Ibland när jag tycker att jag har servat våra barn lite väl mycket så brukar jag säga: "Jag tänker på en vintersport som utspelar sig på is, i vilken man använder sig av kvastar och där Sverige brukar ha stora framgångar i de Olympiska Spelen. Är det någon som vet vilken sport jag tänker på?" Det uttalandet kommer inte gå till historien som ett av mina mer lyckade, men det har faktiskt blivit något av ett internt skämt mellan mig och sonen.
Om man vill att ens barn ska växa upp till självständiga individer som kan stå på egna ben och fatta egna mogna beslut så kan jag inte låta bli att undra huruvida man gör sina barn en björntjänst genom att kontinuerligt serva dem med allt ifrån marktjänster i hushållet, ekonomiska bidrag till allt mellan himmel och jord och logistiken till och från diverse aktiviteter. När jag verbaliserar den oron till min bättre hälft brukar hon tycka att jag är nojig och hävdar sedan att vi minsann inte curlar så mycket med våra barn. Jag måste dock bekänna att inte kunnat släppa frågan helt. Nu hände det dock en sak i slutet av förra veckan som var som balsam för en orolig själ som min (så orolig är jag inte men för dramaturgins skulle så måste man skriva så - alla bra berättelser, oavsett om de återfinns på vita duken, i en bok eller i en blogg bygger på att det finns någon form av konflikt). Min äldsta dotter, Miriam 12 år, och näst yngsta dotter, Lydia 6 år, tog bussen upp på stan för att vara med på sina danslektioner på Kulturskolan. De brukar äta mellanmål tillsammans uppe stan innan Miriam lämnar av Lydia på den plats där hon ska dansa. Just den här dagen hade Lydias mobiltelefon, som hon har enbart för att kunna kontakt oss föräldrar ifall något oplanerat inträffar, låst sig och ingen kunde PIN-koden på rak arm. Då tog Miriam upp en bläckpenna ur väskan och skrev både mamma och pappa mobilnummer på Lydias arm innan hon hastade iväg till sin egen lektion. Smart och omtänksamt på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar