Translate

lördag 18 april 2015

Missa inte detta klipp (2)

Min dotter Miriam har blivit en hejare på filmredigering. Det senaste alstret handlar om att baka morotsmuffins. Som vanligt är det lillasyster Rakel som stjäl showen. Detta underbara lilla klipp på endast 50 sekunder innehåller livets alla känslor. För känsliga tittare ska jag väl säga att alla syskon mår bra idag och har en bra relation till varandra.

http://www.tubechop.com/watch/5739434

Behövs det en ledare, egentligen?

Den frågan ställs nog lite då och då, lite var stans, men kanske är den mer återkommande i Sverige där tron på auktoriteter, oavsett om det är föräldrar, lärare, forskare, företagsledare, politiker eller präster, är extremt låg i en internationell jämförelse. I vilket fall som helst förtjänar frågan ett någorlunda genomtänkt svar.

Eftersom jag är en diplomatisk individ så blir svaret denna gång både ett kraftfullt ja och ett lite mer dystert nej. Låt mig förtydliga. I min värld är ledarskap mer av en funktion än en hierarkisk position. En position innebär nödvändigtvis inte ett utövande av ledarskap och avsaknaden av positionen är inte per automatik ett hinder för utöva detsamma. Ett ledarskaps tydligaste uppgift  är att ansvara för förflyttningen från position/tillstånd A till position/ tillstånd B. Ledarskap är med andra ord en förutsättning för en familj, förening, församling, företag eller samhälle som önskar se en förändring i positiv riktning. För att upprätthålla det nuvarande, status quo, behövs däremot inte ledarskap, även om en duktig administratör alltid är bra att ha. Det finns något både lugnande och djupt bekymmersamt i detta. Världen som vi känner den kommer inte att gå under imorgon, eller ens i övermorgon, om ledarskapet i vår omgivning sviktar. Det är de goda nyheterna, de mindre goda nyheterna är att problem och brister inte kommer att bli adresserade, förbättringar kommer inte att genomföras, berg kommer inte att bestigas och ingen kommer att förändra världen. Men jag vill vara med och förändra världen, ett liv i taget, och därför tror jag på ledarskap betydelse i både små och stora sammanhang




fredag 27 mars 2015

Min 40-årskris i backspegeln

"En medelålderskris är en upplevelse som många personer, speciellt män, möter när de kommer in i 40- och 50-års åldern. Man börjar ifrågasätta sitt liv och börjar vara  på ett nytt sätt."
                                                                                                            www.bra-att-veta.se

Häromdagen hade den kristna dagstidningen Dagen en fråga på sin Facebook-sida, "Hur upplevde du din 40-årskris?". Trogna läsare av min blogg vet att jag vid vissa tillfällen, halvt på skämt, halvt på allvar, har tangerat detta ämne i några mina inlägg. Därför kunde jag inte låta en sådan fråga gå förbi obesvarad. Jag skickade ett mejl till redaktören där jag konstaterade att fylla 40 har av någon outgrundlig anledning sammanfallit med en rad förändringar i mitt liv. De allra flesta har varit  positiva.
  • Jag har börjat löpträna för första gången någonsin.  Framstegen har inte var dramatiska men ändå påtagliga. I morgon är det dags för årets första organiserade lopp. Förhoppningen är att komma ned mot 46 minuter på milen.  
  • Jag har börjat bygga på en gäststuga på 35 kvm. . Jag är mer än väl medveten om mina tillkortakommanden som byggare, men nu börjat jag, efter tre somrars arbete, närma mig slutet.
  • Vi har blivit familjehemsföräldrar. Det känns som ett privilegium att få göra den insatsen.
  • Sedan två år tillbaka träffar jag en annan man i församlingen till bön och samtal en gång i veckan. En av veckans stora höjdpunkter, eller som det står i Ordspråksboken, "Som järn skärper järn, skärper den ena människan den andra." Ett sätt att tillsammans växa i lärjungaskap.
  • Jag har blommat ut i min yrkesroll. Jag har gått från en tämligen misslyckad doktorand till en uppskattad specialist på det företag där jag arbetar. Något sent kan jag tycka, typ tio år efter de flesta andra, men så har jag alltid varit något av en "a late bloomer".
  • Jag har gått in som ordförande i församlingen. Jag ogillar egentligen nya utmaningar som jag inte vet huruvida jag behärskar till fullo, men ´när frågan kom från församlingsledningen hade Gud redan förberett mitt hjärta och det kändes overkligt enkelt att säga "ja".
  • På det personliga planet har det också varit en resa. Kanske är jag något tryggare som person idag, lite mindre kantig i hörnen och lite mer inkluderande i mitt sätt att vara och relatera till andra.

Några tanker efter en begravning

Idag var det begravningsgudstjänst i vår församling. När en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, svärmor, vän och kollega får flytta hem till Jesus mitt i livet finns det förstås många frågor, mycket sorg och oändlig saknad. Gudstjänsten hade sin beskärda del av tårar, precis som det ska vara, men det fanns också ett tydligt stråk av tro, hopp och glädje. Det kristna hoppet om att Jesus verkligen är uppståndelsen och livet och den som tror på Honom ska leva om han än dör (Joh 11:25) lyste verkligen igenom i sångerna, bibeltexterna och minnesordet.

Det som ändå kom att beröra mig mest var den fullsatta kyrkan.  Ungdomar, medelålders och äldre, släktingar, grannar, vänner och kollegor, alla var vi där för att ta avsked av en kvinna vars liv har berört våra liv. Den fullsatta kyrkan är i sig ett vittnesbörd om vilket rikt liv hon levde och vilket arv av goda gärningar och ljusa och varma minnen hon lämnar efter sig. Det var  fler än jag som spontat gav uttryck för vilket tilltal detta var, att ett liv, förvandlat och använt av Gud, fullt av omsorg och engagemang, kan få betyda så mycket för så många. Tack E.!

söndag 22 mars 2015

Mitt liv som sexbarnspappa - första året!

Idag är det precis ett år sedan vår familj växte från sju till åtta. Vanligtvis har man nio månader på sig att förbereda sig på att bli en till i familjen, i vårt fall tog det tre veckor. Frågan om vi kunde tänka oss att ta emot en liten pojke kom från socialen i slutet av februari, två dagar innan vår familj skulle åka upp till fjällen med Mathildas sida av släkten. Sedan gick allt mycket fort och den här helgen för ett år sedan åkte jag och hustrun ned till Småland och hämtade den pojke som de sociala myndigheterna  anförtrott i vår vård. Det var en resa med många känslor. Jag känner oerhörd respekt och tacksamhet till den personal som tog hand om C. under den tid då socialtjänstens utredning pågick. Deras engagemang och värme var beundransvärd. Jag vill också erinra mig att jag kände mig ganska ödmjuk inför hela uppgiften att bli familjehemspappa till en så liten knodd. Det fanns också en glädje uppblandad med visst vemod. En glädje över att få göra en insats men också en sorg över att den insatsen behövs. När ett barn placeras i ett familjehem på det sätt som skedde med C. får man komma ihåg att det (ofta) också finns biologiska föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, morbröder och kusiner som berörs. För mig har det var en lärdom att förstå och respektera den sorg som placeringar av barn skapar hos barnens biologiska släkt.

Året som ligger bakom har varit fyllt av en massa händelser som inte passar sig att "outa" på en blogg. Men jag skulle kunna beskriva året som

  1. intensivt - vi har haft vår beskärda del av nattvak under året, då det varit minst sagt segt och tungt att ta sig ur sängen på morgonen. Samtidigt har det varit ett år som varit lugnare är än normalt. Att en vuxen i familjen är hemma ger ett annat tempo.
  2. lite pysslande  - att bli sexbarnsföräldrar mitt i en skoltermin är inte jättesmidigt, vid ett tillfälle träffades jag och Mathilda på Arlanda flygplats och gjorde en överlämning av barn.
  3. fantastiskt roligt - en charmigare pojke än C får man leta efter och våra äldre barns kärlek till familjens nya medlem går inte att ta miste på.
  4.  inspirerande - det är när vi ger som vi får. Som familj har vi fått fantastiskt mycket tillbaka under det här året. 

Under det här året har vi aldrig ångrat att vi tog steget och anmälde vårt intresse som familjehem. Jo,kanske en sak. Vi skulle kanske ha anmält vårt intresse tidigare.

fredag 20 mars 2015

Oväntade förändringar

De av er som känner min fru vet att hon har ganska mycket energi. Hon tänker större än vad jag gör och ser oftast möjligheter där jag ser svårigheter. Studier, arbete, barn och hus har aldrig varit en förevändning för henne att inte engagera sig i det som hon tycker har varit viktigt eller roligt. Det kanske inte är så konstigt att ett av hennes favoritord är Prioriteringar.

Efter snart 20 års äktenskap börjar jag så smått vänja mig vid att det kan hända saker och ting snabbt när hustruns kreativa sida går igång. Innehallen hade t.ex.en färg när jag åkte hemifrån häromdagen och en annan när jag kom hem.

Vi några tillfällen har jag kommit hem och tänkt "Är det sant, hur tänkte hon nu?" Här följer min tre i topp lista:

Plats nummer 1: Ölandsresan
Det var en onsdag i mitten av juli för fyra år sedan.
När jag svänger ner till vårt hus, hinner jag precis se vår husvagn skumpa iväg  via den andra utfarten. Då har hustrun packat hela husvagnen, fått in barnen i bilen och beslutat sig för att åka ned till Öland för några dagar semester. Jag var välkommen att komma ner till Kalmar och möta upp när arbetsveckan var klar.

Plats nummer 2: Altangolvet
För fem, sex år sedan hade jag och de äldsta barnen varit iväg på Smajlläger. När jag kommer hem har hustrun på eget bevåg lagt 15-20 kvm altangolv ovanpå carporten som vi jobbat med under försommaren. Bra blev det dessutom.

Plats nummer 3: Hallonhäcken
När jag kom hem häromdagen efter jobbet (anar ni ett mönster?) hade hustrun gått lös på den del av hallonhäcken som inte blev iordninggjord när vi flyttade ut till vårt hus för 11 år sedan. Till saken hör att häcken, eller rättare sagt hallonsnåret, är modellen större. Vi talar nog närmare 50 kvm. Stenbumlingar hade flyttats på. Hallonplantor var omplanterade, jorden var uppluckrad och färdig för att besås med gräsfrön.

tisdag 17 mars 2015

Skärmtid

Jag tror att få föräldrar idag inte brottas med frågan om skärmtid. Hur mycket ska ens barn få sitta framför en skärm per dag? För ett tag sedan införde vi en 10-18 regel hemma hos oss. Skärmar får vara på fram till kl 10:00 på helger (vardagar har ju inte varit något problem eftersom skolan börjar kl 8:00) men inte sättas på förrän kl 18:00 på kvällen. Denna regel efterlevs hyffsat, även om våra äldre barn ibland försöker tänja på gränserna och jag och hustrun ibland, på grund av någon yttre omständighet,  tillåter att skärmar sätts på lite tidigare. På senare tid har vi dock fått komplettera ovan nämnda regel med ytterligare restriktioner. Routern stängs av kl 23:00 varje kväll utom på fredagar. Denna regel tillkom eftersom det framförallt på loven går att utöka antalet skrämtimmar per dygn dramatiskt genom att lägga sig först kl 03:30 på natten och stiga upp kl 14:30 på eftermiddagen.


Personligen kan jag tycka att även det ny regelverket är relativt generöst. De innebär man utan större ansträngning kan tillbringa 30-35 timmar per vecka ute på nätet. Alla familjemedlemmar är dock inte lika övertygade om reglernas förträfflighet. Diskussionernas vågor har periodvis gått höga och kritiken mot systemet har inte låtit vänta på sig. Dock, efter att sett ett av mina barn ta sig kvällsmat i köket bärandets runt på sin laptop hela tiden som en zombie, troligtvis för att inte gå miste om det utspelade sig på skärmen, vill  jag faktiskt påstå att våra skärmregler fyller en viss funktion.