Translate

fredag 25 oktober 2013

Varför föds det så få barn i Japan?


Demografi, befolkningens sammansättning, och ekonomi hör ihop. I ett land där antalet och andel människor i arbetsför ålder ökar, ökar även möjligheterna för ekonomin att växa snabbt. En del av Kinas lysande tillväxtsiffor under de senaste två decennierna är ett resultat en positiv befolkningsstruktur. Detta kommer dock att förändras dramatiskt när den ekonomiska effekten av Kinas fruktansvärda och moraliskt förkastliga enbarnspolitik slår igenom med kraft, men det är en värt ett eget blogginlägg vid ett senare tillfälle.

Kina, Japan och många av de industrialiserade länderna i väst står inför stora demografiska utmaningar under de kommande decennierna. Andelen äldre ökar och i många länder sjunker eller kommer befolkningen att börja sjunka inom kort. Längst har utvecklingen gått i Japan. Japanerna blir allt äldre och också allt färre. På 40 år har den japanska arbetskraften gått från att vara världens yngsta till att bli världens äldsta. Andelen över 65 är redan lika högt som i Pajala i Sverige och även om japanerna är seglivade så är antalet nyfödda lägre än antalet döda.

Det är naturligtvis positivt att människor lever längre, men fler äldre innebär både en högre försörjningsbörda för de som är kvar i arbetande ålder och att sparandet i ekonomin minskar. Båda dessa faktorer har en negativ inverkan på ett lands långsiktiga tillväxtspotential. Den förstnämnda i form av framtvingade skattehöjningar som behövs för att rädda välfärden kärna, den sistnämnda i form av ett minskat investeringsutrymme.

Det finns flera anledningar till varför nativiteten är låg i vissa länder. I länder som Japan, Spanien och Italien är det mycket svårt för yrkesverksamma kvinnor i fertil ålder att kombinera karriär och föräldraskap. Det innebär att de skjuter upp, eller helt enkelt avstår, från familj. I Japan finns det dessutom en annan pikant detalj som resulterat i lågt barnfödande. Det kan komma som en blixt från klar himmel för några av mina yngre läsare men barnalstrande kräver att paret i fråga har sex. Svenska Dagladets artikel i ämnet häromdagen är egentligen ingen nyhet, det är allmänt känt att 30 procent av alla äktenskap klassas so ”sex-less marriages”. SVT visade nyligen en franska dokumentär, Sex i ett stressat Japan, som behandlade ämnet i detalj.  Att unga människor av olika anledningar anser sig vara tvungen att välja bort barn är ett högt pris att betala, framförallt för individen men även för samhället. Barn må var kostsamma att uppfostra, läs gärna mitt inlägg Barn – en framtida guldgruva, men det kommer en dag då de faktiskt börjar betala av på sin ”skuld” till sin föräldrageneration. Färre födda innebär att ett lands långsiktiga ekonomiska potential minskar, dessutom kan man fråga sig vem som rent praktiskt ska ta hand om alla äldre. Det kan tyckas vara en fråga av filosofisk karaktär men om du frågar kommunalråd i norra Sveriges inland så kommer du bli varse att den frågan är högst aktuell.

Att resa (i livet) med lätt packning

För några år sedan, på den tiden då Zlatan spelade i Inter, vilket borde ha varit runt 2007, var jag på forskningskonferens i Milano. Det var samtidigt som Serie A, högsta ligan i italiensk fotboll hade premiär, och jag måste erkänna jag tog ledigt från sista dagens forskningspresentationen för istället bege mig iväg till San Siro-stadium och se Milan ta sig an bottenlaget Bologna. Bologna hade fyra anfall under hela matchen, två skott på mål och vann föga rättvist med 2-1. Nog om fotboll, detta var min första utlandsresa sedan jag visade upp hustrun för mina vänner i USA tio år tidigare. Jag var väl lite ringrostig på det där med att packa väskan så det visade sig att hade en på tok för stor väska som dessutom var alldeles för nedtyngd av en massa böcker som jag aldrig orkade läsa under min resa. Min transport av väskan till och från flygplatsen i Milano är ett minne som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Det hela blev inte bättre av att Milano visade sig från sin allra bästa sida och att temperaturen låg närmare 30 grader än 20.

I förrgår reste jag till Helsingfors i jobbets vägnar. Det hade kunnat vara en hit-and-run över dagen, men i det här fallet inkluderade det även en övernattning. Vis av tidigare erfarenheten så blev packningen något mindre den hör gången (se bild nedan).

Det var enklare, bekvämare och med en betydligt större känsla av frihet som jag reste den här gången. Kanske en lärdom att applicera på resten av livet också. Alla materiella prylar som vi samlar på oss, undertecknad i högsta grad inkluderar, kanske begränsar oss mer än vad de befriar. Ibland kanske den största friheten och tillfredställelsen kommer när vi vågar färdas med tomma händer. Men å andra sidan, hur skulle det då gå med den "välsignade" ekonomiska tillväxten om alla tänkte på det sättet.






torsdag 24 oktober 2013

Reklamfilmer som förändrat mitt liv

Jag älskar reklam på TV. Här vet jag att jag skiljer  mig från resten av befolkningen, som i bästa fall ser reklamen som en möjlighet att uppsöka toaletten eller ett nödvändigt ont för att få tillgång till fler TV-kanaler. Men för mig är en  bra reklamkampanj en fröjd för själen. Här kommer min fem-i-topp lista med reklamkampanjer som berikat mitt liv.


1. Första platsen intas av OWL kampanj för Fredagsmys. Jag har i ett tidigare inlägg (det är ett bra inlägg som förtjänar mer än 42 visningar) berättat om mitt fascination för hur detta begrepp har kunnat få ett sådant genomslag i den svenska folksjälen. Svaret på varför denna kampanj blev så bra finns nog i det oerhört trallvänliga soundtracket. Lyssna, sjung med och njut, samtidigt som ni funderar på om kampanjens stora vinnare inte är Estrella. De måste ju ha ridit snålskjuts på OLW:s kampanj.



2. På andra plats kommer min personliga favorit. En serie reklamfilmer för Spendrups öl med Robert Gustavsson. Det kan förefalla märkligt att jag som är organiserad nykterist lyfter upp en öl-reklam, men den här reklamen har faktiskt kommit att påverka hur jag och familjen relaterar till matprodukter med låg kvalité. Om man t.ex. handlar godis eller cola, gärna på Lidl, som innehåller mer färgämnen och kemikalier än naturliga produkter, då hamnar de per automatik under beteckningen fulgodis alternativt fulcola från Tyskland. Det som gjorde denna reklamkampanj så bra var att det kom i rad olika utföranden. Se och njut.





3. Reklamfilmer för pensionssparande finns det 13 av på dussinet. AMF:s serie om framtiden är bra men den fångade mitt intresse är Swedbanks totalt bortglömda kultreklam från mitten 00-talet. Återigen är det musiken som bär upp reklamfilmen. Jag ber om ursäkt på Swedbanks vägnar för det ovårdade språket, men faktum kvarstår att ingen annan reklamfilm har kunnat ge mig en sådan känsla av pensionsångest som just denna.




4. På fjärdeplats kommer återigen en reklamfilm om öl. Norrlandsguld reklam från mitten av 90-talet med frågan om varför alla gillar Norrland är klockren. Den finns i hur många varianter som helst, men den med kusinerna från Stockholm är en av de bättre. Om ni någon gång hört mig använda termen "supernice" så vet ni varifrån den kommer.






5. Femteplatsen innehas av den reklamfilm som har den absolut bästa musiken av de alla - Elon. Hur är det möjligt att han kan veta så mycket om vitvaror, mikrovågar och sånt?
Vill du bara njuta av den fantastiska musiken så finns det en fullängdsversion på Youtube.

Att göra saker och ting i tro


Att göra saker i tro

Tro det eller ej, men jag är till naturen en försiktig person. Jag tycker inte om förändringar, till skillnad från vissa andra i familjen som behöver göra rockader med möblerna i vardagsrummet var tredje månad eller se till att minst två av barnen byter rum med varandra en gång per år. Men ibland överraskar jag mig själv genom att göra saker som går utanför mina tidigare erfarenheter eller bekvämlighetszon. Det kan handla om att ta på sig orangea byxor eller att öppna upp sitt hem för en person med ett behov. För ett år sedan tog jag och Mathilda beslutet att ansöka om att bli familjehem.  Vi är välsignade med ett gott äktenskap, fem någorlunda väluppfostrade barn och ett stort hus med stor tomt så det kändes faktiskt som ett naturligt steg. Eller för att citera USA:s 40:e president ”if not us – who; if not now –when?.”

Vid en familjehemsplacering skulle det antagligen bli nödvändigt att förr eller senare behöva bygga om lite i vårt hus. Huset vi bor i må vara rymligt, men sovrummen är snarare stora än många. Nu har det dröjt med att få till en placering, vilket på sätt och vis är fantastiskt för i den bästa av världar skulle inget barn behöva ett nytt hem, men ni vet hur det är när man har bestämt sig för en sak, då vill man helst att det skulle ha skett i går.  I augusti slog mig tanken – vi kanske skulle ta ett steg i tro och bygga om huset först. I Romarbrevets fjärde kapitel står det att ”Gud talar det som inte finns, som om det redan fanns.” Jag tror att vi kan få göra detsamma ibland, både med våra ord och handlingar. Efter det att Samuel hade fötts köpte t.ex. jag och Mathilda en barnklänning till nästa barn, i tron att det skulle bli en flicka. Det funkade så bara att vi inte bara fick en, utan fyra flickor på rad! Nu låter vi dela av vardagsrummet på övervåningen i två rum och en av gardroberna får takfönster insatta. Vi gör det i tro, för att vårt hem ska vara redo att ta emot en ny liten människa. Eller för att travestera på det mest kända citatet från filmen Fields of dreams med Kevin Costner ”if you build it, he will come”.

PS: Appropå tro, så är klippen med Harrison Ford som Indiana Jones en av de bästa illustrationerna av tro som jag sett på film.


 

Platser som betyder något


I midsomras lyssnade jag på en förkunnare från Egypten som talade om att sätt värde på och vårda de djupa källor där vi hämtar upp levande vatten, för att använda ett språkbruk hämtat från Bibeln. Gården Torp, där det hållits kristna konferenser sedan 1880-talet och Kursgården Götabro, som utbildat evangelister och pastorer under nästan lika lång tid, är två sådana källor.  De är platser där människor har fått möte en levande Jesus till frälsning, helande och tjänst.

Nu är både den berömda Torpladan, med sina 4000 sittplatser, och byggnaderna på Götabro i behov av upprustning. Det går att läsa mer om det arbetet på t.ex. Facebook. För mig och Mathilda har både Torp och Götabro en speciell plats i våra hjärtan. Mathilda gick på tonårsbibelskola på Götabro i sin ungdom, hon och jag  träffades för första gången på Götabro när vi gick den berömda femveckorsutbildningen och det var på Götabro som vi hade vår bröllopsfest för 17 år sedan. Vi har som familj tillbringat en vecka på Torp sedan Miriam var ett år gammal (i husvagnar som känns som de blir mindre och mindre för varje år som går) och idag känns en sommar utan Torp känns lika otänkbart som en varmkorv utan ketchup. I somras skickade vi dessutom iväg vår son till tonårsbibelskolan på Götabro. Därför känns det faktiskt som ett privilegium att få vara med stötta renoveringen av Götabro och Torp ekonomiskt. Jag hoppas vi är många som känner samma sak.

fredag 18 oktober 2013

En kandidatexamen i logistik

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om en förälders tre uppgifter. En av dem är naturligtvis att agera privatchaufför. Vi har haft vår beskärda del av klurande för att få logistiken i familjen att fungera under tidigare terminer, precis som jag vet att många andra familjer också har det, men den här hösten blev lite extra.  Boendes på landet, med fem barn utspridda på tre skolor (helt självvalt vår sida förstås), varav fyra är i läxåldern och samanlagt tretton aktiviteter på kvällstid mellan måndag till fredag för hela familjen (det är faktiskt färre än två per person och vecka, så jämfört med familjer som har två, tre barn som spelar fotboll så har vi ganska få aktiviteter i veckan) så har logistikförmågan satts på prov. Men med lite god vilja från alla parter så har det gott över förväntan. Låt mig ge ett exempel:

På torsdageftermiddagar kl 15:00 går Lydia (7) ner och hämtar Rakel (5) på förskolan. De tar länsbussen tillsammans. På vägen in till stan stiger Rakel av i Eker där mamma Mathilda (41) står och väntar. Lydia forsätter sedan in till kulturskolan där undertecknad (40)  tar emot. Under tiden har Deborah (11) tagit bussen från Grenaldjärskolan hem till farmor Ingrid i Vivalla medan Miriam (13)  åker iväg efter skolan för sitta barnvakt i två timmar. Under eftermiddagen har Samuel (15) tagit sig från Mellringeskolan till Tullängsskolan där kommunala teknikskolan börjar kl 18:00. Vid samma tid hämtar jag Lydia på kulturskolan och vi åker sedan och hämtar upp Miriam och Deborah på vägen hem. Väl hemma, cirka kl 18:30, byter jag och Mathilda av varandra och Mathilda åker in till sin arbetsplats, där hon arbetar på fram till kl 21:00 då hon svänger förbi Tullängsskolan och hämtar hem sonen. Inte en piece of cake kanhända, men full genomförtbart.

Min kamp mot sockret

 Jag tror mig inte vara mer känslig för sockerkickar än andra människor i min omgivning, men jag kan konstatera att mitt intag av snabba kolhydrater har varit högt under en längre tid.
Jag har kontinuerligt belönat eller uppmuntrat mig själv med hjälp godis, bakverk, saft och läsk. Jämfört med andra laster är ett lindrigt sockerberoende tämligen harmlöst, i alla fall om man råkar ha mina gener som effektivt hindrar mig från att gå upp i vikt. Men det har stört mig att jag har haft så dålig impulskontroll på det här området. Istället för att få tillfredställelse från de saker som verkligen betyder något, t.ex. relationer med nära och kära, så har jag tagit genvägen via socker. En godisbit här och chokladkaka där och dopaminet har flödat fritt från hjärnan ut i kroppen.

Jag har levde i det som  www.bittensaddiction.com  beskriver:

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo. 

För tre veckor sedan satt jag och föreredde söndagens predikan. Min älskade hustru kom då upp med en skål full av mitt favoritsmågodis och chips. I normala fall hade det inte tagit många minuter innan skålen varit tom, men den här gången, av någon outgrundlig anledning, lät jag den stå. Där och då tog jag en paus från godis, socker, saft och läsk. Hustrun ser det nog som ytterligare ett tecken på min 40-årsnoja men efter tre veckor ståndaktighet kan jag konstatera att det är ganska befriande och tillfredställande att kunna stå emot där sötsuget  som kommer krympande under eftermiddagen och tidig kväll.