För knappt 10 år sedan släppte hustrun bomben i vår familj. Hennes erkännande kom utan någon som helst förvarning och tog undertecknad flera år att komma över. Mathilda berättade att hon inte tyckte om tacos. Vilken chock. De gastronomiska grundvalarna i familjen Bokenbloms hems skakade och saker och ting blev aldrig som förrut igen, även om vi valt att lägga den så kallade TexMex incidenten bakom oss och gå vidare med våra liv.
För några veckor sedan släppte min son en nyhet som nästan fick lika stora konsekvenser. Han avslöjade min antagligen mest förekommande tics. Under årens lopp har jag lagt mig till med otyget att göra ett väsande/sugande läte (typ lllsss). Detta läte gör jag tydligen lite då och då. Enligt min familj är det vanligast vid de tillfällen då jag tycker att jag själv har sagt något roligt eller kvickt (vilket tyvärr inträffar ganska ofta). Vill det sig riktigt illa lutar jag huvudet bakåt och gör mitt väsande läte. En liten tröst i det hela är att mina äldsta barn hävdar att det finns de i vår bekantskapskrets som har värre tics än vad jag har.
tisdag 24 september 2013
Tecken på att man är stor familj - tecken 9
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under året kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegrupp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det nionde tecknet på att man är en stor familj är att skillnaden i arbetsinsats mellan att lag mat till 7 eller 17 middagsgäster är i det närmaste obefintlig.
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det nionde tecknet på att man är en stor familj är att skillnaden i arbetsinsats mellan att lag mat till 7 eller 17 middagsgäster är i det närmaste obefintlig.
Min största synd
När jag började mitt bloggande för ett drygt halvår sedan var det delvis uttrycket för att jag vill ha en möjlighet att "skriva av mig" viss saker. För det mesta har det blivit små trivial iakttagelser från vardagen, ibland har jag gjort ett inlägg i den ekonomiska debatten och en och annan mer eller mindre intressant anekdot har det också hunnit bli. Någon gång har det hänt att jag har tangerat ett lite allvarligare ämne. Dagens inlägg får nog sägas tillhöra den senare kategorien.
Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.
David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".
Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv. Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.
Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.
Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.
David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".
Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv. Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.
Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.
måndag 16 september 2013
Vad är det som gör den finska skolan så bra?
Det granskande radioprogrammet Kaliber i P1 blandar rena kalkoninslag med intressanta reportage. I söndags lyfta programmet fram hur svenska studenters sjunkande läsförståelse tvingar universiteten att sänka sina kvalitétskrav. Men medan svenska elever och studenter presterar allt sämre så fortsätter finska elever att leverera. Vad är det som gör den finska skolan så bra? Inte vet jag, men det verkar som att alla, oavsett ideologi eller politisk färg, kan hitta sin egen huvudanledning.
Lärarförbunden kan tala om högre löner i för lärarna i Finland.
Konservativa debattörer kan tala om ordning och reda, katederundervisning och avsaknad av grupparbeten á la Sverige.
Lutar man åt vänster lyfts betydelsen av enhetskolan fram, d.v.s. avsaknaden av friskolor.
För Sverigedemokraterna är den finska monokulturen, d.v.s. avsaknaden av icke-europeiska invandring, förklaringen till de finska resultaten.
Lärarförbunden kan tala om högre löner i för lärarna i Finland.
Konservativa debattörer kan tala om ordning och reda, katederundervisning och avsaknad av grupparbeten á la Sverige.
Lutar man åt vänster lyfts betydelsen av enhetskolan fram, d.v.s. avsaknaden av friskolor.
För Sverigedemokraterna är den finska monokulturen, d.v.s. avsaknaden av icke-europeiska invandring, förklaringen till de finska resultaten.
En ensam röst
Om Johannes döparen står det i Biblen att han var en röst som ropade i öknen; underförstått en budbärare, en sanningssägare, som många i den tidens etablisemang valde att ignorera. Samma uttryck skulle jag vilja använda om Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet. Hans krönikor i tidningen näringslivsdel är otroligt träffsäkra, inte minst när han varnar för de obalanser och bubblor som dagens ekonomiska politik är på väg att skapa. Hans senaste krönika Har vi skapat ett monster? tar upp det faktum att de åtgärder som ska ta oss ur krisen, tenderar att plantera fröet till nästa kris.
För tillfället stimulerar stora delar av världen sin ekonomi genom att använda penningpolitiken för att hålla räntorna på en artificiellt låg nivå. Det håller ekonomin igång men framförallt så brukar det resultera i en värdeökning på aktier och bostäder. Trevlig för den som redan äger sin bostad och redan har ett sparande, men ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad bankutlåning är dock inte hållbar i längden. Förr eller senare måste någon betala notan. Tiotusenkronorsfrågan för dagen är hur länge man kan fortsätta att skjuta den framför sig.
För tillfället stimulerar stora delar av världen sin ekonomi genom att använda penningpolitiken för att hålla räntorna på en artificiellt låg nivå. Det håller ekonomin igång men framförallt så brukar det resultera i en värdeökning på aktier och bostäder. Trevlig för den som redan äger sin bostad och redan har ett sparande, men ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad bankutlåning är dock inte hållbar i längden. Förr eller senare måste någon betala notan. Tiotusenkronorsfrågan för dagen är hur länge man kan fortsätta att skjuta den framför sig.
Mina okända och totalt värdelösa talanger
Jag har några dolda talanger som få utanför min familj vet om. Talanger vars värde man kan diskutera värdet av. Här kommer dem:
Jag har förmågana att känna igen ett Jehovas Vittne på 150 meters håll.
Jag kan utan problem se en fotbollsmatch, två filmer och en tv-serie samtidigt på TV och få ut någonting av det.
Jag har en otäck förmåga att genomskåda vem som är mördaren i tv-serien Elementry (ingen annan tv-serie dock)
Frågan är vad dessa talanger säger om mig. För att citera Sanningen om Rödlovan 2, those talents "are disturbing on so many different levels".
Jag har förmågana att känna igen ett Jehovas Vittne på 150 meters håll.
Jag kan utan problem se en fotbollsmatch, två filmer och en tv-serie samtidigt på TV och få ut någonting av det.
Jag har en otäck förmåga att genomskåda vem som är mördaren i tv-serien Elementry (ingen annan tv-serie dock)
Frågan är vad dessa talanger säger om mig. För att citera Sanningen om Rödlovan 2, those talents "are disturbing on so many different levels".
fredag 13 september 2013
Svaret på frågan om livet, universum och alting
Vi som läst Liftarens guide till galaxen vet att svaret på frågan om livet, universum och allting är 42. Svaret på frågan om manlig personal städar inne på kvinnornas avdelning är .... nej. Bara så att ni vet.
Ett av livets små mysterier
Nu förtiden, när var och varannan person har en Iphone, kan man utan större problem få fram svaret på 99 procent av alla frågor som dyker upp i ens vardag. Men emellanåt så dyker det upp frågor som inte ens Google kan besvara. En sådan har jag och sonen (ni har väl besökt hans välskrivna blogg www.bokismovies.wordpress.se) grubblat över en längre tid. När det på Gustavsvik (badhuset vi besöker de flesta fredagarna) står att både manlig och kvinnlig personal städar i omklädningsrummen, gäller det även på tjejernas avdelning? Tja, inte världens djupaste fråga, men vi har diskuterat den vid mer än ett tillfälle. Idag fick vi äntligen reda på svaret.
torsdag 12 september 2013
15 minuter som räddar dagen
Är man en stor familj, som dessutom har tagit på sig att skjutsa ut barnen till en skola ute på landet,
ï en förhoppning om att de ska få en trygg skolgång, krävs det att man går upp ganska tidigt. Fram till det att barnen börjar högstadiet har det varit väckning någon gång mellan kl 06:00 och 06:02. Sedan har det funnits ett tydligt schema att följa tills dess det varit dags att åka hemifrån senast 07:06. Struktur är onekligen något som vi har blivit ganska duktiga på under årens som gått.
Ganska tidigt insåg jag att om det skulle gå att få sju familjemedlemmar att blir klara på 60 minuter, utan att det under tiden skulle uppstå alltför många konflikter, gick det inte att själv stiga upp vid samma tid som barnen.
Sedan fyra år tillbaka i tiden har jag satt i system att gå upp en kvart eller två tidigare än alla andra. Under den tiden hinner jag göra mig ordning utan att trängas med alla kvinnliga familjemedlemmar, tömma diskmaskinen, plocka undan i köket, duka fram frukost till hela familjen och förbereda ev. skolutflyktsmatsäckar. När jag är klar med detta kan jag bege mig runt i huset och väcka alla slumrande familjemedlemmar. Det är inte mycket till egentid att jubla över,men det är 15 minuter som lägger grunden till, eller i alla fall skapar förutsättningarna för, en bra start på dagen för resten av familjen.
ï en förhoppning om att de ska få en trygg skolgång, krävs det att man går upp ganska tidigt. Fram till det att barnen börjar högstadiet har det varit väckning någon gång mellan kl 06:00 och 06:02. Sedan har det funnits ett tydligt schema att följa tills dess det varit dags att åka hemifrån senast 07:06. Struktur är onekligen något som vi har blivit ganska duktiga på under årens som gått.
Ganska tidigt insåg jag att om det skulle gå att få sju familjemedlemmar att blir klara på 60 minuter, utan att det under tiden skulle uppstå alltför många konflikter, gick det inte att själv stiga upp vid samma tid som barnen.
Sedan fyra år tillbaka i tiden har jag satt i system att gå upp en kvart eller två tidigare än alla andra. Under den tiden hinner jag göra mig ordning utan att trängas med alla kvinnliga familjemedlemmar, tömma diskmaskinen, plocka undan i köket, duka fram frukost till hela familjen och förbereda ev. skolutflyktsmatsäckar. När jag är klar med detta kan jag bege mig runt i huset och väcka alla slumrande familjemedlemmar. Det är inte mycket till egentid att jubla över,men det är 15 minuter som lägger grunden till, eller i alla fall skapar förutsättningarna för, en bra start på dagen för resten av familjen.
att spränga sina gränser, eller historien om ett par organga byxor
Det är lika bra att erkänna det på en gång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Blotta tanken på att köpa in en ny garderop kan ge mig hjärtklappning och eksem i armvecken. Ibland har jag dock överraskat mig själv och omgivningen genom att ge mig iväg på egen hand och införskaffa byxor, skjortor och allt annat som en man i sina bästa år kan behöva. Men i de i allra flesta fall har jag överlåtit handlandet åt min älskade hustru. När man outsourcar en verksamhet som att införskaffa ny kläder får man räkna med att det kan bli vissa stilkrockar. När min trista klädsmak möter Mathildas lite mer vågade smak resulterar det ibland i att det dyker upp skjortor som är både rosa och lila i min garderob. Jag har egentligen ingenting emot detta, men det ska medges att det finns en metal spärr inom mig mot att ta på sig ett klädesplagg som har en färg som inte riktigt är jag, om ni förstår vad jag menar. Häromveckan kom hustrun hem med ett par oranga byxor.
I min värld var de egentligen lite too much, men för en gång skulle tänkte jag att jag skulle ta tjuren vid hornen. Idag var det tredje gången som jag hade på mig dessa byxor till jobbet. Jag har väl sällan fått så mycket kommentarer, positiva kommentarer ska tilläggas, för mina kläder. Till och med min vd fällde en kommentar när han såg mig. Så numera går mina oranga byxor under namnet vinnarbyxorna. De lyser som guld och jag känner mig som en vinnare, nu när jag äntligen har övervunnit min rädsla för kläder som sticker ut. Det sista var väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, jag är fortfarande en mycket konservativ man när det gäller kläder. Men det stämmer att jag under de sista åren ibland har utmanat mig själv att spränga några av de där inre gränserna som ibland har hållit mig tillbaka livet. Ibland gör man det genom att gå ut på stan iförd ett par oranga byxor.
I min värld var de egentligen lite too much, men för en gång skulle tänkte jag att jag skulle ta tjuren vid hornen. Idag var det tredje gången som jag hade på mig dessa byxor till jobbet. Jag har väl sällan fått så mycket kommentarer, positiva kommentarer ska tilläggas, för mina kläder. Till och med min vd fällde en kommentar när han såg mig. Så numera går mina oranga byxor under namnet vinnarbyxorna. De lyser som guld och jag känner mig som en vinnare, nu när jag äntligen har övervunnit min rädsla för kläder som sticker ut. Det sista var väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, jag är fortfarande en mycket konservativ man när det gäller kläder. Men det stämmer att jag under de sista åren ibland har utmanat mig själv att spränga några av de där inre gränserna som ibland har hållit mig tillbaka livet. Ibland gör man det genom att gå ut på stan iförd ett par oranga byxor.
tisdag 10 september 2013
It´s a man´s world
Allt emellanåt så dyker det upp artiklar i media som talar om yngre män är förlorarna i dagens samhällsutveckling. De har sämre utbildning än deras kvinnliga jämnåriga, de är mindre mobila och deras brist på flexibilitet gör att de får det svårare i en alltmer kunskapsintensiv och internationaliserad värld. Det må vara sant, men jag vill ändå citera James Brown och hävda att världen fortfarande är a man´s world. Men det kräver delvis att man lever efter devisen, if you can´t beat them, join them. D.v.s. en man som vill lyckas och få status måste göra bevisa vad han kan på det som traditionellt sett har betraktats som kvinnans domäner. Jag tänkte bevisa min tes genom att dela med mig av mitt hemligaste och mest effektiva vapen - bakning! En karl som kan baka vinner föga respekt bland sina manliga jämlikar, men med kvinnor är det helt annorlunda. Jag förundrar över att jag som man får så enormt mycket kredit av att göra något som kvinnor genom hela historien har ägnat sig åt. Vill man vara helt säker på att lägga världen under sina fötter så gå upp kl 04:58 på kanelbullens dag den 4:e oktober och baka en dubbel sats bullar, så att varje barn i familjen som vill kan få ta med sig en klassuppsättning varma bullar till skolan. Följer du detta framgångsrecept kan du utan att darra på machetten citera Mr Burns i Simpsonsfilmen
- The white man comes up on top again, how suprising.
- The white man comes up on top again, how suprising.
lördag 7 september 2013
En ny blogg värd att läsa
Så har skaran av bloggare i familjen utökats med en individ till. När jag började för ett halvår sedan sågs det av en majoritet i familjen Bokenblom som ett tecken på familjeförsörjarens förtida 40-årskris. Ingen har dock hävdat att sonens intåg i bloggosfären är ett uttryck för hans 15-årskris. Tala om dubbla standards.
Sonen har alltid haft ett stort filmintresse och det går inte en vecka utan att vi pratar film i någon form. En vällevererad kommentar som Det smakar (konstpaus) gott, kan väcka enorm munterhet. Därför är det kanske inte så konstigt att han valt att skriva om just film på sin blogg. Tvisten på det hela är att han gör det på engelska. Så här lyder hans första inlägg, eller post som det heter på hans blogg.
Why hello there !
MY name is Bokis and I am all new to this blog thing but I thought that I might as well get one of these so called blogs. After some time thinking about what I want to write about here on the internets I came up with this; since I like movies and I know some other people like them too, why not create a blog ’bout movies?
With all the rumours and news constantly circling around the web I’ll be your guide to find the freshest scoops.
You can expect some news, reviews, quizes, videos and what not on this blog.
Cheers, Bokis
Gå gärna in på http://bokismovies.wordpress.com/ och lämna en och annan uppmuntrande kommentar. Enligt ryktena från övervåningen i huset kommer en tio-i-topp lista på höstens måstefilmer att publiceras inom kort - dvs innan kl 22:15 nu på lördagskvällen.
Sonen har alltid haft ett stort filmintresse och det går inte en vecka utan att vi pratar film i någon form. En vällevererad kommentar som Det smakar (konstpaus) gott, kan väcka enorm munterhet. Därför är det kanske inte så konstigt att han valt att skriva om just film på sin blogg. Tvisten på det hela är att han gör det på engelska. Så här lyder hans första inlägg, eller post som det heter på hans blogg.
Why hello there !
MY name is Bokis and I am all new to this blog thing but I thought that I might as well get one of these so called blogs. After some time thinking about what I want to write about here on the internets I came up with this; since I like movies and I know some other people like them too, why not create a blog ’bout movies?
With all the rumours and news constantly circling around the web I’ll be your guide to find the freshest scoops.
You can expect some news, reviews, quizes, videos and what not on this blog.
Cheers, Bokis
Gå gärna in på http://bokismovies.wordpress.com/ och lämna en och annan uppmuntrande kommentar. Enligt ryktena från övervåningen i huset kommer en tio-i-topp lista på höstens måstefilmer att publiceras inom kort - dvs innan kl 22:15 nu på lördagskvällen.
fredag 6 september 2013
Kvantitet och kvalitet
Den gamla kommunistledaren Lenin lär en gång ha sagt att kvantitet har en kvalitet i sig. De av oss som någon gång handlat på Jula ifrågasätter på goda grunder det uttalandet. Det finns dock ett områden där jag kan gå så långt som att erkänna att kvalitet förutsätter kvantitet. Kvalitetstid med vår barn sker aldrig på beställning och kan aldrig schemaläggas. De där stunderna då vi upplever att vi kommer våra barn (inte minst när de blivit tonåringar) riktigt nära uppkommer som sagt inte på beställning utan är oftast som ett resultat av att vi på olika sätt funnits närvarande i deras liv på deras villkor.
Ett annat område som kräver tid är att utveckla vissa färdigheter som man har stor nytta av som vuxen, t.ex. ett stort ordförråd, läsförståelse och förmåga att uttrycka sig i skrift. Dessa färdigheter tar tid att utveckla hos ett barn. Min erfarenhet är att denna typ av färdigheter gynnas av två faktorer, att vi samtalar mycket med våra barn och att de läser mycket. I dagens tidsålder, med alla skärmar, är det inte så underligt att svenska elevers kunskaper på områden jag nämnt sjunker ( testa ditt barn därhemma om det förstår uttrycket "maten var väl tilltagen") och sjunker rejält . Det här förstås problem för skolan, men kanske ännu mer för oss som föräldrar.
Men det går att vända trenden. Oavsett vilket område som behöver utvecklas så går det att få till en positiv förändring. 20 minuter, ett par gånger eller kanske alla dagar i veckan, ger resultat efter tag. I två års tid har jag och dottern tragglat engelska tillsammans. Vi har gått igenom grammatiken och läst, översatt och läst lite till. Har hon tyckt att det var roligt - knappast, har hon insett nyttan av det - definitivt, har det haft effekt - oja!
Ett annat område som kräver tid är att utveckla vissa färdigheter som man har stor nytta av som vuxen, t.ex. ett stort ordförråd, läsförståelse och förmåga att uttrycka sig i skrift. Dessa färdigheter tar tid att utveckla hos ett barn. Min erfarenhet är att denna typ av färdigheter gynnas av två faktorer, att vi samtalar mycket med våra barn och att de läser mycket. I dagens tidsålder, med alla skärmar, är det inte så underligt att svenska elevers kunskaper på områden jag nämnt sjunker ( testa ditt barn därhemma om det förstår uttrycket "maten var väl tilltagen") och sjunker rejält . Det här förstås problem för skolan, men kanske ännu mer för oss som föräldrar.
Men det går att vända trenden. Oavsett vilket område som behöver utvecklas så går det att få till en positiv förändring. 20 minuter, ett par gånger eller kanske alla dagar i veckan, ger resultat efter tag. I två års tid har jag och dottern tragglat engelska tillsammans. Vi har gått igenom grammatiken och läst, översatt och läst lite till. Har hon tyckt att det var roligt - knappast, har hon insett nyttan av det - definitivt, har det haft effekt - oja!
Varför kan de inte göra vettiga saker istället för att bara sitta där framför sin skärm?
Har du också undrat hur dina egna ungar, eller andras barn, kan förslösa sina liv framför en bildskärm. Under sommaren kom jag på mig själv att bli oerhört frusterad över att sonen ägnade så många timmar sittande i sängen, med sin Iphone i handen, tittande på det ena youtube-klippet efter det andra. I min värld tyckte jag att han borde tillbringa tiden utomhus i det vackra vädret eller i alla fall läsa en bok. Men så hände det några saker som fick mig att delvis omvärdera min ganska kategoriska inställning till sonens mediakonsumtion. I början av sommaren gick han och hans kamrater i kyrkan och såg Ironman 3. Filmen gjorde ett sådant intryck att han skrev en recension på 700 ord som han sedan lade ut på en hemsida på nätet. Det som gjorde recensionen lite speciell var att den var skriven på engelska (hur skulle man annars kunna få en upplagd och läst på IMBD) och riktigt bra sådan. Sedan dess har det blivit fler filmer och fler recensioner, även de på engelska.
För några dagar sedan så gjorde även sonen en kommentar i stil med att den skådespelaren spelade även i den filmen, som regiserades av den regissören som även gjort den där filmen som jag borde känna till eftersom den innehöll en viss scen som blivit klassisk på grund av att o.s.v.. I den stunden insåg jag att sonen samlat på sig en icke oansenlig mängd kunskap om modern actionfilm. I det läget kunde jag inte låta bli att lite försynt föreslå att han kanske skulle skapa en egen blogg för att liksom samla alla sina tankar och fundering om film på ett ställe. Som tonårsförälder är man inte van vid att ens förslag faller i god jord hos ens barn, men idag skapade sonen en filmblogg och gjorde sitt första inlägg, eller post som jag borde skriva eftersom bloggen är på engelska.
Precis som Emils pappa tvingades erkänna att Emils auktionsköp inte var helt värdelösa trots allt, har jag fått erkänna att sonens alla skärmtimmar faktiskt har haft ett visst värde. Suck!
För några dagar sedan så gjorde även sonen en kommentar i stil med att den skådespelaren spelade även i den filmen, som regiserades av den regissören som även gjort den där filmen som jag borde känna till eftersom den innehöll en viss scen som blivit klassisk på grund av att o.s.v.. I den stunden insåg jag att sonen samlat på sig en icke oansenlig mängd kunskap om modern actionfilm. I det läget kunde jag inte låta bli att lite försynt föreslå att han kanske skulle skapa en egen blogg för att liksom samla alla sina tankar och fundering om film på ett ställe. Som tonårsförälder är man inte van vid att ens förslag faller i god jord hos ens barn, men idag skapade sonen en filmblogg och gjorde sitt första inlägg, eller post som jag borde skriva eftersom bloggen är på engelska.
Precis som Emils pappa tvingades erkänna att Emils auktionsköp inte var helt värdelösa trots allt, har jag fått erkänna att sonens alla skärmtimmar faktiskt har haft ett visst värde. Suck!
Att fostra självständiga individer
Förälder är man hela livet. Det är inte ett uppdrag som pågår i 19 år och som tar slut den där dagen då ungen, iförd kostym eller vit klänning och hatt på huvudet, skrålar om hur fantastiskt bra han/hon är. Samtidigt är det en huvuduppgift som förälder är att göra sig själv överflödig. Att lära sina barn att stå på egna ben är viktigt. Barn behöver lära sig saker som pengars värde och att tvätt, matlagning och städning inte per automatik utförs av någon. Det curlande som min generation, vilket naturligtvis inkluderar mig själv, utsätter det uppväxande släkten för kan på sikt visa sig vara en riktig björntjänst.
Jag påstår mig verkligen inte ha några generella svar på hur man formar självständiga individer, men jag skulle vilja dela med mig av två praktiska exempel där jag tycker att jag och hustrun gjort ett bra jobb.
Det första exemplet utspelade sig för en sådär 8-9 år sedan. Vi hade börjat med traditionen att åka och simma varje fredag efter jobbet och ibland var det så att jag åkte iväg själv med barnen (då tre till antalet) och Mathilda kom och slöt upp lite senare. Som liten kom jag ihåg att jag tyckte det var lite pinsamt att följa med min mor in på damernas och byta om och tänkte därför inte utsätta mina barn för samma situationen. Därför fick Miriam, drygt fyra år, ta med sig sin ett och halvt år yngre lillasyster in på damernas och byta om själva. Jag stod alltid kvar utanför i någon minut och väntade ifall något skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Barnen lärde sig att kunna göra något utan oss föräldrar och de växte med uppgiften.
Mitt andra exempel är hämtat från nutid och har med logistiken att göra. Bor man på landet så är barnens resor till från aktiviteterna i stan alltid lite av ett pusslande. För oss skulle aldrig barnen kunna hålla på med sina aktiviteter i stan om de inte kunde sköta delar av resandet på egen hand. Senaste i tur att lära sig detta är vår sjåring därhemma, Lydia. En dag i veckan har hon dans på kulturskolan. För att komma dit behöver hon ta länsbussen från Närkes Kil (NK) in till stan. De senaste två veckorna har hon, under Mathildas överinseende stigit på bussen i NK och sedan hoppat av utanför konserthuset inne i stan, där hennes far har väntat på henne. Gissa om hon har varit stolt över sig själv.
Jag påstår mig verkligen inte ha några generella svar på hur man formar självständiga individer, men jag skulle vilja dela med mig av två praktiska exempel där jag tycker att jag och hustrun gjort ett bra jobb.
Det första exemplet utspelade sig för en sådär 8-9 år sedan. Vi hade börjat med traditionen att åka och simma varje fredag efter jobbet och ibland var det så att jag åkte iväg själv med barnen (då tre till antalet) och Mathilda kom och slöt upp lite senare. Som liten kom jag ihåg att jag tyckte det var lite pinsamt att följa med min mor in på damernas och byta om och tänkte därför inte utsätta mina barn för samma situationen. Därför fick Miriam, drygt fyra år, ta med sig sin ett och halvt år yngre lillasyster in på damernas och byta om själva. Jag stod alltid kvar utanför i någon minut och väntade ifall något skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Barnen lärde sig att kunna göra något utan oss föräldrar och de växte med uppgiften.
Mitt andra exempel är hämtat från nutid och har med logistiken att göra. Bor man på landet så är barnens resor till från aktiviteterna i stan alltid lite av ett pusslande. För oss skulle aldrig barnen kunna hålla på med sina aktiviteter i stan om de inte kunde sköta delar av resandet på egen hand. Senaste i tur att lära sig detta är vår sjåring därhemma, Lydia. En dag i veckan har hon dans på kulturskolan. För att komma dit behöver hon ta länsbussen från Närkes Kil (NK) in till stan. De senaste två veckorna har hon, under Mathildas överinseende stigit på bussen i NK och sedan hoppat av utanför konserthuset inne i stan, där hennes far har väntat på henne. Gissa om hon har varit stolt över sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)