minst femton år tillbaka, pådrivna av en allt högre skuldsättning bland hushållen. Det finns nog fler individer än undertecknad som under den här tidsperioden har motiverat konsumtion, ibland finansierade med en högre skuldsättning, med att hushållets tillgångar, läs det egna husets värde, har stigit. Den typen av konsumtionen, tillsammans med draghjälpen vi fått från amerikanska konsumenters efterfrågan, har säkert bidragit till en del av den goda tillväxt som Sverige upplevt under 00-talet. Oavsett om vi har en fastighetsbubbla eller inte i Sverige, så är jag övertygad om att varken i Sverige eller USA kommer ökade tillgångspriser kunna driva på den ekonomiska tillväxten under de kommande åren på det viset som har varit fallet under de senaste 20-30 åren. Man kan nämligen inte ersätta en bubbla med en annan hur många gånger som helst. Kanske innebär detta att vi får vänja oss med lägre tillväxt under de kommande åren, 1-2 procent per år istället för 2-3.
Om vi skulle överföra den amerikanska erfarenheten på Sverige, vad ser vi då?
I Sverige har fastighetspriserna stigit betydligt snabbare än inflationen sedan minst femton år tillbaka, pådrivna av en allt högre skuldsättning bland hushållen. Det finns nog fler individer än undertecknad som under den här tidsperioden har motiverat konsumtion, ibland finansierade med en högre skuldsättning, med att hushållets tillgångar, läs det egna husets värde, har stigit. Den typen av konsumtionen, tillsammans med draghjälpen vi fått från amerikanska konsumenters efterfrågan, har säkert bidragit till en del av den goda tillväxt som Sverige upplevt under 00-talet. Oavsett om vi har en fastighetsbubbla eller inte i Sverige, så är jag övertygad om att varken i Sverige eller USA kommer ökade tillgångspriser kunna driva på den ekonomiska tillväxten under de kommande åren på det viset som har varit fallet under de senaste 20-30 åren. Man kan nämligen inte ersätta en bubbla med en annan hur många gånger som helst. Kanske innebär detta att vi får vänja oss med lägre tillväxt under de kommande åren, 1-2 procent per år istället för 2-3.
fredag 8 februari 2013
40-årskris och de sex veckorna
Idag uttalade sonen den fråga som hängt i luften under en längre tid, men som ingen vågat ställa:
-Pappa, har du en 40-årskris?
Enbart det faktum att undertecknad endast har 199 dagar kvar till sin 40-årsdag gör visserligen frågan berättigad, men jag tror sonens fråga primärt triggades av faderns impulsiva inköp av ett gymkort, ett hastigt uppblossande intresse för den framtida pensionen och inte minst starten av denna blogg. Det är svårt att argumentera emot en sådan mängd tunga indicier, men jag vill gärna tro att min blogg i första hand drivs av en önskan att dela med sig av mina funderingar och åsikter i skriftlig form och att mitt motionerande faktiskt drivs av en sent vunnen insikt att det är nyttigt för mig, som har ett minst sagt stillasittande arbete, att börja röra på mig.
Om sex veckor får vi kanske möjlighet att utvärdera huruvida vi kan säga något om de inre drivkrafterna till mina nya intressen. Det sägs nämligen att goda vanor tar just sex veckor att skapa, jag måste dock medge att jag inte har haft tid att verifiera den vetenskapliga grunden för detta ganska spridda påstående, och min värld tror jag att positiva drivkrafter fungerar bättre än negativa för att få till stånd en bestående förändring.
-Pappa, har du en 40-årskris?
Enbart det faktum att undertecknad endast har 199 dagar kvar till sin 40-årsdag gör visserligen frågan berättigad, men jag tror sonens fråga primärt triggades av faderns impulsiva inköp av ett gymkort, ett hastigt uppblossande intresse för den framtida pensionen och inte minst starten av denna blogg. Det är svårt att argumentera emot en sådan mängd tunga indicier, men jag vill gärna tro att min blogg i första hand drivs av en önskan att dela med sig av mina funderingar och åsikter i skriftlig form och att mitt motionerande faktiskt drivs av en sent vunnen insikt att det är nyttigt för mig, som har ett minst sagt stillasittande arbete, att börja röra på mig.
Om sex veckor får vi kanske möjlighet att utvärdera huruvida vi kan säga något om de inre drivkrafterna till mina nya intressen. Det sägs nämligen att goda vanor tar just sex veckor att skapa, jag måste dock medge att jag inte har haft tid att verifiera den vetenskapliga grunden för detta ganska spridda påstående, och min värld tror jag att positiva drivkrafter fungerar bättre än negativa för att få till stånd en bestående förändring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)