Ett år i siffror

En bild säger mer än 1000 ord. Men en siffra kan innehålla mycket information den oxå. Ni som har läst Liftaren guide till galaxen vet vad jag talar om. Ni som inte har gjort det kan få en snabbkurs genom att titta på klippet nedan.

Här kommer mitt försök att sammanfatta 2013 i siffror. För att gör det hela lite roligare för dig som läsare så får du själv stoppa in siffrorna där du tror att de passar.

2  2,67  3  5  7  16  28  30  36  47  81  105  325  360  3400  6800

__   är det genomsnittliga antalet pizzor familjen äter på fredagskvällen.
__   familjebesök på Gustavsviks äventyrsbad har det blivit under året.
__   procents löneförhöjning fick underrtecknad under 2013
__   kr kostade taxiresan till Skavsta flygplats. Bilreparationen ytterligare ___   kr.
__   timmar har vi lagt på på byggnation och renovering
__   timmar barnfritt har jag och hustrun haft under året.
__   minuter tar det att åka till jobbet när fem barn ska lämnas på fyra ställen på morgonen.
__   A:n hade sonen i sitt höstbetyg i 9:an
__   blogginlägg har jag skrivit under året
__   barn deltog i Position X på Torp
__   predikningar har det blivit under året
__   gånger i veckan åker jag i väg och styrketränar
__   procent är Mathildas nya tjänstegrad
__  helger har vi haft helgbarn hos oss
__  utlandsresor i tjänsten har det blivit

Några tankar om ekonomin inför 2014

Inom ramen för min tjänst som omvärldsanalytiker på Kommuninvest så tog jag fram en graph för OECDs prognoser för utvecklingen av den svenska ekonomin 2013. Våren 2012 såg prognosen hyffsad ut, men en tillväxt på drygt 2 procent. Sedan dess har prognosen skrivits ned och skrivits ned och när SCB väl summerar helåret 2013 får Anders Borg nog vara glad om tillväxten ligger över noll.

Hur blir det då för 2014? Vanligtvis brukar det vara exportindustrin som driver på den ekonomiska återhämtningen, men på grund av den låga efterfrågan i många av Sveriges exporttländer är det tveksamt om svensk ekonomi får någon större draghjälp från omvärlden. Istället pekar många ekonomer på hur viktig hushållens konsumtion är för tillväxten. Goda reallöneökningar, det femte jobbskatteavdraget och lägre räntor kommer se till att hjulen i ekonomin fortsätter att snurra. När jag läser detta får jag något av en klump i magen. Mycket av tillväxten som är tänkt att ska under 2014 beror på finans- och penningpolitiskdoping (läs stimulanser). Den femte jobbskatteavdraget finansieras av lånade pengar och en  del av hushållens konsumtion finansieras av en ökande skuldsättning. Långsiktigt hållbart? Tveksamt. Utifrån ett hållbarhetsperspektiv går det dessutom att fråga sig:
Hur många renoverade kök, nya mobiler och fler resturangbesök behöver vi egentligen?

Ska jag binda räntan eller inte?

Det händer ibland att jag får frågan från min omgivning huruvida man ska binda räntan eller inte? Fram till för något år sedan tyckte jag att frågan var ganska komplicerad. Vi vet ju ingenting om framtiden - förutom döden och skatterna som Benjamin Franklin uttrytckte det - och alla prognoser är ju bara mer eller mindre kvalificierade gissningarna. Jag skulle ändå vilja påstå att det mesta talar för att man kan ligga kvar med kort räntgbindning ett bra tag till. Här följer mina argument:

• På grund av den låga ekonomiska resursutnyttjandet, vilket den höga arbetslösheten är ett uttryck för, finns det inget inflationstryck i ekonomin. Något som Riksbanken till slut var tvungen att böja sig för när de sänkte reporäntan härom veckan.
• Vi väntar fortfarande på att ekonomin i Europa ska vända uppåt. Det mesta pekar på att återhämtningen blir en långsam historia från en låg nivå, vilket talar för att räntorna inte kommer att stiga särskilt mycket.
• Centralbankerna, inte minst Federl Reserve, kommer inte låta räntorna stiga för fort, även när takten i den ekonomiska återhämtningen ökar. Med tanke på all den skuld som finns i systemen skulle även små räntehöjningar kunna få ödesstigra konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen. Därför finns alltså ett tryck på centralbankerna att hålla tillbaka räntorna så länge det bara går.

Frågan man kan ställa sig är huruvida fortsatta låga räntor är en bra idé eller inte. Mitt svar på den frågan är att alltför låga räntor var det som en gång orsakade finanskrisen 2008-09. Av den anledningen har jag svårt att tro att dagens lågräntepolitik  kommer leda till något annat än skapandet av nya finansiella bubblor. Men i det här fallet hoppas jag faktiskt, tro det eller ej, att jag har fel.

Årets julbrev

Efter att ha skrivit julbrev i femton år -  så många år har några av er uthärdat min högst subjektiva betraktelse av det senaste året i familjens liv – har jag de senaste åren försökt att förnya upplägget något. 2011 var året då jag försökte beskriva de senaste 12 månaderna med hjälp av siffor, 2012  berättade jag om händelser i kronologisk ordning och detta år tar sig julbrevet formen av en 10-i-topp-lista med året höjdare, men också ett och annat bottennapp.

Längsta förkylningen

I börja av september kom hostan och i mitten novem­ber, efter hals- och ögon­fluss, penicillinkur och två och halv veckas frånvaro från jobbet, blev Mathilda äntligen friskt. 10 veckors konstant förkylning tog på krafterna (för oss båda).

 

Största U-svängen

Samuel började 9:an i höstas. Attityden till skolan och studierna var en helt annan än under föregående år, vilket har märkts i hans (redan tidigare goda) betyg.

Två veckors prao i höstas på lokaltidningen NA var en höjdare.  Det skulle inte förvåna mig och hustrun ifall han väljer ett yrkesval där han kommer skriva en hel del-

 

Årets nybygge 1

Förra sommaren kom vårt nya förrådsbygge på 36 kvm knappt ovanför marken. I år gick det desto snabbare. Alla förberedelser som vi gjorde i fjol men som inte märktes då , t.ex. kapa och måla panel, och snickra ihop vägsektioner, hade vi stor glädje av nu.  I maj reste vi väggreglarna och i augusti, lagom till Mattias födelsedag var huset i det närmaste tätt. I mellandagarna kommer vi lägga golv och börja med sätta osb-skivor på mellanväggarna. För den som vill se mer kan man klicka på följande länk. 

Årets nybygge 2

I våras blev vi godkända av Örebro kommun som familjehem. I väntan på en möjlig placering lät vi hantverkare dela vårt stora vardagsrum på över­våningen i två och dess­utom sätta upp takfönster i en av de stora kläd­kamrarna på övervåningen. På några dagar fick vi ett och ett halvt rum till. I natt, lagom till julafton, bar vi in Lydia till hennes nya krypin och hon var så nöjd när hon vaknade.

Årets förlängning

Efter 9 år så försvann vår gamla sandlåda (mitt och Mathildas allra första byggprojekt som när den byggdes stod mitt ute ipå gärdet framför huset). Detta innebar i sin tur att fotbollsplanen kunde utökas. Vilka härliga matcher vi har haft under sommaren; jag och hustrun mot Samuel, Debbie och Lydia.

Årets tjänsteresor

Resor i tjänsten är bara glamoröst för den som aldrig behöver resa i jobbet. Men i år var hade Mattias för­månen att besöka Visby under Almdals­veckan,  Paris under en av sommarens vackraste veckor och EU-parlamentet i Bryssel i höstas . Tre resor som var och en gav många spännande intryck och nya infallsvinklar.

 

Årets Kajsa Kavat

I höstas började Lydia skolår 2 och hon stortrivs i sin nya klass. På torsdagarna går hon ner till förskolan, hämtar  lillasyster Rakel och  tar länsbussen från skolan in till stan för att hinna in till sin dans­lektion på kultur­skolan.  

Årets bästa köp

Vi har en mångårig tradition av att avsluta skol- och arbetsveckan med bad (och sen pizza och smågodis framför tv:n). De kraftigt rabatterade årskorten på Gustavsviks nöjesbad blev därför utan tvekan året bästa investering.

 

Årets utflykt

Våra barn har knappt varit utanför landets gränser. I maj var det äntligen dags. Fyradagarresan till storstaden London blev ett äventyr (inte minst eftersom bilen gick sönder på nedresan och vi fick ta taxi från Odensbacken till Skavsta). Att flänga fram och tillbaka över centrala London hela familjen hela tiden var något av en utmaning. Efteråt var dock alla barnen oerhört nöjda med resan. 

Största festen

Den 17:e augusti firade jag min 40-årsdag. Närmare 100 gäster kom och under dagen samlades det in 7000 kr till Hannaskolans (i Emurakin i Kenya) kom­mande biblioteks­hyllor. Tack till er som var med och gav.

Årets insats  

I en gudstjänst för några veckor sedan fick jag och hustrun beröm för vår trädgård. Det var ju trevligt i sig, men ära den som äras bör. Utan farmor Ingrid skulle varken trädgårds­landen frodats och växt och inte heller hade pusslande med vardagsbestyren fungerat fullt ut.

Årets konditor

Här är det en kamp mellan hustrun och äldsta dottern, Miriam. Det är inte lätt att välja mellan Mathilda hembakade prinsesstårtor till varje födelsed­ag eller dotterns alltmer estetiskt tilltalande bakverk.

Årets nykomling

I maj gick vi in i ytterligare ett kontaktfamiljsuppdrag. Varannan helg bor en charmig liten treåring grabb, som tagit hela familjen med storm, hos oss. Han och Rakel är i det närmaste oskiljaktiga när han är och hälsar på  

 Största egoboasten 1

Utan tvekan när jag och S.F. sprang in i barnmötes­tältet på Torp till Eye of the tiger för att berättade om Position X, och 350 barn jublar av förväntan.

Största egoboasten 2

Att besöka Finansdepartementet och göra en dragning av min rapport Den kommunala låneskulden 2013. Något av en dream come true för en nationalekonom som undertecknad.

Årets bloggare

I februari började jag blogga. Min tankar om allt mellan himmel och jord nedtecknade och samlade på ett och samma ställe. 40-årskris hävdade familjen, men ett halvår senare började även sonen blogga. Han skriver på nästintill perfekt engelska  och temat har alltid någonting med film att gör. En mycket läsvärd blogg med andra ord, väl värd ett besök. Senaste inlägget handlar om vilken skådespelare som ska spela Antman i Marvels nya storfilm :).

Roligaste engagemanget

Skulle jag beskriva mig och hustrun med ett ord skulle det nog vara engagerade. Ibland kan jag undra hur vi hinner med allt? Och svaret är att det gör vi inte. Tanken att man hinner med allt är en illusion. Men det vi hinner med är sådant som vi har prioriterat. En av många höjdpunkter under året är kyrkans julbasar vid första advent där varje krona går till att ge barn i Kenya och Tanzania en bättre framtid. Hela familjen är med och hjälper till, både före, under och efter basaren och det är en sååå roligt (men skönt när det är över). I år fick vi in drygt 70 000 kr!

Årets fest 2…

Är egentligen nästa års fest. Den 16:e augusti kl 14 – 21 är ni välkomna hem till oss och fira min älskade hustru som fyller 40 år.

Eftersom Mathilda redan har allt hon behöver och mer därtill, så ni gärna ge en gåva till Hannaskolan i Emurakin. Den här gången går pengarna till böcker i biblioteket.

 Värsta logistiken

I höstas började både Miriam och Deborah på en Grenaldjärskolan, en kristen friskola på östra sidan av Örebro. Det innebär att vi har fem barn som ska till en förskola och tre skolor. Att koordinera hämtningar och lämningar, inte minst då de alla de fyra äldsta har kulturskole­aktiviteter efter skolan, har varit ett pysslande som dock har gått över förväntan. Barnen är duktiga att ta sig till sina respektive aktiviteter själva.

Årets shopping…

genomförs numera under novemberlovet. Hustrun och de fyra äldsta barnen plus farmor går upp mitt i natten och tar en busstur till GeKås i Ullared.  Jag och Rakel, i alla fall jag, är glada att vi slipper följa med.

Årets göra-nu-på-en-gång-genast sak

Sista helgen i maj kom den. Mathilda ville absolut göra en trädkoja – eller rättare sagt en koja runt ett träd. Det är märkligt att den som kommer på idén och den som genomför den inte alltid är samma person. I vilket fall som helst så var kojan klar när helgen var slut.

Årets ”skitgöra”

När kylan kom tillbaka i mars månad frös avloppsröret till markbädden. Att få iväg kiss- och bajsvattnet blev under några veckor ett manuellt ”skitgöra”, men bor man på landet har man snälla grannar som har de rätta grejorna.

 

EN VÄLSIGNAD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR önskar FAMILJEN BOKENBLOM

Min föreläsning på Finansdepartementet

Förra månaden blev jag inbjuden till Finansdepartementet att hålla ett föredrag om svensk kommunsektorns skuldsättningen. Jag ägnade större delen av hösten åt att skriva en rapport i ämnet och nu var det liksom examensdag. Rummet var mer än fullsatt, 30 tjänstemän från framförallt finansdepartements enhet för offentliga finanser men även från Konjunkturinstitutet. Eftersom jag vet att man sällan får andra en chans att göra ett första intryck så funderade jag en hel del på min inledning. Efter en del funderande så valde jag att börja på följande sätt:

För drygt ett år sedan var jag och några kollegor nere på kommunekonomernas stora konvent i Malmö - Kommek. Naturligtvis var finansmarknadsminister Peter Norman där. (Statens uppföljning av kommunesktorn ligger på hans bord.)  I samband med att ministern besökte vår utställningsmonter och hämtade glass från vår servering - maten i övrigt på mässan var ju som bekant under all kritik- passade jag på att ta ett kort honom. Jag MMS:ade omedelbart kortet till hustrun och undrade om hon visste vem mannen var. Min fru som är en mycket gudfruktig kvinna svarade sanningsenligt att hon inte hade någon som helst aning vem mannan på bilden var, men, hälsade hon, vår dotter tror att det kan vara Kenny Starfigher! Det innebär att varje gång som jag ser Johan Rehnborg i reklam för Solsidan på TV4 så ler jag lite inombord.

Var min inledning framgångsrik? Vad tror du som läsare?

Lycka är att kunna göra 15 armhävningar

I början av 2013 började jag träna regelbundet på Gustavsviks gym. Elaka tungor säger att det är en del av min 40-årskris. Det faktum att både träning och bloggskrivande sammanfaller med just min 40:e födelesdag har visat sig lite svårt att bortförklara.  Nu när året närmar sig sitt slut kan det vara på sin plats att berätta om träningen har gett något resultat. Jag kan ju börja med att slå fast att de manliga delen av familjen Bokenblom inte direkt har några större anlag att öka i vikt eller lägga på muskler. Med detta sagt så har jag ändå kunnat konstatera under hösten att jag har lyckats flytta ett till två hekto kroppvävnad från magen upp till bröstregionen. Värdet av denna förflyttning kan naturligtvis ifrågasättas, vilken sker titt som tätt av hustrun, men för min del har det inneburit att jag kunna göra något som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv - armhävningar.

Armhävningar har mitt stående Waterloo. Jag har visserligen inte så mycket kroppshydda att lyfta upp och ned, men musklerna för att utföra denna kroppsövning har varit ännu mindre. En till två armhävningar har jag klarat av sedan har det varit kört. Därför var det med viss bävan som jag för någon vecka beslöt om att testa huruvida mitt embryo till bröstmuskler kanske kunde få mig att vända nederlag till seger på detta område. Döm av min förvåning när jag vid första försöket klarade av att göra tio i det närmaste perfekta armhävningar på ett bräde. Idag har jag pressat upp siffran ytterligare. Inget stort steg kanhända men för min del så visar det att, för att använda en klysch, det aldrig är försent att förändra sig, varken på insidan och utsidan, även efter det att man har passerat de 40.

Mina tankar inför ett församlingsmöte

I morgon söndag har vi församlingsmöte i Mellringekyrkan. På dagordningen står frågan om hur framtidens pastorsteam ska se ut. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av min högst personliga uppfattning i frågan. Mina funderingar grundar sig mycket i det som jag skrev om i mitt tidigare inlägg Funderingar efter ett församlingsmöte. Jag upplever att vi som församlings står i ett spännande skeende där vi har möjlighet att göra viktiga vägval om hur vi tillsammans vill arbeta och verka för att uppfylla det som är församlingens vision:
Mellringekyrkan vill vara en församling av liv och kraft som förändrar världen genom att göra folk till lärjungar.

I min värld ser tågordningen ut så här. Visionen talar om vad och/eller vart vi vill vara, men tvingar oss samtidigt att ställa frågorn om hur. Hur ska vi ta oss dit som visonen pekar? När hur- frågorna är besvarade blir det intressant att diskutera resurser. På vilket sätt ska vi möta de behov som har identifierats. Först därefter kommer frågan om anställningar in.  Här uppelver jag att vi som församlingen inte är riktigt är klara. Det innebär å andra sidan att vi har en fantastisk resa att göra tillsammans under 2014. Jag tror på en vår med samtal och funderingar i både församlinsledning och församling kring frågorna om varför och hur.

Trost den reservation till ytterligare anställningsprocent som går att läsa ut i stycket ovan så kommer jag att rösta ja till församlingsledningens förslag om pastorsteamets utformning i morgon. Det finns några anldeningar till det.

* Jag har stort förtroende för alla de namn som har nämnts och jag kan se dem fungera mycket väl i team tillsammans.
* Med den verksamhet, utmaningar och ambitioner som församlingen har och står inför så tror jag inte att nuvarande procentsatser räcker (inte i dagsläget i alla fall).
* Ekonomin tror jag inte är en problem. Samma offrande 2014 som 2012 täcker den procentuella utökningen av tjänster.

Män är djur

Nej, så långt skulle jag inte gå, men faktum är att jag inte har alltför höga tankar om män som grupp.  Ska man generalisera, och det måste man ofta göra för att få världen och tillvaron och allt vad de rymmer att gå ihop, så tycker jag att vi utgör den utan jämförelse  mest osympatiska halvan av befolkningen. Å andra sidan får detta som naturlig konsekvens att jag är lite bekymrad över  vilka låga kvalitétskrav som den andra halvan av befolkningen har när det gäller val av livspartner, i alla fall  Sverige där valet är tämligen fritt. Helt seriöst, vore jag kvinna skulle jag tänka till både en och två gånger innan jag gick in i relation med en man, speciellt med någon som jag.
Låt mig ge ett litet exempel på vad jag menar. För några veckor sedan kom en undersökning som visade att kvinnor i genomsnitt lägger ner 47 minuter mer än män på oavlönat arbete i hemmet, PER DAG! Det blir 329 minuter på en vecka eller 16 500 minuter om året. Det motsvarar ungefär sex arbetsveckor. Det värsta av allt är att den tiden bara inkluderar genomförandetid. All kraft och energi som kvinnor behöver lägga ner på att i huvudet planer och styra familjens vardagsbestyr (från hämtning och lämning på dagis, via veckomatsedlar till planering av familjens sociala liv) finns inte ens med i ovan nämnda beräkningar. Utifrån detta kan jag inte låta bli att fråga mig, vad håller vi män på med i egentligen, och hur står alla kvinnor ut egentligen?

Ekonomiska incitament i barnuppfostran

En grundpelare i ekonomisk politik är att ekonomiska aktörer, d.v.s. individer, hushåll  och företag, reagerar på ekonomiska incitament. Genom skatter och subventioner kan vissa önskvärda beteenden premieras medan andra kan motverkas.  I stort sett hela den nuvarande regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitk bygger på att ge människor incitament att arbeta mer, inte minst  genom de så kallade jobbskatteavdragen. Lite förenklat kan man säga att ju mer pengar man får ha kvar i plånboken desto mer vill man arbeta. (Personligen är jag mer benägen att tro att det omvända sambandet är ännu starkare. Desto mindre jag får behålla av mina pengar desto mindre benägen blir jag att arbeta mer.)

Under hösten fick jag ett tydligt exempel på hur ekonomiska incitament liknande dem som beskrivits ovan även  kan fungera även i en barnuppfostringssituation. Många barns månadspengar är på ett eller annat sätt knutna till ett visst mått av hushållssysslor och/eller andra förpliktelser så som läxläsning. Att vi curlande föräldrar sedan har svårt att vara efterfölja de regelverks som vi har satt upp är ett annan historia, väl värt ett eget blogginlägg. Om månadspengen sätts för lågt, vilket var fallet i vår familj under ett antal år, minskar de incitamenten att t.ex.städa sitt eget rum.För att citera en tonåringen till en arbetskollega, att göra sina hushållssysslor blir "fett ovärt" om månadspengen är för låg. För att använda nationalekonomska termologi - om den upplevda kostnaden (d.v.s. ansträgningen) för att städa sitt rum överstiger nyttan av erhålla den för lågt satta månadspengen så är det rationellt att låta bli. Genom att marknadsanpassa (läs kraftigt höja) månadspengen ändrade vi dock hela incitamentstrukturen för våra barn och plötsligt genomförs uppgjorda hushållsysslor. Helt smärtfritt är förstås inte systemet men vi tog ett steg i rätt riktning.

Det bästa av 100 blogginlägg

Den 19 februari publicerade jag mitt första blogginlägg. Idag, drygt månader senare var det dags för blogginlägg nr 100. Här kommer en lista med det bästa:

Mest lästa:
En förälders tre uppgifter, Tecken på att man är en stor familj - tecken 3, Fejk i familjen annorlunda, är det tre mest lästa inläggen. Med andra ord, familjer säljer.

Mest träffsäkra:
Min text med rubriken Just when we thougt it was safe var bland det mest träffsäkra jag skrivit. Rubriken var så bra att tidningen The Economist snodde den rakt av.

Bästa familjeinlägg:
Delad förstaplats mellan Barn en framtida guldgruva och Hur man fostrar självständiga individer.

Roligaste inlägget:
Mitt relativt nyskrivna inlägg Reklamfilmer som förändrat mitt liv låg bra till, men blev precis slaget av ett inlägg jag skrev i somras, Den roligaste forskningsrapport jag läst.

Viktigaste inlägget
Här blev det en hård kamp mellan Kraften i... och Vad är du tacksam för? Där den senare gick segrande ur striden. Ett inlägg som tyvärr aldrig fick så många läsare som det förtjänade.

Det bästa inlägget som aldrig blev skrivet
Min fru har inte råd att skilja sig, ett inlägg om hur dagens pensionssystem är så urvattnat att kvinnor som min fru, underbetalda och deltidsarbetande, hamnar i en fattigdomsfälla ifall de separerar från sina män.

Mina tankar efter ett församlingsmöte - del 2

Det finns en historia från slutet av 1800-talet om PP Waldenström, grundaren av Svenska Missionsförbundet, som jag tycker väldigt mycket om och som jag kommer tillbaka till gång på gång. Under tiden som Waldenström var föreståndare i Gävle Missionskyrka så hade församlingen en omröstning om huruvida man skulle köpa in orgel eller inte. Waldenström motsatte sig ett orgelinköp med motiveringen att en orgel skulle förstöra musiklivet i församlingen (!). Jag får känslan av att diskussionens vågor gick ganska höga i församlingen. Musik och musikstilar väcker tydligen starka känslor hos oss människor. Nåväl,  när omröstningen väl var avgjord stod det klart att pastorn stod på den förlorande sidan. En majoritet i församlingen vill ha en orgel. Waldenström var då den förste som stod upp och där och då skänkte han en större summa pengar till den nya orgel.
Jag gillar den attityden. Ödmjukhet är onekligen en av de vackraste av Andens frukter. Men Waldenström visar något mer än att han hade förmågan att ta ett "nederlag", han visar en beundransvärd överlåtelse till Guds församling. En överlåtelse som gick så mycket djupare än behovet av att få sin vilja igenom på ett församlingsmöte.

Vårt äktenskap överlevde det också

Vilken tillspetsad rubrik. Den som är ansvarig för rubriksättningen på mina blogginlägg borde få avsked på grått papper. Ungefär som de  som ansvarade för undertexterna i Monty Pythons film Jakten på den heliga Graalen. Som finnig tonåring tyckte jag att inledningen på den filmen var brilliant, som mer mogen 40-åring skrattade jag inte lika mycket.

I en predikan som jag höll för några år sedan ställde jag frågan om hur många separationer som Billy, ni vet IKEAs storsäljande bokhylla, har på sitt samvete. Det finns få saker som tär så på ett förhållande som upplevelsen av ett kollektivt misslyckande (vilket ihopsättningen av IKEAs möbler ibland kan ge upphov till). Å andra sidan så är det få segrar som vinns utan att man tar några risker och det är få saker som ger en sådan tillfredställelse som att genomföra  mer eller mindre svåra saker och ting tillsammans.

Det var dock med viss bävan som jag gick med på att tillsammans med hustrun sätta upp tapeter i de nya rum som Byggmästarna har färdigställt åt oss. Det närmaste tapetuppsättning som någon av oss har kommit är att min mor satte upp tapeter tillsammans med min far för ett knappt halvsekel sedan. Inte mycket erfarenhet att hänga i julgranen. Nåväl, vi kompenserade vår brist på erfarenhet med att googla på "gör-det-själv + tapeter". Trots dessa noggranna förberedelser så måste jag tillstå att efter att ha satt upp min livs första våd var jag beredd att även låta det bli min sista. Efter våd två var känslan inte särskilt mycket bättre, även om den våden satt bra mycket rakare än den första. Men nu fanns det liksom ingen återvändo. För sammanfatta en ganska lång och utdragen process, tio våder tog oss fyra timmar och min rygg värker fortfarande, så kan jag berätta att  I endured and we prevailed, fritt översatt jag stod ut och vi övervann. När vi kom till våd sju och åtta hade vi inte bara hopp om att det här nog skulle gå vägen, vi hade blivit ett sammansvetsat team.

Mina tankar efter ett församlingsmöte

Idag, 17:e november, hade vi ett viktigt församlingsmöte i Melleringekyrkan som jag tillhör. Vi diskuterade frågan om hur vårt pastorsteam i församlingen ska se ut i framtiden. Förutom en del processfrågor kretsade mötet i huvudsak kring frågorna: Hur stort ska teamet vara och vem ska ingå i vilken roll?

När jag lämnade mötet var det med glädje, tillförsikt och en och annan fundering om framtiden. Glädje över att vi hade ett bra samtalsklimat under församlingsmötet, där jag upplevde att många fick komma till tals med sina frågor och funderingar (undertecknad lyckades hålla tyst under hela mötet vilket var lyckat eftersom det fanns så många andra som sa så mycket kloka saker). Det var  viktiga och delvis svåra frågor som dryftades och vi människor tycker olika, men jag upplevde att tonen hela tiden var respektfull. Här tycker jag att vår  församlingsledning ska ha en eloge som höll ihop mötet på ett bra sätt. Tillförsikt känner jag över att vi har förmånen att diskutera en möjlig kombination av namn som jag upplever har stort förtroende i vår församlingsgemenskap. Förtroende är A och O i alla relationer och står man i ledningen för en församling är förtroendekapitalet det kanske viktigaste man har. Mina funderingar rörande framtiden har därmed inte så mycket att göra kring frågorna vem som ska göra vad, utan bottnar snarare i frågan om hur. Hur vill vi som församling arbeta framöver för att nå det som är församlingens mål och vision? Ju mer jag själv funderar kring den frågan desto viktigare tycker jag att den är. Det är när vi kan besvara den frågan som följdfrågorna om vem och hur mycket blir riktigt intressanta. Därmed inte sagt att frågan om hur är enkel, tvärtom, men jag tror att det är en utmärkt plats att börja på.

Är du en list-människa?

Det finns två grupper av människor, de som gör att-göra-listor och de som inte gör att-göra-listor. Jag tillhörde en gång den sistnämnda kategorin men efter 17 års äktenskap med en hustru som älskar att-göra-listor har jag under de sista åren kommit på mig själv att allt oftare skriva mina alldeles listor. De har blivit ett sätt för mig att strukturera upp min tillvaro, både hemma och på jobbet.

Att-göra-listor kommer i alla möjliga former och utseenden. På mitt arbete tar listorna sig alltid uttryck i form en tankekarta på ett A3 papper. På mitten skriver jag "att-göra" med stora och snirkliga bokstäver. Sedan utgår jag från min tjänsts tre huvudområden, forskning, omvärldsanalys och projektledarskap och benar utifrån dem ut vad som ska göras och när.  På hemmaplan ser listorna däremot ut mer som traditionella inköpsnotor. Listorna kan även skilja sig  åt med avseende på tidshorisont. De allra flesta listor jag skriver handlar om dagens eller veckans aktiviteter och sysslor, men de kan även sträcka sig över en längre tidsperiod; en sommar, ett år eller i viss extremfall t.o.m. ett decennium.

En del människor låter bli att göra listor eftersom de upplever dem som ett stressmoment. En lista, mer eller mindre fullspäckad, med verkliga eller inbillade "måsten" kan nästan skapa existentiell ångest. När uppgifterna framför oss blir för många har tenderar vi ibland att inte veta i var vi ska börja någonstans och resultatet kan i värsta fall bli att man inte gör någonting alls. För att inte bli överväldig av alla göromål så finns det vissa knep att ta till.

• Gör en prioriteringsordning - sätt en prioritering på varje uppgift på listan. En del göromål är viktigare än andra. En del saker kan man med fördel skjuta upp till nästa dag, eller nästa eller...
• Sätt upp en del lätta uppgifter på listan, eller bryt upp en stor uppgift i många mindre uppgifter  - tillfredställelsen av få bocka av utförda uppgifter, även om de är enkla och inte tar särskilt lång tid,  ska inte underskattas. Alla människor tycker om att få en bra start.
• Sätt upp ett belöningssystem kopplat till listan - efter fem utförda uppgifter blir det glass till efterätt, efter tio uppgifter köper man hem mat till kvällen. Forskning visar att ekonomiska incitament fungerar väldigt bra.

Den älskade ledaren - Kim Jong Un

Situationen i Nordkorea är verkligen inget att skämta om.  Däremot kan jag tycka att det är fritt fram att driva med landets ledarskap. Det finns ett antal små animerade filmer på Youtube om Nordkoreas nye ledare Kim Jong Un. De driver hejdlöst med Kim Jong Un och den bild av honom och hans far som den nordkoreanska statliga propagandan för fram. Bra satir mot despotiska makthavare fungerar lite grann som flickans kommentar i HC Andersens saga Kejsarens nya kläder, plötsligt inser alla att Kejsaren de facto är naken. Min personliga favorit i serien om Kim Jong Uns fantastiska äventyr är remaken av basketklassikern Space Jam med legenden Michael Jordan från 1990-talet. Så håll till godo.

Skänk en bok - ge framtidshopp

En gång i tiden var böcker en oerhört viktig del av mitt liv. När hustrun insisterade på att 11 sidor i telefonkatalogen inte hade rätt och drev igenom att vi skulle byta efternamn från Andersson så var valet av Bokenblom ganska givet. Mathilda fyllde hemmet med vackra blommor och min boksamling växte för varje år som gick.
I takt med att familjen har vuxit har dock mitt läsande minskat och därmed även mina bokinköp. För några år sedan gjorde jag mig av med hälften av mitt bokbestånd. 400 böcker åkte iväg till Bra och begagnat och några hundra andra slängdes i pappersåtervinningen.
Nyligen gjorde jag det igen. Huset vi bor i behöver fler rum för att vi ska ha utrymme att ta emot en pojke eller flicka som behöver ett nytt hem. Därmed rök de sista fem bokhyllorna (är det någon som behöver fem stycken Billy-bokhyllor så är det bara att höra av sig). Hundratals böcker flyttas ner till ett av förråden i källaren och i den flytten beslutade jag mig för att låta 150 böcker i alla möjliga genres få hitta nya hem.
På julmarknaden i kyrkan kommer jag ha en bokhylla med böcker där hugade bokläsare kommer kunna göra ett kap och där behållningen går till utvecklingen av Hannaskolan i Loki i norra Kenya. En dröm är att skolan i denna fattiga del av Kenya skulle ha ett eget bibliotek. De pengar som generöst skänktes på min födelsedag i augusti gick till bokhyllor. Nu är det dags att börja fylla dem med böcker tycker jag.
Jag tror att några av läsarna i av denna blogg också har några böcker som mest står och samlar damm i bokhyllan. Vore det inte roligt om vi gjorde gemensam sak och fyllde bokhyllan på julmarknaden med bra litteratur och samtidigt möjliggör för barn i en fattig del av Afrika att få en bättre framtid. Hör gärna av dig till mig i så fall. Alla bidrag är välkomna.

Ljuset i novembermörkret, eller glädjen i att engagea sig

November månad är ingen höjdare. Det är för det mesta mörkt, slaskigt och gråkallt. Undertecknad tar sig inte gärna utanför dörren om det inte tvunget, vilket det tyvärr allt emellanåt är. Det finns dock en händelse i november som faktiskt gör månaden uthärdlig. Dagen innan första advent har vi julmarknad i Mellringekyrkan.

Under hela november ägnar vi, familjen Bokenblom, några timmar varje helg åt att baka, koka saft och sylt och diverse pysslande. Några timmar här och där brukar resultera i att frysen blir fylld av toscakakor, lussebullar, snickerskakor, hemmagjord dajm och knäck. I källaren står det burkar med hallonsylt och flaskor med vinbärssaft och i garderoben finns det färdiggjorda paketkalendrar redo att lottas ut. När marknaden sedan går av stapeln så är hela familjen involverade i försäljning, barnaktiviteter, ansiktsmålning, fiskdamm och modevisningen.

Det finns ett par högst egoistisk anledning till att vi väljer att engagera oss i julmarknaden. För det första är det fantastiskt roligt att engagera sig i något som går till ett oerhört bra ändamål. Allt överskott från försäljningen, vilket brukar bli cirka 50 000 kr, går till missionens sociala arbete i Kenya och Tanzania. För det andra är det gott att få göra saker och ting tillsammans som familj. Det svetsar samman oss och jag tror att när våra barn kommer att tala om sin uppväxt kommer de nämna lördagarna innan första advent med glädje. För det tredje så är det nyttigt för den uppväxande generationen att lära sig att man kan göra en insats för människor som inte är lika lyckligt lottade de själva.

Varför föds det så få barn i Japan?

Demografi, befolkningens sammansättning, och ekonomi hör ihop. I ett land där antalet och andel människor i arbetsför ålder ökar, ökar även möjligheterna för ekonomin att växa snabbt. En del av Kinas lysande tillväxtsiffor under de senaste två decennierna är ett resultat en positiv befolkningsstruktur. Detta kommer dock att förändras dramatiskt när den ekonomiska effekten av Kinas fruktansvärda och moraliskt förkastliga enbarnspolitik slår igenom med kraft, men det är en värt ett eget blogginlägg vid ett senare tillfälle.

Kina, Japan och många av de industrialiserade länderna i väst står inför stora demografiska utmaningar under de kommande decennierna. Andelen äldre ökar och i många länder sjunker eller kommer befolkningen att börja sjunka inom kort. Längst har utvecklingen gått i Japan. Japanerna blir allt äldre och också allt färre. På 40 år har den japanska arbetskraften gått från att vara världens yngsta till att bli världens äldsta. Andelen över 65 är redan lika högt som i Pajala i Sverige och även om japanerna är seglivade så är antalet nyfödda lägre än antalet döda.

Det är naturligtvis positivt att människor lever längre, men fler äldre innebär både en högre försörjningsbörda för de som är kvar i arbetande ålder och att sparandet i ekonomin minskar. Båda dessa faktorer har en negativ inverkan på ett lands långsiktiga tillväxtspotential. Den förstnämnda i form av framtvingade skattehöjningar som behövs för att rädda välfärden kärna, den sistnämnda i form av ett minskat investeringsutrymme.

Det finns flera anledningar till varför nativiteten är låg i vissa länder. I länder som Japan, Spanien och Italien är det mycket svårt för yrkesverksamma kvinnor i fertil ålder att kombinera karriär och föräldraskap. Det innebär att de skjuter upp, eller helt enkelt avstår, från familj. I Japan finns det dessutom en annan pikant detalj som resulterat i lågt barnfödande. Det kan komma som en blixt från klar himmel för några av mina yngre läsare men barnalstrande kräver att paret i fråga har sex. Svenska Dagladets artikel i ämnet häromdagen är egentligen ingen nyhet, det är allmänt känt att 30 procent av alla äktenskap klassas so ”sex-less marriages”. SVT visade nyligen en franska dokumentär, Sex i ett stressat Japan, som behandlade ämnet i detalj.  Att unga människor av olika anledningar anser sig vara tvungen att välja bort barn är ett högt pris att betala, framförallt för individen men även för samhället. Barn må var kostsamma att uppfostra, läs gärna mitt inlägg Barn – en framtida guldgruva, men det kommer en dag då de faktiskt börjar betala av på sin ”skuld” till sin föräldrageneration. Färre födda innebär att ett lands långsiktiga ekonomiska potential minskar, dessutom kan man fråga sig vem som rent praktiskt ska ta hand om alla äldre. Det kan tyckas vara en fråga av filosofisk karaktär men om du frågar kommunalråd i norra Sveriges inland så kommer du bli varse att den frågan är högst aktuell.

Att resa (i livet) med lätt packning

För några år sedan, på den tiden då Zlatan spelade i Inter, vilket borde ha varit runt 2007, var jag på forskningskonferens i Milano. Det var samtidigt som Serie A, högsta ligan i italiensk fotboll hade premiär, och jag måste erkänna jag tog ledigt från sista dagens forskningspresentationen för istället bege mig iväg till San Siro-stadium och se Milan ta sig an bottenlaget Bologna. Bologna hade fyra anfall under hela matchen, två skott på mål och vann föga rättvist med 2-1. Nog om fotboll, detta var min första utlandsresa sedan jag visade upp hustrun för mina vänner i USA tio år tidigare. Jag var väl lite ringrostig på det där med att packa väskan så det visade sig att hade en på tok för stor väska som dessutom var alldeles för nedtyngd av en massa böcker som jag aldrig orkade läsa under min resa. Min transport av väskan till och från flygplatsen i Milano är ett minne som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Det hela blev inte bättre av att Milano visade sig från sin allra bästa sida och att temperaturen låg närmare 30 grader än 20.

I förrgår reste jag till Helsingfors i jobbets vägnar. Det hade kunnat vara en hit-and-run över dagen, men i det här fallet inkluderade det även en övernattning. Vis av tidigare erfarenheten så blev packningen något mindre den hör gången (se bild nedan).

Det var enklare, bekvämare och med en betydligt större känsla av frihet som jag reste den här gången. Kanske en lärdom att applicera på resten av livet också. Alla materiella prylar som vi samlar på oss, undertecknad i högsta grad inkluderar, kanske begränsar oss mer än vad de befriar. Ibland kanske den största friheten och tillfredställelsen kommer när vi vågar färdas med tomma händer. Men å andra sidan, hur skulle det då gå med den "välsignade" ekonomiska tillväxten om alla tänkte på det sättet.

Reklamfilmer som förändrat mitt liv

Jag älskar reklam på TV. Här vet jag att jag skiljer  mig från resten av befolkningen, som i bästa fall ser reklamen som en möjlighet att uppsöka toaletten eller ett nödvändigt ont för att få tillgång till fler TV-kanaler. Men för mig är en  bra reklamkampanj en fröjd för själen. Här kommer min fem-i-topp lista med reklamkampanjer som berikat mitt liv.

1. Första platsen intas av OWL kampanj för Fredagsmys. Jag har i ett tidigare inlägg (det är ett bra inlägg som förtjänar mer än 42 visningar) berättat om mitt fascination för hur detta begrepp har kunnat få ett sådant genomslag i den svenska folksjälen. Svaret på varför denna kampanj blev så bra finns nog i det oerhört trallvänliga soundtracket. Lyssna, sjung med och njut, samtidigt som ni funderar på om kampanjens stora vinnare inte är Estrella. De måste ju ha ridit snålskjuts på OLW:s kampanj.



2. På andra plats kommer min personliga favorit. En serie reklamfilmer för Spendrups öl med Robert Gustavsson. Det kan förefalla märkligt att jag som är organiserad nykterist lyfter upp en öl-reklam, men den här reklamen har faktiskt kommit att påverka hur jag och familjen relaterar till matprodukter med låg kvalité. Om man t.ex. handlar godis eller cola, gärna på Lidl, som innehåller mer färgämnen och kemikalier än naturliga produkter, då hamnar de per automatik under beteckningen fulgodis alternativt fulcola från Tyskland. Det som gjorde denna reklamkampanj så bra var att det kom i rad olika utföranden. Se och njut.





3. Reklamfilmer för pensionssparande finns det 13 av på dussinet. AMF:s serie om framtiden är bra men den fångade mitt intresse är Swedbanks totalt bortglömda kultreklam från mitten 00-talet. Återigen är det musiken som bär upp reklamfilmen. Jag ber om ursäkt på Swedbanks vägnar för det ovårdade språket, men faktum kvarstår att ingen annan reklamfilm har kunnat ge mig en sådan känsla av pensionsångest som just denna.

4. På fjärdeplats kommer återigen en reklamfilm om öl. Norrlandsguld reklam från mitten av 90-talet med frågan om varför alla gillar Norrland är klockren. Den finns i hur många varianter som helst, men den med kusinerna från Stockholm är en av de bättre. Om ni någon gång hört mig använda termen "supernice" så vet ni varifrån den kommer.

5. Femteplatsen innehas av den reklamfilm som har den absolut bästa musiken av de alla - Elon. Hur är det möjligt att han kan veta så mycket om vitvaror, mikrovågar och sånt?
Vill du bara njuta av den fantastiska musiken så finns det en fullängdsversion på Youtube.

Att göra saker och ting i tro

Att göra saker i tro

Tro det eller ej, men jag är till naturen en försiktig person. Jag tycker inte om förändringar, till skillnad från vissa andra i familjen som behöver göra rockader med möblerna i vardagsrummet var tredje månad eller se till att minst två av barnen byter rum med varandra en gång per år. Men ibland överraskar jag mig själv genom att göra saker som går utanför mina tidigare erfarenheter eller bekvämlighetszon. Det kan handla om att ta på sig orangea byxor eller att öppna upp sitt hem för en person med ett behov. För ett år sedan tog jag och Mathilda beslutet att ansöka om att bli familjehem.  Vi är välsignade med ett gott äktenskap, fem någorlunda väluppfostrade barn och ett stort hus med stor tomt så det kändes faktiskt som ett naturligt steg. Eller för att citera USA:s 40:e president ”if not us – who; if not now –when?.”

Vid en familjehemsplacering skulle det antagligen bli nödvändigt att förr eller senare behöva bygga om lite i vårt hus. Huset vi bor i må vara rymligt, men sovrummen är snarare stora än många. Nu har det dröjt med att få till en placering, vilket på sätt och vis är fantastiskt för i den bästa av världar skulle inget barn behöva ett nytt hem, men ni vet hur det är när man har bestämt sig för en sak, då vill man helst att det skulle ha skett i går.  I augusti slog mig tanken – vi kanske skulle ta ett steg i tro och bygga om huset först. I Romarbrevets fjärde kapitel står det att ”Gud talar det som inte finns, som om det redan fanns.” Jag tror att vi kan få göra detsamma ibland, både med våra ord och handlingar. Efter det att Samuel hade fötts köpte t.ex. jag och Mathilda en barnklänning till nästa barn, i tron att det skulle bli en flicka. Det funkade så bara att vi inte bara fick en, utan fyra flickor på rad! Nu låter vi dela av vardagsrummet på övervåningen i två rum och en av gardroberna får takfönster insatta. Vi gör det i tro, för att vårt hem ska vara redo att ta emot en ny liten människa. Eller för att travestera på det mest kända citatet från filmen Fields of dreams med Kevin Costner ”if you build it, he will come”.

PS: Appropå tro, så är klippen med Harrison Ford som Indiana Jones en av de bästa illustrationerna av tro som jag sett på film.

 

Platser som betyder något

I midsomras lyssnade jag på en förkunnare från Egypten som talade om att sätt värde på och vårda de djupa källor där vi hämtar upp levande vatten, för att använda ett språkbruk hämtat från Bibeln. Gården Torp, där det hållits kristna konferenser sedan 1880-talet och Kursgården Götabro, som utbildat evangelister och pastorer under nästan lika lång tid, är två sådana källor.  De är platser där människor har fått möte en levande Jesus till frälsning, helande och tjänst.

Nu är både den berömda Torpladan, med sina 4000 sittplatser, och byggnaderna på Götabro i behov av upprustning. Det går att läsa mer om det arbetet på t.ex. Facebook. För mig och Mathilda har både Torp och Götabro en speciell plats i våra hjärtan. Mathilda gick på tonårsbibelskola på Götabro i sin ungdom, hon och jag  träffades för första gången på Götabro när vi gick den berömda femveckorsutbildningen och det var på Götabro som vi hade vår bröllopsfest för 17 år sedan. Vi har som familj tillbringat en vecka på Torp sedan Miriam var ett år gammal (i husvagnar som känns som de blir mindre och mindre för varje år som går) och idag känns en sommar utan Torp känns lika otänkbart som en varmkorv utan ketchup. I somras skickade vi dessutom iväg vår son till tonårsbibelskolan på Götabro. Därför känns det faktiskt som ett privilegium att få vara med stötta renoveringen av Götabro och Torp ekonomiskt. Jag hoppas vi är många som känner samma sak.

En kandidatexamen i logistik

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om en förälders tre uppgifter. En av dem är naturligtvis att agera privatchaufför. Vi har haft vår beskärda del av klurande för att få logistiken i familjen att fungera under tidigare terminer, precis som jag vet att många andra familjer också har det, men den här hösten blev lite extra.  Boendes på landet, med fem barn utspridda på tre skolor (helt självvalt vår sida förstås), varav fyra är i läxåldern och samanlagt tretton aktiviteter på kvällstid mellan måndag till fredag för hela familjen (det är faktiskt färre än två per person och vecka, så jämfört med familjer som har två, tre barn som spelar fotboll så har vi ganska få aktiviteter i veckan) så har logistikförmågan satts på prov. Men med lite god vilja från alla parter så har det gott över förväntan. Låt mig ge ett exempel:

På torsdageftermiddagar kl 15:00 går Lydia (7) ner och hämtar Rakel (5) på förskolan. De tar länsbussen tillsammans. På vägen in till stan stiger Rakel av i Eker där mamma Mathilda (41) står och väntar. Lydia forsätter sedan in till kulturskolan där undertecknad (40)  tar emot. Under tiden har Deborah (11) tagit bussen från Grenaldjärskolan hem till farmor Ingrid i Vivalla medan Miriam (13)  åker iväg efter skolan för sitta barnvakt i två timmar. Under eftermiddagen har Samuel (15) tagit sig från Mellringeskolan till Tullängsskolan där kommunala teknikskolan börjar kl 18:00. Vid samma tid hämtar jag Lydia på kulturskolan och vi åker sedan och hämtar upp Miriam och Deborah på vägen hem. Väl hemma, cirka kl 18:30, byter jag och Mathilda av varandra och Mathilda åker in till sin arbetsplats, där hon arbetar på fram till kl 21:00 då hon svänger förbi Tullängsskolan och hämtar hem sonen. Inte en piece of cake kanhända, men full genomförtbart.

Min kamp mot sockret

 Jag tror mig inte vara mer känslig för sockerkickar än andra människor i min omgivning, men jag kan konstatera att mitt intag av snabba kolhydrater har varit högt under en längre tid.
Jag har kontinuerligt belönat eller uppmuntrat mig själv med hjälp godis, bakverk, saft och läsk. Jämfört med andra laster är ett lindrigt sockerberoende tämligen harmlöst, i alla fall om man råkar ha mina gener som effektivt hindrar mig från att gå upp i vikt. Men det har stört mig att jag har haft så dålig impulskontroll på det här området. Istället för att få tillfredställelse från de saker som verkligen betyder något, t.ex. relationer med nära och kära, så har jag tagit genvägen via socker. En godisbit här och chokladkaka där och dopaminet har flödat fritt från hjärnan ut i kroppen.

Jag har levde i det som  www.bittensaddiction.com  beskriver:

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo. 

För tre veckor sedan satt jag och föreredde söndagens predikan. Min älskade hustru kom då upp med en skål full av mitt favoritsmågodis och chips. I normala fall hade det inte tagit många minuter innan skålen varit tom, men den här gången, av någon outgrundlig anledning, lät jag den stå. Där och då tog jag en paus från godis, socker, saft och läsk. Hustrun ser det nog som ytterligare ett tecken på min 40-årsnoja men efter tre veckor ståndaktighet kan jag konstatera att det är ganska befriande och tillfredställande att kunna stå emot där sötsuget  som kommer krympande under eftermiddagen och tidig kväll.

Mina tics och andra hemligheter

För knappt 10 år sedan släppte hustrun bomben i vår familj. Hennes erkännande kom utan någon som helst förvarning och tog undertecknad flera år att komma över. Mathilda berättade att hon inte tyckte om tacos. Vilken chock. De gastronomiska grundvalarna i familjen Bokenbloms hems skakade och saker och ting blev aldrig som förrut igen, även om vi valt att lägga den så kallade TexMex incidenten bakom oss och gå vidare med våra liv.

För några veckor sedan släppte min son en nyhet som nästan fick lika stora konsekvenser. Han avslöjade min antagligen mest förekommande tics. Under årens lopp har jag lagt mig till med otyget att göra ett väsande/sugande läte (typ lllsss). Detta läte gör jag tydligen lite då och då. Enligt min familj är det vanligast vid de tillfällen då jag tycker att jag själv har sagt  något roligt eller kvickt (vilket tyvärr inträffar ganska ofta). Vill det sig riktigt illa lutar jag huvudet bakåt och gör mitt väsande läte. En liten tröst i det hela är att mina äldsta barn hävdar att det finns de i vår bekantskapskrets som har värre tics än vad jag har.

Tecken på att man är stor familj - tecken 9

Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under året kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegrupp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.

Det nionde tecknet på att man är en stor familj är att skillnaden i arbetsinsats mellan att lag mat till 7 eller 17 middagsgäster är i det närmaste obefintlig.

Min största synd

När jag började mitt bloggande för ett drygt halvår sedan var det delvis uttrycket för att jag vill ha en möjlighet att "skriva av mig" viss saker. För det mesta har det blivit små trivial iakttagelser från vardagen, ibland har jag gjort ett inlägg i den ekonomiska debatten och en och annan mer eller mindre intressant anekdot har det också hunnit bli. Någon gång har det hänt att jag har tangerat ett lite allvarligare ämne. Dagens inlägg får nog sägas tillhöra den senare kategorien.

Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.

David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".

Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt  eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt  som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv.  Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.

Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.

Vad är det som gör den finska skolan så bra?

Det granskande radioprogrammet  Kaliber i P1 blandar rena kalkoninslag med intressanta reportage. I söndags lyfta programmet fram hur svenska studenters sjunkande läsförståelse tvingar universiteten att sänka sina kvalitétskrav. Men medan svenska elever och studenter presterar allt sämre så fortsätter finska elever att leverera. Vad är det som gör den finska skolan så bra? Inte vet jag, men det verkar som att alla, oavsett ideologi eller politisk färg, kan hitta sin egen huvudanledning.

Lärarförbunden kan tala om högre löner i för lärarna i Finland.
Konservativa debattörer kan tala om ordning och reda, katederundervisning och avsaknad av grupparbeten á la Sverige.
Lutar man åt vänster lyfts betydelsen av enhetskolan fram, d.v.s. avsaknaden av friskolor.
För Sverigedemokraterna är den finska monokulturen, d.v.s. avsaknaden av icke-europeiska invandring,  förklaringen till de finska resultaten.

En ensam röst

Om Johannes döparen står det i Biblen att han var en röst som ropade i öknen; underförstått en budbärare, en sanningssägare, som många i den tidens etablisemang valde att ignorera.  Samma uttryck skulle jag vilja använda om Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet. Hans krönikor i tidningen näringslivsdel är otroligt träffsäkra, inte minst när han varnar för de obalanser och bubblor som dagens ekonomiska politik är på väg att skapa. Hans senaste krönika Har vi skapat ett monster? tar upp det faktum att de åtgärder som ska ta oss ur krisen, tenderar att plantera fröet till nästa kris.
 För tillfället stimulerar stora delar av världen sin ekonomi genom att använda penningpolitiken för att hålla räntorna på en artificiellt låg nivå. Det håller ekonomin igång men framförallt så brukar det resultera i en värdeökning på aktier och bostäder. Trevlig för den som redan äger sin bostad och redan har ett sparande, men ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad bankutlåning är dock inte hållbar i längden. Förr eller senare måste någon betala notan. Tiotusenkronorsfrågan för dagen är hur länge man kan fortsätta att skjuta den framför sig.

Mina okända och totalt värdelösa talanger

Jag har några dolda talanger som få utanför min familj vet om. Talanger vars värde man kan diskutera värdet av. Här kommer dem:

Jag har förmågana att känna igen ett Jehovas Vittne på 150 meters håll.

Jag kan utan problem se en fotbollsmatch, två filmer och en tv-serie samtidigt på TV och få ut någonting av det.

Jag har en otäck förmåga att genomskåda vem som är mördaren i tv-serien Elementry (ingen annan tv-serie dock)

Frågan är vad dessa talanger säger om mig. För att citera Sanningen om Rödlovan 2, those talents "are disturbing on so many different levels".

Svaret på frågan om livet, universum och alting

Vi som läst Liftarens guide till galaxen vet att svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Svaret på frågan om manlig personal städar inne på kvinnornas avdelning är .... nej. Bara så att ni vet.

Ett av livets små mysterier

Nu förtiden, när var och varannan person har en Iphone, kan man utan större problem få fram svaret på 99 procent av alla frågor som dyker upp i ens vardag. Men emellanåt så dyker det upp frågor som inte ens Google kan besvara. En sådan har jag och sonen (ni har väl besökt hans välskrivna blogg www.bokismovies.wordpress.se) grubblat över en längre tid. När det på Gustavsvik (badhuset vi besöker de flesta fredagarna) står att både manlig och kvinnlig personal städar i omklädningsrummen, gäller det även på tjejernas avdelning? Tja, inte världens djupaste fråga, men vi har diskuterat den vid mer än ett tillfälle. Idag fick vi äntligen reda på svaret.

15 minuter som räddar dagen

Är man en stor familj, som dessutom har tagit på sig att skjutsa ut barnen till en skola ute på landet,
ï en förhoppning om att de ska få en trygg skolgång, krävs det att man går upp ganska tidigt. Fram till det att barnen börjar högstadiet har det varit väckning någon gång mellan kl 06:00 och 06:02. Sedan har det funnits ett tydligt schema att följa tills dess det varit dags att åka hemifrån senast 07:06. Struktur är onekligen något som vi har blivit ganska duktiga på under årens som gått.
Ganska tidigt insåg jag att om det skulle gå att få sju familjemedlemmar att blir klara på 60 minuter, utan att det under tiden skulle uppstå alltför många konflikter, gick det inte att själv stiga upp vid samma tid som barnen.
Sedan fyra år tillbaka i tiden har jag satt i system att gå upp en kvart eller två tidigare än alla andra. Under den tiden hinner jag göra mig ordning utan att trängas med alla kvinnliga familjemedlemmar, tömma diskmaskinen, plocka undan i köket, duka fram frukost till hela familjen och förbereda ev. skolutflyktsmatsäckar. När jag är klar med detta kan jag bege mig runt i huset och väcka alla slumrande familjemedlemmar. Det är inte mycket till egentid att jubla över,men det är 15 minuter som lägger grunden till, eller i alla fall skapar förutsättningarna för, en bra start på dagen för resten av familjen.

att spränga sina gränser, eller historien om ett par organga byxor

 

Det är lika bra att erkänna det på en gång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Blotta tanken på att köpa in en ny garderop kan ge mig hjärtklappning och eksem i armvecken. Ibland har jag dock överraskat mig själv och omgivningen genom att ge mig iväg på egen hand och införskaffa byxor, skjortor och allt annat som en man i sina bästa år kan behöva. Men i de i allra flesta fall har jag överlåtit handlandet åt min älskade hustru. När man outsourcar en verksamhet som att införskaffa ny kläder får man räkna med att det kan bli vissa stilkrockar. När min trista klädsmak möter Mathildas lite mer vågade smak resulterar det ibland i att det dyker upp skjortor som är både rosa och lila i min garderob. Jag har egentligen ingenting emot detta, men det ska medges att det finns en metal spärr inom mig mot att ta på sig ett klädesplagg som har en färg som inte riktigt är jag, om ni förstår vad jag menar. Häromveckan kom hustrun hem med ett par oranga byxor.






 I min värld var de egentligen lite too much, men för en gång skulle tänkte jag att jag skulle ta tjuren vid hornen. Idag var det tredje gången som jag hade på mig dessa byxor till jobbet. Jag har väl sällan fått så mycket kommentarer, positiva kommentarer ska tilläggas, för mina kläder. Till och med min vd fällde en kommentar när han såg mig. Så numera går mina oranga byxor under namnet vinnarbyxorna. De lyser som guld och jag känner mig som en vinnare, nu när jag äntligen har övervunnit min rädsla för kläder som sticker ut. Det sista var väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, jag är fortfarande en mycket konservativ man när det gäller kläder. Men det stämmer att jag under de sista åren  ibland har utmanat mig själv att spränga några av de där inre gränserna som ibland har hållit mig tillbaka livet. Ibland gör man det genom att gå ut på stan iförd ett par oranga byxor.

It´s a man´s world

Allt emellanåt så dyker det upp artiklar i media som talar om yngre män är förlorarna i dagens samhällsutveckling. De har sämre utbildning än deras kvinnliga jämnåriga, de är mindre mobila och deras brist på flexibilitet gör att de får det svårare i en alltmer kunskapsintensiv och internationaliserad värld. Det må vara sant, men jag vill ändå citera James Brown och hävda att världen fortfarande är a man´s world.  Men det kräver delvis att man lever efter devisen, if you can´t beat them, join them. D.v.s. en man som vill lyckas och få status måste göra bevisa vad han kan på det som traditionellt sett har betraktats som kvinnans domäner. Jag tänkte bevisa min tes genom att dela med mig av mitt hemligaste och mest effektiva vapen - bakning!  En karl som kan baka vinner föga respekt bland sina manliga jämlikar, men med kvinnor är det helt annorlunda. Jag förundrar över att jag som man får så enormt mycket kredit av att göra något som kvinnor genom hela historien har ägnat sig åt. Vill man vara helt säker på att lägga världen under sina fötter så gå upp kl 04:58 på kanelbullens dag den 4:e oktober och baka en dubbel sats bullar, så att varje barn i familjen som vill kan få ta med sig en klassuppsättning varma bullar till skolan. Följer du detta framgångsrecept kan du utan att darra på machetten citera Mr Burns i Simpsonsfilmen
- The white man comes up on top again, how suprising.

En ny blogg värd att läsa

Så har skaran av bloggare i familjen utökats med en individ till. När jag började för ett halvår sedan sågs det av en majoritet i familjen Bokenblom som ett tecken på familjeförsörjarens förtida 40-årskris. Ingen har dock hävdat att sonens intåg i bloggosfären är ett uttryck för hans 15-årskris. Tala om dubbla standards.

Sonen har alltid haft ett stort filmintresse och det går inte en vecka utan att vi pratar film i någon form. En vällevererad kommentar som Det smakar (konstpaus) gott, kan väcka enorm munterhet.  Därför är det kanske inte så konstigt att han valt att skriva om just film på sin blogg. Tvisten på det hela är att han gör det på engelska.  Så här lyder hans första inlägg, eller post som det heter på hans blogg.

Why hello there !
MY name is Bokis and I am all new to this blog thing but I thought that  I might as well get one of these so called blogs. After some time thinking about what I want to write about here on the internets I came up with this; since I like movies and I know some other people like them too, why not create a blog ’bout movies?
With all the rumours and news constantly circling around the web I’ll be your guide to find the freshest scoops.
You can expect some news, reviews, quizes, videos and what not on this blog.
Cheers, Bokis

Gå gärna in på http://bokismovies.wordpress.com/ och lämna en och annan uppmuntrande kommentar. Enligt ryktena från övervåningen i huset kommer en tio-i-topp lista på höstens måstefilmer att publiceras inom kort - dvs innan kl 22:15 nu på lördagskvällen.

Kvantitet och kvalitet

Den gamla kommunistledaren Lenin lär en gång ha sagt att kvantitet har en kvalitet i sig. De av oss som någon gång handlat på Jula ifrågasätter på goda grunder det uttalandet. Det finns dock ett områden där jag kan gå så långt som att erkänna att kvalitet förutsätter kvantitet. Kvalitetstid med vår barn sker aldrig på beställning och kan aldrig schemaläggas. De där stunderna då vi upplever att vi kommer våra barn (inte minst när de blivit tonåringar) riktigt  nära uppkommer som sagt inte på beställning utan är oftast som ett resultat av att vi på olika sätt funnits närvarande i deras liv på deras villkor.

Ett annat område som kräver tid är att utveckla vissa färdigheter som man har stor nytta av som vuxen, t.ex. ett stort ordförråd, läsförståelse och förmåga att uttrycka sig i skrift. Dessa färdigheter tar tid att utveckla hos ett barn. Min erfarenhet är att denna typ av färdigheter gynnas av två faktorer, att vi samtalar mycket med våra barn och att de läser mycket. I dagens tidsålder, med alla skärmar, är det inte så underligt att svenska elevers kunskaper på områden jag nämnt sjunker ( testa ditt barn därhemma om det förstår uttrycket "maten var väl tilltagen") och sjunker rejält . Det här förstås problem för skolan, men kanske ännu mer för oss som föräldrar.

Men det går att vända trenden. Oavsett vilket område som behöver utvecklas så går det att få till en positiv förändring. 20 minuter, ett par gånger eller kanske alla dagar i veckan, ger resultat efter tag. I två års tid har jag och dottern tragglat engelska tillsammans. Vi har gått igenom grammatiken och läst, översatt och läst lite till. Har hon tyckt att det var roligt - knappast, har hon insett nyttan av det - definitivt, har det haft effekt - oja!

Varför kan de inte göra vettiga saker istället för att bara sitta där framför sin skärm?

Har du också undrat hur dina egna ungar, eller andras barn, kan förslösa sina liv framför en bildskärm. Under sommaren kom jag på mig själv att bli oerhört frusterad över att sonen ägnade så många timmar sittande i sängen, med sin Iphone i handen, tittande på det ena youtube-klippet efter det andra. I min värld tyckte jag att han borde tillbringa tiden utomhus i det vackra vädret eller i alla fall läsa en bok. Men så hände det några saker som fick mig att delvis omvärdera min ganska kategoriska inställning till sonens mediakonsumtion. I början av sommaren gick han och hans kamrater i kyrkan och såg Ironman 3. Filmen gjorde ett sådant intryck att han skrev en recension på 700 ord som han sedan lade ut på en hemsida på nätet. Det som gjorde recensionen lite speciell var att den var skriven på engelska (hur skulle man annars kunna få en upplagd och läst på IMBD) och riktigt bra sådan. Sedan dess har det blivit fler filmer och fler recensioner, även de på engelska.

För några dagar sedan så gjorde även sonen en kommentar i stil med att den skådespelaren spelade även i den filmen, som regiserades av den regissören som även gjort den där filmen som jag borde känna till eftersom den innehöll en viss scen som blivit klassisk på grund av att o.s.v.. I den stunden insåg jag att sonen samlat på sig en icke oansenlig mängd kunskap om modern actionfilm.  I det läget kunde jag inte låta bli att lite försynt föreslå att han kanske skulle skapa en egen blogg för att liksom samla alla sina tankar och fundering om film på ett ställe. Som tonårsförälder är man inte van vid att ens förslag faller i god jord hos ens barn, men idag skapade sonen en filmblogg och gjorde sitt första inlägg, eller post som jag borde skriva eftersom bloggen är på engelska.

Precis som Emils pappa tvingades erkänna att Emils auktionsköp inte var helt värdelösa trots allt, har jag fått erkänna att sonens alla skärmtimmar faktiskt har haft ett visst värde. Suck!

Att fostra självständiga individer

Förälder är man hela livet. Det är inte ett uppdrag som pågår i 19 år och som tar slut den där dagen då ungen, iförd kostym eller vit klänning och hatt på huvudet, skrålar om hur fantastiskt bra han/hon är. Samtidigt är det en huvuduppgift som förälder är att göra sig själv överflödig. Att lära sina barn att stå på egna ben är viktigt. Barn behöver lära sig saker som pengars värde och att tvätt, matlagning och städning inte per automatik utförs av någon. Det curlande som min generation, vilket naturligtvis inkluderar mig själv, utsätter det uppväxande släkten för kan på sikt visa sig vara en riktig björntjänst.

Jag påstår mig verkligen inte ha några generella svar på hur man formar självständiga individer, men jag skulle vilja dela med mig av två praktiska exempel där jag tycker att jag och hustrun gjort ett bra jobb.

Det första exemplet utspelade sig för en sådär 8-9 år sedan. Vi hade börjat med traditionen att åka och simma  varje fredag efter jobbet och ibland var det så att jag åkte iväg själv med barnen (då tre till antalet) och Mathilda kom och slöt upp lite senare. Som liten kom jag ihåg att jag tyckte det var lite pinsamt att följa med min mor in på damernas och byta om och tänkte därför inte utsätta mina barn för samma situationen. Därför fick Miriam, drygt fyra år, ta med sig sin ett och halvt år yngre lillasyster in på damernas och byta om själva. Jag stod alltid kvar utanför i någon minut och väntade ifall något skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Barnen lärde sig att kunna göra något utan oss föräldrar och de växte med uppgiften.

Mitt andra exempel är hämtat från nutid och har med logistiken att göra. Bor man på landet så är barnens resor till från aktiviteterna i stan alltid lite av ett pusslande. För oss skulle aldrig barnen kunna hålla på med sina aktiviteter i stan om de inte kunde sköta delar av resandet på egen hand. Senaste i tur att lära sig detta är vår sjåring därhemma, Lydia. En dag i veckan har hon dans på kulturskolan. För att komma dit behöver hon ta länsbussen från Närkes Kil (NK) in till stan. De senaste två veckorna har hon, under Mathildas överinseende stigit på bussen i NK och sedan hoppat av utanför konserthuset inne i stan, där hennes far har väntat på henne. Gissa om hon har varit stolt över sig själv.