Jag tror att en inställning av tacksamhet gör att livet blir lättare att leva och jag har förmånen att vara en del i en familj där vi har mycket att vara tacksamma för. Med det sagt så har de senaste två, tre åren haft sin beskärda del av tuffa passager. Våra engagemang på olika håll och kanter, inte minst med våra familjehemsplacerade barn, tar sin beskärda del av tid och kraft, men samtidigt ger de oerhört mycket tillbaka.
I år tänkte jag försöka mig på det stilistiska greppet att börja med att göra några nedslag i några mer eller mindre viktiga händelser under året som gick, innan jag går över till att berätta några väl valda ord om varje familjemedlem. För er som kanske tappat räkningen består familjen numera av tio medlemmar varav sju bor hemma i Eker i skrivandet stund. Med farmor som bor i stugan bredvid huset är vi ofta åtta kring matbordet.
7:e januari begav sig Miriam iväg till UMU:s lärjungaskola (eller disciplinskola som vi kallar den i vår familj efter en freudiansk felsägning av dottern) utanför Dallas i USA. Det blev tio härliga veckor med nya vänner, upplevelser, andliga insikter men också ett lite abrupt slut på grund av ett visst virus.
4:e februari var en dag som markerade en vändpunkt i våra uppdrag som familjehem. Efter att ha träffa socialtjänsten den dagen och samtalat om vår inte helt enkla situation, fick vi överlåta oss på nytt till vår dröm om att ha ett öppet hem för barn som behöver en ny familj. Livssituationen förändrades inte där och då, men vår inställning och våra hjärtan gjorde det, och det var en viktig början.
12:e mars togs beslutet att inte åka ned till Kenya två dagar senare för att hälsa på våra missionärsvänner Kea och Birgitta och skolan i Emuriakin som vi varit med och stöttat i över tio års tid. Vilken besvikelse det var för alla parter. Med facit i hand var det dock ett klokt beslut. Ett par dygn senare var det som om hela världen stängde ned.
27:e mars hämtade jag och Rakel Miriam på Arlanda. Hon kom till slut hem på ett av SAS sista reguljära flygningar från New York. Vi är så tacksam för våra vänner i Texas som tog väl hand hon henne de sista dagarna innan avresan och vilken glädje det var för Rakel (och oss alla) att få träffa storasyster/henne igen.
2:a maj påbörjades byggandet av en ny liten pool. Under devisen den som inte hjälper till får inte bada, grävde döttrarna hål, transporterade bort hundratals liter jord och gjöt plintar. Lagom till skolavslutningen och värmeböljan i juni var nya poolen och pooldäcket på plats. Sällan har jag fått så mycket cred från mina barn som för detta bygge, men så blev det många sköna stunder vid poolen.
12:e juni påbörjades sommaren andra byggprojekt. Byte av panel på delar av vår lada. Efter 120 år hade den gamla panelen gjort sitt och med stor hjälp av döttrar och äldsta sonen blev det mesta klart innan skolstarten. Ett mycket otacksamt projekt jämfört med poolen. Ingen förut de närmaste sörjande har sett vad vi har gjort - det ser liksom ut som det ska.
17:e juni kom hon till oss. D fyra månader gammal blev jourplacerad hos oss. I december övergick jourplaceringen till en stadigvarande familjehemsplacering.
TV: Mathilda ger D mat M: M tar sig försiktigt ned i poolen TH: C tar ett av många bad med Rakel
22:a juli, Mathilda drar iväg med husvagn och de fem yngsta barnen till Parken Zoo i Eskilstuna i tre dagar. När jag försynt undrar hur det ska gå möts jag av de numera bevingade orden "Jag är inte du, det här kommer gå utmärkt!". Lika sant som det var sagt.
7:e augusti börjar Miriam ett vikariat på Hanna förskolan. Samuel gör då sina sista dagar på samma förskola för att sedan dra vidare på nya äventyr.
TV: Speleftermiddag med hela gänget hemma hos Miriam och Samuel TH: Fredagspizza med alla åtta barnen i soffan!
16:e augusti börjar C förskoleklass. I sju år har han bott hos oss och vi gläds över alla framsteg denna lilla kille, som inte hade så lätt start i livet, gör. Han är en glädjespridare både hemma och borta, även om sexårsåldern inte alltid är den charmigaste.
10:e september satte sig Samuel på tåget till Göteborg och drog iväg till UMU:s disciplinskola på Restenäs i Lysekil. I samma veva flyttade Deborah in i lägenheten i stan tillsammans med Miriam.
30:e oktober var det dags för den årliga resan för familjens kvinnor ned till mammons tempel i Ullared. Det blev nytt köprekord i år igen. Alla kvinnor var nöjda och glada och själv vet jag inte vilket som var mest utmanande, att se årets likviditetsplanering gå upp i rök eller vara själv hemma med de tre yngsta barnen i 36 timmar.
Så några korta ord om familjens alla medlemmar.
D har blivit tio månader gammal. Efter en tuff start i livet har hon landat väl i vår familj och är en glad, mycket aktiv men samtidigt lättsam lite dam som dessutom sover både djupt och länge på nätterna. Att hon trivs är kanske inte så konstigt med tanke på all positiv uppmärksamhet hon får från alla i familjen.
M fyllde fem år precis innan jul. Hans oförmågor och svårigheter har tagit mycket tid och engagemang men oj vad han har utvecklats under året, både motoriskt och i sin verbala kommunikation. Han tar sig numera fram för egen maskin i poolen (med puffar på förstås) och i slutet av året har han nu lärt sig de olika färgerna och att känna igen sitt eget namn.
C fyllde nyss sju år och älskar att spela TV-spel, titta på YouTube, bygga med lego och att åka kick-bike. Han är en glädjespridare som kommer undan med en del busigheter då han samtidigt är både empatisk och omtänksam mot sin omgivning.
Rakel är 12 år och fick i höstas börja på Tonår i kyrkan. Vilken lycka! En annan höjdpunkt i veckan är när hon efter dansen på Kulturskolan sover över hemma hos storasyster Miriam. Hon är en omtänksam ung dam som är något av familjens moraliska samvete.
TV: Rakel beundrar växtkraften i vårt växthus M: Kärt återseende på Arlanda flygplats TH: Rakel och Lydia är extremt hjälpsamma när de är på det humöret
Lydia gör sista året på högstadiet. En ambitiös och duktig tjej som umgås med vänner, dansar, hänger i kyrkan och spenderar mycket tid med sin mobiltelefon.
Deborah gör sista året på gymnasiet. Hon har många järn i elden. Studier, ledare i kyrkan, ledarskapsutbildning, dans, hemgrupp och extrajobb på Sibylla. Efter studenten vill hon söka sig till försvarsmakten. Hon är en kreativ tjej som kan ägna många timmar åt att skapa de mest fantastiska kreationer.
Miriam är nu 20 år gammal, arbetar sedan i höstas heltid på Hannas förskola, där hon är en uppskattad medarbetare. Sedan hon kom hem i våras leder hon en grupp med 14-åriga tjejer i församlingen. Ett mycket uppskattat initiativ av både deltagarna och deras föräldrar.
Samuel fyllde 22 i somras. Efter 2,5 år på Hanna förskola drog han vidare på nya utmaningar. En ganska stor omställning att gå från heltidsjobb med många engagemang i och utanför kyrkan till att hamna i en "bibelskolebubbla". Under året har han fortsatt att utveckla sina kreativa talanger. Han krönikor och blogginlägg är mycket läsvärda - med ett speciellt anslag, finurliga vändningar och en existentiell touch.
TV: Så här glad blir Mathilda när hon får köpa söta tjejkläder M: När Samuel fyllde 22 önskade han sig en pic-collagebild av mor och far. Detta var den åttonde som vi lade upp på Fb dagen han fyllde. TH: Återigen är Lydia med och gör stordåd i bygget.
Efter att ha kombinerat familjehemsuppdrag och deltidsjobb som hem- och konsumentkunskapslärare under de senast åren har Mathilda varit hemma och tagit hand om hus och familj på heltid under hösten. Veckorna har fyllts av skjutsningar, umgängen, vårdrelaterade besök i massor, avstämningar med socialtjänst och förskola, dokumentation av alla de slag, utbildningar i alternativ kompletterande kommunikation (AKK), TAKK (tecken som AKK) och lågaffektivt bemötande, mer skjutsningar och hämtningar och en hel del second hand-shopping av gulliga (och användbara) barnkläder till D.
Själv fortsätter jag att försöka få ihop tillvarons vanliga pusselbitar; familj, arbete och församlingsengagemang. Alltid lite väl mycket på alla områden men så har jag ju aldrig riktig köpt in på Tomas Sjödins devis att "Det händer medan du vilar". Skämt å sido, när krafterna tryter, vilket de gör emellanåt, så drar jag i handbromsen och får försöka hitta balansen i livet igen. Jag känner mig välsignad på livets alla områden och hoppas jag/vi kan ge tillbaka lite av det till andra.
Farmor Ingrid har nu bott i stugan i snart två år. Hon är som katten, kommer och går som hon vill och är en naturlig del i familjen. Vi äter tillsammans varje dag och flera gånger i veckan hjälper hon Rakel med läxorna.
Detta var en liten inblick i hur året har sett ut i familjen. Och därmed vill vi önska er en välsignad jul och ett gott nytt år.
/Mattias och Mathilda Bokenblom
