Min dotter Miriam har blivit en hejare på filmredigering. Det senaste alstret handlar om att baka morotsmuffins. Som vanligt är det lillasyster Rakel som stjäl showen. Detta underbara lilla klipp på endast 50 sekunder innehåller livets alla känslor. För känsliga tittare ska jag väl säga att alla syskon mår bra idag och har en bra relation till varandra.
http://www.tubechop.com/watch/5739434
lördag 18 april 2015
Behövs det en ledare, egentligen?
Den frågan ställs nog lite då och då, lite var stans, men kanske är den mer återkommande i Sverige där tron på auktoriteter, oavsett om det är föräldrar, lärare, forskare, företagsledare, politiker eller präster, är extremt låg i en internationell jämförelse. I vilket fall som helst förtjänar frågan ett någorlunda genomtänkt svar.
Eftersom jag är en diplomatisk individ så blir svaret denna gång både ett kraftfullt ja och ett lite mer dystert nej. Låt mig förtydliga. I min värld är ledarskap mer av en funktion än en hierarkisk position. En position innebär nödvändigtvis inte ett utövande av ledarskap och avsaknaden av positionen är inte per automatik ett hinder för utöva detsamma. Ett ledarskaps tydligaste uppgift är att ansvara för förflyttningen från position/tillstånd A till position/ tillstånd B. Ledarskap är med andra ord en förutsättning för en familj, förening, församling, företag eller samhälle som önskar se en förändring i positiv riktning. För att upprätthålla det nuvarande, status quo, behövs däremot inte ledarskap, även om en duktig administratör alltid är bra att ha. Det finns något både lugnande och djupt bekymmersamt i detta. Världen som vi känner den kommer inte att gå under imorgon, eller ens i övermorgon, om ledarskapet i vår omgivning sviktar. Det är de goda nyheterna, de mindre goda nyheterna är att problem och brister inte kommer att bli adresserade, förbättringar kommer inte att genomföras, berg kommer inte att bestigas och ingen kommer att förändra världen. Men jag vill vara med och förändra världen, ett liv i taget, och därför tror jag på ledarskap betydelse i både små och stora sammanhang
Eftersom jag är en diplomatisk individ så blir svaret denna gång både ett kraftfullt ja och ett lite mer dystert nej. Låt mig förtydliga. I min värld är ledarskap mer av en funktion än en hierarkisk position. En position innebär nödvändigtvis inte ett utövande av ledarskap och avsaknaden av positionen är inte per automatik ett hinder för utöva detsamma. Ett ledarskaps tydligaste uppgift är att ansvara för förflyttningen från position/tillstånd A till position/ tillstånd B. Ledarskap är med andra ord en förutsättning för en familj, förening, församling, företag eller samhälle som önskar se en förändring i positiv riktning. För att upprätthålla det nuvarande, status quo, behövs däremot inte ledarskap, även om en duktig administratör alltid är bra att ha. Det finns något både lugnande och djupt bekymmersamt i detta. Världen som vi känner den kommer inte att gå under imorgon, eller ens i övermorgon, om ledarskapet i vår omgivning sviktar. Det är de goda nyheterna, de mindre goda nyheterna är att problem och brister inte kommer att bli adresserade, förbättringar kommer inte att genomföras, berg kommer inte att bestigas och ingen kommer att förändra världen. Men jag vill vara med och förändra världen, ett liv i taget, och därför tror jag på ledarskap betydelse i både små och stora sammanhang
fredag 27 mars 2015
Min 40-årskris i backspegeln
"En medelålderskris är en upplevelse som många personer, speciellt män, möter när de kommer in i 40- och 50-års åldern. Man börjar ifrågasätta sitt liv och börjar vara på ett nytt sätt."
www.bra-att-veta.se
Häromdagen hade den kristna dagstidningen Dagen en fråga på sin Facebook-sida, "Hur upplevde du din 40-årskris?". Trogna läsare av min blogg vet att jag vid vissa tillfällen, halvt på skämt, halvt på allvar, har tangerat detta ämne i några mina inlägg. Därför kunde jag inte låta en sådan fråga gå förbi obesvarad. Jag skickade ett mejl till redaktören där jag konstaterade att fylla 40 har av någon outgrundlig anledning sammanfallit med en rad förändringar i mitt liv. De allra flesta har varit positiva.
www.bra-att-veta.se
Häromdagen hade den kristna dagstidningen Dagen en fråga på sin Facebook-sida, "Hur upplevde du din 40-årskris?". Trogna läsare av min blogg vet att jag vid vissa tillfällen, halvt på skämt, halvt på allvar, har tangerat detta ämne i några mina inlägg. Därför kunde jag inte låta en sådan fråga gå förbi obesvarad. Jag skickade ett mejl till redaktören där jag konstaterade att fylla 40 har av någon outgrundlig anledning sammanfallit med en rad förändringar i mitt liv. De allra flesta har varit positiva.
- Jag har börjat löpträna för första gången någonsin. Framstegen har inte var dramatiska men ändå påtagliga. I morgon är det dags för årets första organiserade lopp. Förhoppningen är att komma ned mot 46 minuter på milen.
- Jag har börjat bygga på en gäststuga på 35 kvm. . Jag är mer än väl medveten om mina tillkortakommanden som byggare, men nu börjat jag, efter tre somrars arbete, närma mig slutet.
- Vi har blivit familjehemsföräldrar. Det känns som ett privilegium att få göra den insatsen.
- Sedan två år tillbaka träffar jag en annan man i församlingen till bön och samtal en gång i veckan. En av veckans stora höjdpunkter, eller som det står i Ordspråksboken, "Som järn skärper järn, skärper den ena människan den andra." Ett sätt att tillsammans växa i lärjungaskap.
- Jag har blommat ut i min yrkesroll. Jag har gått från en tämligen misslyckad doktorand till en uppskattad specialist på det företag där jag arbetar. Något sent kan jag tycka, typ tio år efter de flesta andra, men så har jag alltid varit något av en "a late bloomer".
- Jag har gått in som ordförande i församlingen. Jag ogillar egentligen nya utmaningar som jag inte vet huruvida jag behärskar till fullo, men ´när frågan kom från församlingsledningen hade Gud redan förberett mitt hjärta och det kändes overkligt enkelt att säga "ja".
- På det personliga planet har det också varit en resa. Kanske är jag något tryggare som person idag, lite mindre kantig i hörnen och lite mer inkluderande i mitt sätt att vara och relatera till andra.
Några tanker efter en begravning
Idag var det begravningsgudstjänst i vår församling. När en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, svärmor, vän och kollega får flytta hem till Jesus mitt i livet finns det förstås många frågor, mycket sorg och oändlig saknad. Gudstjänsten hade sin beskärda del av tårar, precis som det ska vara, men det fanns också ett tydligt stråk av tro, hopp och glädje. Det kristna hoppet om att Jesus verkligen är uppståndelsen och livet och den som tror på Honom ska leva om han än dör (Joh 11:25) lyste verkligen igenom i sångerna, bibeltexterna och minnesordet.
Det som ändå kom att beröra mig mest var den fullsatta kyrkan. Ungdomar, medelålders och äldre, släktingar, grannar, vänner och kollegor, alla var vi där för att ta avsked av en kvinna vars liv har berört våra liv. Den fullsatta kyrkan är i sig ett vittnesbörd om vilket rikt liv hon levde och vilket arv av goda gärningar och ljusa och varma minnen hon lämnar efter sig. Det var fler än jag som spontat gav uttryck för vilket tilltal detta var, att ett liv, förvandlat och använt av Gud, fullt av omsorg och engagemang, kan få betyda så mycket för så många. Tack E.!
Det som ändå kom att beröra mig mest var den fullsatta kyrkan. Ungdomar, medelålders och äldre, släktingar, grannar, vänner och kollegor, alla var vi där för att ta avsked av en kvinna vars liv har berört våra liv. Den fullsatta kyrkan är i sig ett vittnesbörd om vilket rikt liv hon levde och vilket arv av goda gärningar och ljusa och varma minnen hon lämnar efter sig. Det var fler än jag som spontat gav uttryck för vilket tilltal detta var, att ett liv, förvandlat och använt av Gud, fullt av omsorg och engagemang, kan få betyda så mycket för så många. Tack E.!
söndag 22 mars 2015
Mitt liv som sexbarnspappa - första året!
Idag är det precis ett år sedan vår familj växte från sju till åtta. Vanligtvis har man nio månader på sig att förbereda sig på att bli en till i familjen, i vårt fall tog det tre veckor. Frågan om vi kunde tänka oss att ta emot en liten pojke kom från socialen i slutet av februari, två dagar innan vår familj skulle åka upp till fjällen med Mathildas sida av släkten. Sedan gick allt mycket fort och den här helgen för ett år sedan åkte jag och hustrun ned till Småland och hämtade den pojke som de sociala myndigheterna anförtrott i vår vård. Det var en resa med många känslor. Jag känner oerhörd respekt och tacksamhet till den personal som tog hand om C. under den tid då socialtjänstens utredning pågick. Deras engagemang och värme var beundransvärd. Jag vill också erinra mig att jag kände mig ganska ödmjuk inför hela uppgiften att bli familjehemspappa till en så liten knodd. Det fanns också en glädje uppblandad med visst vemod. En glädje över att få göra en insats men också en sorg över att den insatsen behövs. När ett barn placeras i ett familjehem på det sätt som skedde med C. får man komma ihåg att det (ofta) också finns biologiska föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, morbröder och kusiner som berörs. För mig har det var en lärdom att förstå och respektera den sorg som placeringar av barn skapar hos barnens biologiska släkt.
Året som ligger bakom har varit fyllt av en massa händelser som inte passar sig att "outa" på en blogg. Men jag skulle kunna beskriva året som
Under det här året har vi aldrig ångrat att vi tog steget och anmälde vårt intresse som familjehem. Jo,kanske en sak. Vi skulle kanske ha anmält vårt intresse tidigare.
Året som ligger bakom har varit fyllt av en massa händelser som inte passar sig att "outa" på en blogg. Men jag skulle kunna beskriva året som
- intensivt - vi har haft vår beskärda del av nattvak under året, då det varit minst sagt segt och tungt att ta sig ur sängen på morgonen. Samtidigt har det varit ett år som varit lugnare är än normalt. Att en vuxen i familjen är hemma ger ett annat tempo.
- lite pysslande - att bli sexbarnsföräldrar mitt i en skoltermin är inte jättesmidigt, vid ett tillfälle träffades jag och Mathilda på Arlanda flygplats och gjorde en överlämning av barn.
- fantastiskt roligt - en charmigare pojke än C får man leta efter och våra äldre barns kärlek till familjens nya medlem går inte att ta miste på.
- inspirerande - det är när vi ger som vi får. Som familj har vi fått fantastiskt mycket tillbaka under det här året.
Under det här året har vi aldrig ångrat att vi tog steget och anmälde vårt intresse som familjehem. Jo,kanske en sak. Vi skulle kanske ha anmält vårt intresse tidigare.
fredag 20 mars 2015
Oväntade förändringar
De av er som känner min fru vet att hon har ganska mycket energi. Hon tänker större än vad jag gör och ser oftast möjligheter där jag ser svårigheter. Studier, arbete, barn och hus har aldrig varit en förevändning för henne att inte engagera sig i det som hon tycker har varit viktigt eller roligt. Det kanske inte är så konstigt att ett av hennes favoritord är Prioriteringar.
Efter snart 20 års äktenskap börjar jag så smått vänja mig vid att det kan hända saker och ting snabbt när hustruns kreativa sida går igång. Innehallen hade t.ex.en färg när jag åkte hemifrån häromdagen och en annan när jag kom hem.
Vi några tillfällen har jag kommit hem och tänkt "Är det sant, hur tänkte hon nu?" Här följer min tre i topp lista:
Plats nummer 1: Ölandsresan
Det var en onsdag i mitten av juli för fyra år sedan.
När jag svänger ner till vårt hus, hinner jag precis se vår husvagn skumpa iväg via den andra utfarten. Då har hustrun packat hela husvagnen, fått in barnen i bilen och beslutat sig för att åka ned till Öland för några dagar semester. Jag var välkommen att komma ner till Kalmar och möta upp när arbetsveckan var klar.
Plats nummer 2: Altangolvet
För fem, sex år sedan hade jag och de äldsta barnen varit iväg på Smajlläger. När jag kommer hem har hustrun på eget bevåg lagt 15-20 kvm altangolv ovanpå carporten som vi jobbat med under försommaren. Bra blev det dessutom.
Plats nummer 3: Hallonhäcken
När jag kom hem häromdagen efter jobbet (anar ni ett mönster?) hade hustrun gått lös på den del av hallonhäcken som inte blev iordninggjord när vi flyttade ut till vårt hus för 11 år sedan. Till saken hör att häcken, eller rättare sagt hallonsnåret, är modellen större. Vi talar nog närmare 50 kvm. Stenbumlingar hade flyttats på. Hallonplantor var omplanterade, jorden var uppluckrad och färdig för att besås med gräsfrön.
Efter snart 20 års äktenskap börjar jag så smått vänja mig vid att det kan hända saker och ting snabbt när hustruns kreativa sida går igång. Innehallen hade t.ex.en färg när jag åkte hemifrån häromdagen och en annan när jag kom hem.
Vi några tillfällen har jag kommit hem och tänkt "Är det sant, hur tänkte hon nu?" Här följer min tre i topp lista:
Plats nummer 1: Ölandsresan
Det var en onsdag i mitten av juli för fyra år sedan.
När jag svänger ner till vårt hus, hinner jag precis se vår husvagn skumpa iväg via den andra utfarten. Då har hustrun packat hela husvagnen, fått in barnen i bilen och beslutat sig för att åka ned till Öland för några dagar semester. Jag var välkommen att komma ner till Kalmar och möta upp när arbetsveckan var klar.
Plats nummer 2: Altangolvet
För fem, sex år sedan hade jag och de äldsta barnen varit iväg på Smajlläger. När jag kommer hem har hustrun på eget bevåg lagt 15-20 kvm altangolv ovanpå carporten som vi jobbat med under försommaren. Bra blev det dessutom.
Plats nummer 3: Hallonhäcken
När jag kom hem häromdagen efter jobbet (anar ni ett mönster?) hade hustrun gått lös på den del av hallonhäcken som inte blev iordninggjord när vi flyttade ut till vårt hus för 11 år sedan. Till saken hör att häcken, eller rättare sagt hallonsnåret, är modellen större. Vi talar nog närmare 50 kvm. Stenbumlingar hade flyttats på. Hallonplantor var omplanterade, jorden var uppluckrad och färdig för att besås med gräsfrön.
tisdag 17 mars 2015
Skärmtid
Jag tror att få föräldrar idag inte brottas med frågan om skärmtid. Hur mycket ska ens barn få sitta framför en skärm per dag? För ett tag sedan införde vi en 10-18 regel hemma hos oss. Skärmar får vara på fram till kl 10:00 på helger (vardagar har ju inte varit något problem eftersom skolan börjar kl 8:00) men inte sättas på förrän kl 18:00 på kvällen. Denna regel efterlevs hyffsat, även om våra äldre barn ibland försöker tänja på gränserna och jag och hustrun ibland, på grund av någon yttre omständighet, tillåter att skärmar sätts på lite tidigare. På senare tid har vi dock fått komplettera ovan nämnda regel med ytterligare restriktioner. Routern stängs av kl 23:00 varje kväll utom på fredagar. Denna regel tillkom eftersom det framförallt på loven går att utöka antalet skrämtimmar per dygn dramatiskt genom att lägga sig först kl 03:30 på natten och stiga upp kl 14:30 på eftermiddagen.
Personligen kan jag tycka att även det ny regelverket är relativt generöst. De innebär man utan större ansträngning kan tillbringa 30-35 timmar per vecka ute på nätet. Alla familjemedlemmar är dock inte lika övertygade om reglernas förträfflighet. Diskussionernas vågor har periodvis gått höga och kritiken mot systemet har inte låtit vänta på sig. Dock, efter att sett ett av mina barn ta sig kvällsmat i köket bärandets runt på sin laptop hela tiden som en zombie, troligtvis för att inte gå miste om det utspelade sig på skärmen, vill jag faktiskt påstå att våra skärmregler fyller en viss funktion.
Konsten att kunna säga nej
Ett inlägg från våren 2013:
Förra året vid den här tiden (d.v.s. våren 2012) fick jag göra en omprövning av min engagemang. Kroppen började skicka små varningssignaler och jag märkte att lusten och glädjen i en del uppgifter var på väg att försvinna. Att säga nej är ingen jag är van vid att göra men just den här gången tog jag signalerna på allvar och meddelade berörda parter att jag tyvärr var tvungen att ta en paus från viss uppdrag, för att istället prioritera andra. Kyrkbyggets ekonomigrupp och att predika på en någorlunda regelbunden basis i kyrkan, var två sådan områden som fick stå tillbaka.
Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt. Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten. Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.
Att säga nej till sådant som man tycker är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.
Förra året vid den här tiden (d.v.s. våren 2012) fick jag göra en omprövning av min engagemang. Kroppen började skicka små varningssignaler och jag märkte att lusten och glädjen i en del uppgifter var på väg att försvinna. Att säga nej är ingen jag är van vid att göra men just den här gången tog jag signalerna på allvar och meddelade berörda parter att jag tyvärr var tvungen att ta en paus från viss uppdrag, för att istället prioritera andra. Kyrkbyggets ekonomigrupp och att predika på en någorlunda regelbunden basis i kyrkan, var två sådan områden som fick stå tillbaka.
Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt. Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten. Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.
Att säga nej till sådant som man tycker är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.
Ibland är är det tråkigt att ha rätt
För ganska precis ett år sedan skrev jag ett inlägg om de rödgula kuverten från pensionsmyndigheten som dimper ner i brevlådan den här tiden varje år. Jag gjorde bland annat följande förutsägelse:
Antalet reportaget om människor som inte klarar sig på sin pension, trots att det har arbetat hela livet, kommer att bli allt fler för varje år som går."Vidare skrev jag: Pensioneringen kommer inom tio år att få epitetet "en nya kvinnofällan", eftersom många kvinnor får en så låg pension att de upplever att de inte har "råd" att separera från sina män.
Jag medger villigt att gissningarna ovan inte är några högoddsare. Men dagens reportage i Aktuellt med rubriken Experten varnar: Kvinnor kan hamna i pensionsfälla gav mig delvis rätt, tyvärr. Intervjun med Elvy 76 var tuff att titta på, för den visar så tydligt på vilka svårigheter som utformningen av dagens pensionssystem skapar, inte minst för relativt lågavlönade kvinnor.
Antalet reportaget om människor som inte klarar sig på sin pension, trots att det har arbetat hela livet, kommer att bli allt fler för varje år som går."Vidare skrev jag: Pensioneringen kommer inom tio år att få epitetet "en nya kvinnofällan", eftersom många kvinnor får en så låg pension att de upplever att de inte har "råd" att separera från sina män.
Jag medger villigt att gissningarna ovan inte är några högoddsare. Men dagens reportage i Aktuellt med rubriken Experten varnar: Kvinnor kan hamna i pensionsfälla gav mig delvis rätt, tyvärr. Intervjun med Elvy 76 var tuff att titta på, för den visar så tydligt på vilka svårigheter som utformningen av dagens pensionssystem skapar, inte minst för relativt lågavlönade kvinnor.
onsdag 11 mars 2015
Örebro - två städer i ett
Häromdagen hade DN ett stort uppslag med en riktig pseudonyhet - Segregationen ökar i vårt land! Är det verkligen någon som har kunnat undvika den utvecklingen, undrar jag? Med detta sagt ska jag ändå ge DN en eloge för de uppgifter som tidningen tagit fram om hur segregeringen ökat de mellan åren 1991 och 2013. De interaktiva graferna från Sveriges 30 största städer, som finns på tidningens hemsida, gav dessutom en utmärkt fördjupning till artiklarnas innehåll.
Kartan ovan över Örebro kommun illustrerar väl den ekonomiska och sociala utdelningen i staden. Genomsnittsinkomsten i miljonprogramsområdena är lägst i kommunen. Allra lägst är inkomsten i det område i Vivalla (se den svarta ringen på kartan) där andelen familjer från en visst krigshärjat land i Afrika är som högst. I denna del av Vivalla är genomsnittsinkomsten lika låg som på Studentgatan vid Örebro universitet! Jag tycker verkligen synd om de kommunalpolitiker och tjänstemän som med hjälp av olika projekt och program kämpar för att vända på utvecklingen, men som ser skillnaderna mellan de som redan har och de som inte har bara öka över tid. Och jag lider med de människor som inte vill något annat än att få ha ett riktigt arbete och vara en del av samhället, men som hamnat i ett utanförskap.
Segregationen har jag länge ansett vara en vårt lands största utmaningar. Vårt lands oförmåga att integrera de människor på arbetsmarknaden som kommit till vårt land de senaste tjugo åren är tragedi för de individer som berörs, ett enormt resursslöseri för samhället och numera en bidragande orsak till det så kallade utanförskapet. Sedan valet har frågorna om immigration och integration kommit högre upp på den politiska dagordningen. Sverigedemokraternas framgångar i höstens val och den politiska turbulens som det skapade har säkert bidragit till denna utveckling. (Tyvärr kan jag tycka att de förslag som kommit fram från borgerligt håll mest liknar plakatpolitik och ett skuldbeläggande av invandrarna, medan den rödgröna regeringens förslag till största del var en massa floskler staplade på varandra.) Kostnadsutvecklingen i statsbudgeten för posterna immigration och integration kanske också har bidragit. Men det kan också vara så att politikerna på riksnivå har börjat uppmärksamma det som deras partikollegor på lokal nivå redan har märkt av - det relativt stora antal asylsökande som söker sig till Sverige just nu resulterar i en mycket ansträngd situation i många kommuner.
* Bostäder finns där jobb saknas och vice versa. Trångboddheten som ökar i storstäderna ökar primärt i områden med hög andel människor med utländsk bakgrund.
* Nyanlända barn tenderar att hamna på skolar där andelen elever med utländska bakgrund redan är mycket hög och där meritpoängen rean är låga. Därmed ökar de pedagogiska utmaningarna på dessa skolor än mer. Det har skrivit ett antal artiklar om just detta i de stora svenska morgontidningarna den sista veckan.
* Även om det finns läkare och ingenjörer bland de som söker sig till Sverige har de flesta nyanlända en generellt sett en relativt låg utbildningsnivå. Det finns med andra ord en stor matchningsproblematik på arbetsmarknaden för nyanlända.
Som jag skrivit tidigare så ligger orsaken till dagens situation inte hos de människor som söker sig till Sverige, utan hos systemet. På svåra problem finns det dock sällan enkla lösningar, i så fall skulle de redan vara lösta. Låt mig exemplifiera genom att illustrera de tre vägar som jag ser som möjliga i dagsläget:
Alternativ 1: Reducera inflödet av asylsökande och anhöriginvandring. Minskar nettoinvandringen minskar trycket på välfärdssystemen. Detta alternativ är inte bara moraliskt tvivelaktigt, det löser inte integrationsproblematiken för de som människor som redan finns i Sverige och som vill bygga sig en framtid i detta land.
Alternativt 2: Vi skruvar och vrider lite grann på det redan existerande systemet för integration. Ändrar bidragsnivåer, satsar lite mer på instegsjobb och avsätter mer resurser på fler treårsprojekt i utsatta områden.
Alternativ 3: En genomgripande avreglering av både bostad- och arbetsmarknaden, gärna i kombination med en ny skattereform. En mer dynamiska ekonomi skulle skapa förutsättningar ökad sysselsättning och minskat utanförskap. De ekonomiska potentialen för sådan reformer tror jag är stor, men dessvärre är de inte politiskt genomförbara i dagens politiska landskap.
Mest troligt är naturligtvis alternativ 2. Frågan är dock om mer av misslyckad integrationspolitik från både rödgröna och borgerliga regeringar sida verkligen är lösningen på den nuvarande situationen.
Den risk som jag ser framför mig är att dagens politik kommer att skapa ett utanförskap som primärt bygger på etnicitet och inte på klass. På sikt tror jag att det är förödande för ett samhälle, även för den välmående svenska medelklass som jag själv har privilegiet att tillhöra.
Kartan ovan över Örebro kommun illustrerar väl den ekonomiska och sociala utdelningen i staden. Genomsnittsinkomsten i miljonprogramsområdena är lägst i kommunen. Allra lägst är inkomsten i det område i Vivalla (se den svarta ringen på kartan) där andelen familjer från en visst krigshärjat land i Afrika är som högst. I denna del av Vivalla är genomsnittsinkomsten lika låg som på Studentgatan vid Örebro universitet! Jag tycker verkligen synd om de kommunalpolitiker och tjänstemän som med hjälp av olika projekt och program kämpar för att vända på utvecklingen, men som ser skillnaderna mellan de som redan har och de som inte har bara öka över tid. Och jag lider med de människor som inte vill något annat än att få ha ett riktigt arbete och vara en del av samhället, men som hamnat i ett utanförskap.
Segregationen har jag länge ansett vara en vårt lands största utmaningar. Vårt lands oförmåga att integrera de människor på arbetsmarknaden som kommit till vårt land de senaste tjugo åren är tragedi för de individer som berörs, ett enormt resursslöseri för samhället och numera en bidragande orsak till det så kallade utanförskapet. Sedan valet har frågorna om immigration och integration kommit högre upp på den politiska dagordningen. Sverigedemokraternas framgångar i höstens val och den politiska turbulens som det skapade har säkert bidragit till denna utveckling. (Tyvärr kan jag tycka att de förslag som kommit fram från borgerligt håll mest liknar plakatpolitik och ett skuldbeläggande av invandrarna, medan den rödgröna regeringens förslag till största del var en massa floskler staplade på varandra.) Kostnadsutvecklingen i statsbudgeten för posterna immigration och integration kanske också har bidragit. Men det kan också vara så att politikerna på riksnivå har börjat uppmärksamma det som deras partikollegor på lokal nivå redan har märkt av - det relativt stora antal asylsökande som söker sig till Sverige just nu resulterar i en mycket ansträngd situation i många kommuner.
* Bostäder finns där jobb saknas och vice versa. Trångboddheten som ökar i storstäderna ökar primärt i områden med hög andel människor med utländsk bakgrund.
* Nyanlända barn tenderar att hamna på skolar där andelen elever med utländska bakgrund redan är mycket hög och där meritpoängen rean är låga. Därmed ökar de pedagogiska utmaningarna på dessa skolor än mer. Det har skrivit ett antal artiklar om just detta i de stora svenska morgontidningarna den sista veckan.
* Även om det finns läkare och ingenjörer bland de som söker sig till Sverige har de flesta nyanlända en generellt sett en relativt låg utbildningsnivå. Det finns med andra ord en stor matchningsproblematik på arbetsmarknaden för nyanlända.
Som jag skrivit tidigare så ligger orsaken till dagens situation inte hos de människor som söker sig till Sverige, utan hos systemet. På svåra problem finns det dock sällan enkla lösningar, i så fall skulle de redan vara lösta. Låt mig exemplifiera genom att illustrera de tre vägar som jag ser som möjliga i dagsläget:
Alternativ 1: Reducera inflödet av asylsökande och anhöriginvandring. Minskar nettoinvandringen minskar trycket på välfärdssystemen. Detta alternativ är inte bara moraliskt tvivelaktigt, det löser inte integrationsproblematiken för de som människor som redan finns i Sverige och som vill bygga sig en framtid i detta land.
Alternativt 2: Vi skruvar och vrider lite grann på det redan existerande systemet för integration. Ändrar bidragsnivåer, satsar lite mer på instegsjobb och avsätter mer resurser på fler treårsprojekt i utsatta områden.
Alternativ 3: En genomgripande avreglering av både bostad- och arbetsmarknaden, gärna i kombination med en ny skattereform. En mer dynamiska ekonomi skulle skapa förutsättningar ökad sysselsättning och minskat utanförskap. De ekonomiska potentialen för sådan reformer tror jag är stor, men dessvärre är de inte politiskt genomförbara i dagens politiska landskap.
Mest troligt är naturligtvis alternativ 2. Frågan är dock om mer av misslyckad integrationspolitik från både rödgröna och borgerliga regeringar sida verkligen är lösningen på den nuvarande situationen.
Den risk som jag ser framför mig är att dagens politik kommer att skapa ett utanförskap som primärt bygger på etnicitet och inte på klass. På sikt tror jag att det är förödande för ett samhälle, även för den välmående svenska medelklass som jag själv har privilegiet att tillhöra.
tisdag 10 mars 2015
Detta vet jag om dig kära läsare
Jag antar att de flesta av mina läsare någon gång på Facebook har stött på en "10-saker-jag-vet-om-dig-som-läser-detta" lista. De brukar börja med något i stil med
1. Du är en människa
2. Du kan läsa
4. Du tyckte punkt ett och två vara löjliga
3. Du missade att punkten ovanför var hade fel nummer
5. Du gick tillbaka och tittade o.s.v.
Nu påstår jag mig veta något om dig som läser denna blogg. Gör jag verkligen det? På den frågan kan jag svara både ja och nej. Jag vet förstås väldigt lite om just dig som läser detta just nu, men jag vet en del om mina läsare i allmänhet. Eftersom jag är en statistiknörd ( har alltid varit, kommer alltid att vara) har jag mer eller mindre omedvetet har lagt besöksstatistiken på min blogg på minnet. Efter närmare 200 inlägg, med snart 12 000 visningar, om allt mellan himmel och jord börjar vissa mönster att urskilja sig.
De människor som läser min blogg gör det oftast för att de sett en blänkare för den på Facebook. Besöksfrekvensen på bloggen och det faktum att 98 procent av alla kommentarer på det jag skriver syns på Facebook talar för att så är fallet. Om du läser detta utan att vi är vänner på Facebook får du gärna skriva en kommentar i bloggen för då tillhör du en unik skara läsare. Mitt skrivande har med andra ord inte lyckats bryta igenom kretsen av närmast sörjande.
Den genomsnittliga läsaren av min blogg uppskattar mest när jag skriver om min familj och föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor. Ekonomi och politik är genomsnittsläsaren betydligt mindre intresserad av. Däremot finns det en liten grupp läsare som uppskattar mina spekulationer om ekonomins utveckling väldigt mycket, men de är som sagt en mycket liten grupp. De inlägg där jag gör mina egna iakttagelser av livets stora och små händelser, såsom mitt byggande, min 40-årskris och en och annan teologisk reflektion, hamnar i ett slags mellangrupp. Antalet läsare och responsen jag får på denna typ av inlägg varierar oerhört mycket. Variationen på antalet besökare på min blogg kan även bero på att min skrivande är väldigt sporadiskt. Jag får känslan av att läsarna inte uppskattar mitt oregelbundna skrivande. Jag tror att jag skulle vinna på att publicera ett inlägg i veckan på en bestämd, istället för att leverera dem klumpvis som jag gör för tillfället.
För att veta hur jag ska gå vidare med mitt skrivande, eller om jag ska lägga det helt på hyllan och göra något bättre med min tid, få genomför jag en liten enkät. Du hittar den uppe till höger på skärmen. Var gärna med och ge mig dina inputs.Tack för hjälpen.
1. Du är en människa
2. Du kan läsa
4. Du tyckte punkt ett och två vara löjliga
3. Du missade att punkten ovanför var hade fel nummer
5. Du gick tillbaka och tittade o.s.v.
Nu påstår jag mig veta något om dig som läser denna blogg. Gör jag verkligen det? På den frågan kan jag svara både ja och nej. Jag vet förstås väldigt lite om just dig som läser detta just nu, men jag vet en del om mina läsare i allmänhet. Eftersom jag är en statistiknörd ( har alltid varit, kommer alltid att vara) har jag mer eller mindre omedvetet har lagt besöksstatistiken på min blogg på minnet. Efter närmare 200 inlägg, med snart 12 000 visningar, om allt mellan himmel och jord börjar vissa mönster att urskilja sig.
De människor som läser min blogg gör det oftast för att de sett en blänkare för den på Facebook. Besöksfrekvensen på bloggen och det faktum att 98 procent av alla kommentarer på det jag skriver syns på Facebook talar för att så är fallet. Om du läser detta utan att vi är vänner på Facebook får du gärna skriva en kommentar i bloggen för då tillhör du en unik skara läsare. Mitt skrivande har med andra ord inte lyckats bryta igenom kretsen av närmast sörjande.
Den genomsnittliga läsaren av min blogg uppskattar mest när jag skriver om min familj och föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor. Ekonomi och politik är genomsnittsläsaren betydligt mindre intresserad av. Däremot finns det en liten grupp läsare som uppskattar mina spekulationer om ekonomins utveckling väldigt mycket, men de är som sagt en mycket liten grupp. De inlägg där jag gör mina egna iakttagelser av livets stora och små händelser, såsom mitt byggande, min 40-årskris och en och annan teologisk reflektion, hamnar i ett slags mellangrupp. Antalet läsare och responsen jag får på denna typ av inlägg varierar oerhört mycket. Variationen på antalet besökare på min blogg kan även bero på att min skrivande är väldigt sporadiskt. Jag får känslan av att läsarna inte uppskattar mitt oregelbundna skrivande. Jag tror att jag skulle vinna på att publicera ett inlägg i veckan på en bestämd, istället för att leverera dem klumpvis som jag gör för tillfället.
För att veta hur jag ska gå vidare med mitt skrivande, eller om jag ska lägga det helt på hyllan och göra något bättre med min tid, få genomför jag en liten enkät. Du hittar den uppe till höger på skärmen. Var gärna med och ge mig dina inputs.Tack för hjälpen.
måndag 9 mars 2015
Att vara inkluderande
Jag predikade i helgen i den församling jag tillhör. Det händer några gånger per år att jag får det förtroendet. Den här gången talade jag bland annat om behovet av att vara en inkluderande församling. Jag talade bland annat om att välkomna människor, inte bara vid kyrkfikat första gången de besöker församlingen, utan om att också bjuda in människor att dela en djupare gemenskap. Ett angeläget ämne kan jag själv tycka. Människorna som lyssnade på mig verkade mest uppskatta jag vågade erkänna att jag är en person som brottas mycket med min egna tillkortakommanden och misslyckanden i livet.
Det är lätt att bli sig själv nog, både som en familj och som församling. Att vara inkluderande handlar om att se bortanför sig själv och se den andre. Det handlar inte primärt om social kompetens utan snarare om empati och våga kliva utanför sin egen bekvämlighetszon. För vår familj har det i detta sammanhang varit enormt lärorikt att vara första kontaktfamilj och ny familjehem. Att ha barn boende hos oss har gjort omvärlden lite större för våra barn. Visserligen kan det vara svårt att peka på de direkta effekterna av dessa engagemang, men enbart under det senaste året har flera föräldrar som besökt oss, oberoende av varandra, vittnat om att deras barn, som aldrig träffat våra barn tidigare, känt sig välkomna, trygga och bekväma bland våra barn. En pojke som aldrig deltar i fotbollspelandet på sin skola på grund av gliringar han fått av sina klasskamrater deltog helhjärtat i spontanfotbollmatchen i vår trädgård. En annan pojke som brukar vilja åka hem innan han ens kommit bort (känner igen mig i det från min egen barndom) höll igång i ett par timmar utan att säga ett ljud om att han längtade hem. Spännande hur det lilla kan betyda så mycket.
Det är lätt att bli sig själv nog, både som en familj och som församling. Att vara inkluderande handlar om att se bortanför sig själv och se den andre. Det handlar inte primärt om social kompetens utan snarare om empati och våga kliva utanför sin egen bekvämlighetszon. För vår familj har det i detta sammanhang varit enormt lärorikt att vara första kontaktfamilj och ny familjehem. Att ha barn boende hos oss har gjort omvärlden lite större för våra barn. Visserligen kan det vara svårt att peka på de direkta effekterna av dessa engagemang, men enbart under det senaste året har flera föräldrar som besökt oss, oberoende av varandra, vittnat om att deras barn, som aldrig träffat våra barn tidigare, känt sig välkomna, trygga och bekväma bland våra barn. En pojke som aldrig deltar i fotbollspelandet på sin skola på grund av gliringar han fått av sina klasskamrater deltog helhjärtat i spontanfotbollmatchen i vår trädgård. En annan pojke som brukar vilja åka hem innan han ens kommit bort (känner igen mig i det från min egen barndom) höll igång i ett par timmar utan att säga ett ljud om att han längtade hem. Spännande hur det lilla kan betyda så mycket.
Missa inte detta klipp
Min dotter Miriam följer, precis som många andra flickor i hennes åldrar, ett antal videobloggar. Oftast är det flickor eller unga kvinnor som berättar om de senaste sminkprylarna och klädesplaggen de har köpt. För egen del har jag min synpunkter på hur välanvänd tid det är följa alla dessa bloggar. Jag får dock erkänna att när jag såg dotterns första egna videobloggsinlägg häromdagen, så blev jag positivt överraskad. Ljudet är kanske lite burkigt men det märks att hon har snappat upp ett och annat när det gäller både innehåll och redigering. Att inkludera en lillasyster, som är stolt som en tupp, var ett vinnande koncept. Minspelet ungefär en minut in i videon är obetalbart. Klicka på länken nedan och njut.
http://youtu.be/RNp8tuGasbY
http://youtu.be/RNp8tuGasbY
torsdag 26 februari 2015
I huvudet på en föreslagen församlingsordförande - Några tankar om kristet ledarskap
Jag kan konstatera att min ”ledarskapsfilosofi”, ursäkta det pretentiösa uttrycket, bygger på
följande fyra pelare:
1. Kristet ledarskap
handlar om att tjäna. ”Störst är den som tjänar mest”, säger Jesus och i Guds
rike handlar ledarskap om funktion
snarare än position. Trots detta är kyrkan (precis som de flesta andra
organisationer på vår jord) full av hierarkier, både uttalade och outtalade. Detta är egentligen lite märkligt, både
utifrån Jesu undervisning och det sätt som han relaterade till sina lärjungar. En
genomgång av de bibelställen där Jesus talar om och praktiserar sitt ledarskap visar
att han inte bara river pyramiderna, han vänder dem upp och ned. Biskopar i
traditionella kyrkofamiljer såväl som ledare och pastorer i karismatiska
församlingsrörelser gör väl i att begrunda vad berättelsen om när Jesus tvättar
sina lärjungars fötter har att lära oss om ledarskapets innersta väsen.
2. Karaktär slår
karisma. När Paulus i sitt brev till Timotheus talar om en
församlingsledares kvalifikationer är det inte andliga gåvor som räknas upp
utan ledarens karaktär. Detta innebär inte att gåvorna är inte oviktiga,
tvärtom, men kristet ledarskap bygger på förtroende och tillit mellan den/de
som leder och dem som följer och därför är ledarnas liv och vandel så oerhört
viktigt.
3.Ledarskapet i Nya
testamentet är kollektivt. Uppdraget att leda kan aldrig ligga på en pastor eller en församlingsordförande axlar. Uppgiften att leda är så stor och
så viktig att den bör bäras av flera. En viktig komponent i detta är att man
som ledare också får vara ansvarig inför andra ledare.
4 Ledarskapet handlar
primärt om tre områden: forma ett team, nå uppsatta mål och ange färdriktning.
Olika ledare kan, utifrån sin personlighet och sina gåvor, fokusera olika
mycket på olika områden, men alla tre områdena är viktiga för att en
organisation, församling eller företag ska kunna utvecklas. En organisation som inte når sina mål kommer drabbas av missmod, trötthet och uppgivenhet. Ett ledarskap har som uppgift att hålla drömmen om målet levande och tydlig och att visa på en väg att nå målet. Det är svårt att fokusera på dimma och avsaknad av väg framåt gör människor förvirrade och osäkra. Att utföra uppgiften och nå målet är sällan en persons verk utan resultatet av att många människor har dragit åt samma håll. Att forma ett tema är att göra individer med olika talanger och gåvor till lag med samma mål och som drar åt samma håll.
Fem tillfällen då jag önskar att jag slapp bo på landet
För ett tag sedan träffade jag ett antal ekonomichefer som arbetar i kommuner runt om i landet. De flesta var 10-20 äldre än undertecknad och hade lämnat livet som småbarnsföräldrar långt bakom sig. Under vårt samtal reflekterade en de äldre männen om en trend som han sett på Södermalm i Stockholm för några år sedan och som nu hade spritt sig ut över landet. Han hade märkt hur unga barnfamiljer i allt högre grad flyttade in till lägenheter i centrum istället för att söka sig ut till villaområden i stadens ytterkantsområden. En något tajtare boendeyta uppvägs av att ha nära mellan bostaden, arbetet och förskola/skola. Trädgård väljs bort och istället är det närheten till staden utbud av kultur och shopping som lockar. I Uppsala byggde man ett nytt kvarter i stadens centrum med tron att det var 60-plussare som skulle bosätta sig där. Ni vet 40-talister som säljer villan och flyttar in till bostadsrätt närmare centrum. Området översvämmades istället av 30-plussare med småbarn. Det skapade förstås kaos, både i trappuppgångarna som saknade utrymmen för barnvagnar men också för kommunen som inte hade byggt en enda förskoleplats i området.
Själv har jag lite andra preferenser än dagens småbarnsföräldrar. Jag är hejdlöst förtjust i det hus som jag bor i. Väggarna av tegel och blåbetong är visserligen för tunna, fönsterna som är drygt 60 år gamla läcker energi som såll, alla sovrum är för stora, planlösningen lämnar en del övrigt att önska, gräsmattan är i största laget, trädgårdslandet är större än de flesta radhustomter inne i stan och ekonomibyggnaderna på gården tillhör inte Ekers stolthet om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. . Men det finns inget annat hus som jag hellre skulle vilja bo i. Ibland när jag sover drömmer jag om att jag bor någon annanstans ,men det slutar alltid med att jag, mitt i drömmen, kommer på hur omöjlig hela situationen är, eftersom jag redan bor i min "drömkåk". Men det finns tillfälle då jag å stående fot skulle kunna byta bort mitt hus på landet mot en trerumslägenhet på fjärde våningen. Här följer dom:
Själv har jag lite andra preferenser än dagens småbarnsföräldrar. Jag är hejdlöst förtjust i det hus som jag bor i. Väggarna av tegel och blåbetong är visserligen för tunna, fönsterna som är drygt 60 år gamla läcker energi som såll, alla sovrum är för stora, planlösningen lämnar en del övrigt att önska, gräsmattan är i största laget, trädgårdslandet är större än de flesta radhustomter inne i stan och ekonomibyggnaderna på gården tillhör inte Ekers stolthet om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. . Men det finns inget annat hus som jag hellre skulle vilja bo i. Ibland när jag sover drömmer jag om att jag bor någon annanstans ,men det slutar alltid med att jag, mitt i drömmen, kommer på hur omöjlig hela situationen är, eftersom jag redan bor i min "drömkåk". Men det finns tillfälle då jag å stående fot skulle kunna byta bort mitt hus på landet mot en trerumslägenhet på fjärde våningen. Här följer dom:
1. November månad. November månad är plåga oavsett var du
bor, men kombinationen mörker, kyla och leråker gör onekligen någonting med humöret.
2. Problem med vattenförsörjningen. Utan rinnande vatten i
huset går det inte att fungera normalt i en familj med åtta personer. El-avbrott, utslitna bottenventiler
och trilskande pumpar har vid mer än ett tillfälle fått mig att längta tillbaka
till vår hyresrätt på väster.
3. Avloppsproblem. Ska man kunna bo på landet behöver man inte bara få in vatten i huset, man behöver få ut det också. Enskilt avlopp har under våra tio år på landet bland annat inneburit manuell utpumpning av spillvatten, toalettvatten som kommit upp i källaren och fettproppar i ledningarna från köket. Jag har kunnat hålla mig för skratt vid samtliga tillfällen.
4. Snöoväder. Kombinationen mycket snö, mildväder och kalla
nätter förvandlar varje senvinter vår nedfart till en cirka 100 meter lång
isbana. Värst är det mellan ladorna där isen ibland kan ligga kvar till mitten
av maj.
5. Gräsklippning. Ibland undrar jag om vi bor gödselstack.
På sommaren behöver vi klippa gräset minst två gånger per vecka, vilket är ok om
gräsmattan är 300 kvm men ett aber när den är på 3 000 kvm.
söndag 8 februari 2015
En recension av Gustavsviks äventyrsbad
I vissa medier framstår det nästa som om det enda som kommunerna satsar sina pengar på är nya badhus och multiarenor. Så är det naturligtvis inte. Inom ramen för mina arbetsuppgifter på jobbet gjorde jag en genomgång av svenska kommuners satsningar på just badhus och äventyrsbad. Det visade sig att endast en procent av investeringarna gick till simanläggningar. Huruvida det är mycket eller inte kan diskuteras men handen på hjärtat någonstans måste ju våra barn få lära sig att simma.
.
Gustavsvik är en av de badanläggningar som satsar mest på nya attraktioner under de kommande åren. I dagarna invigdes den första del i denna satsning. Äventyrsbadet har byggts ut för 90 miljoner kronor och det har bland annat tillkommit tre nya vattenrutschkanor. Det var med stor förväntan som delar av familjen Bokenblom begav sig av för att testa de nya attraktionerna på premiärdagen i lördags. Efter att ha gjort ytterligare ett besök idag skulle jag vilja sammanfatta mitt intryck på följande sätt:
De nya attraktionerna är helt ok och kommer att dra folka till Gustavsvik, men inne på äventyrsbadet det är minst tre grader för kallt, både i luften och vattnet. Helhetsintrycket blir därför bara en tre av fem badankor. Mitt råd, för de som inte råkar vara ägare av ett årskort, är att vänta en vecka eller två tills de lyckats kalibrera inställningarna på apparaterna som ansvarar för luft- och vattentemperatur.
.
Gustavsvik är en av de badanläggningar som satsar mest på nya attraktioner under de kommande åren. I dagarna invigdes den första del i denna satsning. Äventyrsbadet har byggts ut för 90 miljoner kronor och det har bland annat tillkommit tre nya vattenrutschkanor. Det var med stor förväntan som delar av familjen Bokenblom begav sig av för att testa de nya attraktionerna på premiärdagen i lördags. Efter att ha gjort ytterligare ett besök idag skulle jag vilja sammanfatta mitt intryck på följande sätt:
De nya attraktionerna är helt ok och kommer att dra folka till Gustavsvik, men inne på äventyrsbadet det är minst tre grader för kallt, både i luften och vattnet. Helhetsintrycket blir därför bara en tre av fem badankor. Mitt råd, för de som inte råkar vara ägare av ett årskort, är att vänta en vecka eller två tills de lyckats kalibrera inställningarna på apparaterna som ansvarar för luft- och vattentemperatur.
torsdag 5 februari 2015
Borgerlig immigrationspolitik - eller konsten att skjuta sig själv i foten
Under de senaste veckorna har Allianspartierna krupit till korset och erkänt det som de flesta medborgare i landet har anat sedan länge. Svensk integrationspolitik under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har inte varit särskilt lyckosamt, för att uttrycka sig milt. Känslan är att det finns ett växande utanförskap i Sverige idag som inte i första hand bottnar i klass utan i etnicitet. Ett misslyckande för samhället och en tragedi för de individer som berörs.
Nu presenteras det ena borgerliga partiet efter det andra sina förslag för att komma till rätta med problemen. En gemensam nämnare för de åtgärder som Kd, Fp och Nya Moderaterna har fört fram är att de fokuserar på immigranternas incitament att komma i arbete. Tillfälliga uppehållstillstånd och lägre ersättningsnivåer ska öka drivkraften att så snabbt som möjligt komma i arbete. Jag tror visserligen på ekonomiska incitament och jag förstår att man vill minska ersättningarna för att om möjligt minska kostnadsökningen för immigration och integration (vilket är en av de kostnadspost i statsbudgeten som förväntas öka snabbast under innevarande mandatperiod), men tala om missa målet! Eller för citera en kollega som för drygt tio år sedan kommenterade den uppmärksammade mutskandalen i Vin och sprit: "Det är inte Bolaget det är fel på, det är Systemet!" Jag kan inte tro att det är invandrarna som det är fel på när de inte får arbete (siffrorna på förvärvsfrekvens bland utrikesfödda är minst sagt deprimerande), jag är övertygad om att problemet ligger på hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Tänk om den borgerliga idépolitiken kunde handla om arbetsmarknadspolitiska reformer, för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden och därmed underlätta att människor kommer i arbete, istället för den typ av plakatpolitik som nu dominerar debatten.
Nu presenteras det ena borgerliga partiet efter det andra sina förslag för att komma till rätta med problemen. En gemensam nämnare för de åtgärder som Kd, Fp och Nya Moderaterna har fört fram är att de fokuserar på immigranternas incitament att komma i arbete. Tillfälliga uppehållstillstånd och lägre ersättningsnivåer ska öka drivkraften att så snabbt som möjligt komma i arbete. Jag tror visserligen på ekonomiska incitament och jag förstår att man vill minska ersättningarna för att om möjligt minska kostnadsökningen för immigration och integration (vilket är en av de kostnadspost i statsbudgeten som förväntas öka snabbast under innevarande mandatperiod), men tala om missa målet! Eller för citera en kollega som för drygt tio år sedan kommenterade den uppmärksammade mutskandalen i Vin och sprit: "Det är inte Bolaget det är fel på, det är Systemet!" Jag kan inte tro att det är invandrarna som det är fel på när de inte får arbete (siffrorna på förvärvsfrekvens bland utrikesfödda är minst sagt deprimerande), jag är övertygad om att problemet ligger på hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Tänk om den borgerliga idépolitiken kunde handla om arbetsmarknadspolitiska reformer, för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden och därmed underlätta att människor kommer i arbete, istället för den typ av plakatpolitik som nu dominerar debatten.
Tecken på att man är en stor familj - tecken 11 och 12
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Jag har lite då och då delat med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegrupp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det elfte tecknet på att man är ett stor familj är man hör alarmet från minst sex olika mobiltelefoner på morgonen när man kliver upp för göra iordning frukost.
Det tolfte tecknet på att man är en stor familj är att "egentid" numera innebär att man är kvar tre minuter längre i badrummet än vad ens ärende egentligen kräver.
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det elfte tecknet på att man är ett stor familj är man hör alarmet från minst sex olika mobiltelefoner på morgonen när man kliver upp för göra iordning frukost.
Det tolfte tecknet på att man är en stor familj är att "egentid" numera innebär att man är kvar tre minuter längre i badrummet än vad ens ärende egentligen kräver.
torsdag 1 januari 2015
... here I come!
Afrika är en kontinent där en miljard människor bor i olika 55 länder. Skillnaderna i klimat, språk, kultur, statsskick, religionsutövning osv. mellan dessa länder är minst sagt stora Är det då inte lite märkligt att just afrikanska länder nästan alltid buntas ihop till just Afrika? Är det en frukt av vårt koloniala arv måhända?
Sedan millennieskiftet har många afrikanska länder upplevt något av en ekonomisk transformation. Hög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare höga råvarupriser, framväxten av en afrikansk medelklass och alla de möjligheter som mobilteknologin ger, har förändrat livet till det bättre för miljoner och åter miljoner afrikaner. Tillväxt är sällan jämnt utspridd, varken i en population eller rent geografiskt. Tillväxten sker primärt i de större städerna och det är dit de stora flyttströmmarna av människor går. För snabbväxande megastäder som Lagos, Kairo och Nairobi är det en utmaning att klara av både förse en växande befolkning med kommunal service och att få logistiken att fungera.
I mitten av januari kommer jag ha möjlighet att via mitt arbete få tala på en av FN arrangerad konferens i Nairobi i Kenya kring kommunala finansieringsmöjligheter. På 50 år har befolkningen i just Nairobi mer än femdubblats. Behovet av investeringar i infrastruktur - t.ex. vägar, järnvägar, vatten och avlopp - är enormt, likaså behovet av att hitta lämpliga former av extern finansiering till alla de projekt som behöver genomföras, t.ex. via obligationsupplåning, lån från kreditinstitut och/eller offentlig-privat-samverkan. Tanken är att jag ska berätta om hur välfärdsinvesteringar finansieras i Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utmaningen blir att ta denna kunskap och överföra den till en kenyansk kontext så att informationen blir relevant för åhörarna. Tiden är också en faktor i sammanhanget. Inbjudan kom den 22:a december och utresan kan ske så snart som den 13:e januari.
För mig personligen känns det fantastiskt roligt att få komma just till Kenya. Som familj har vi haft ett starkt engagemang för landet via det fantastiska arbete som våra vänner Kea och Birgitta Arnlund bedriver i staden Loki i nordvästra Kenya. Deras arbete i byn/förorten Emuriakin är ett utmärkt exempel på hur hårda investeringar (skolbyggnader, vattenpump, latriner och växthus) och investeringar i humankapital (skolutbildning, byutveckling, arbetsträning för kvinnor) kan samverka för att skapa möjligheter för en bättre framtid för människor.
Sedan millennieskiftet har många afrikanska länder upplevt något av en ekonomisk transformation. Hög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare höga råvarupriser, framväxten av en afrikansk medelklass och alla de möjligheter som mobilteknologin ger, har förändrat livet till det bättre för miljoner och åter miljoner afrikaner. Tillväxt är sällan jämnt utspridd, varken i en population eller rent geografiskt. Tillväxten sker primärt i de större städerna och det är dit de stora flyttströmmarna av människor går. För snabbväxande megastäder som Lagos, Kairo och Nairobi är det en utmaning att klara av både förse en växande befolkning med kommunal service och att få logistiken att fungera.
I mitten av januari kommer jag ha möjlighet att via mitt arbete få tala på en av FN arrangerad konferens i Nairobi i Kenya kring kommunala finansieringsmöjligheter. På 50 år har befolkningen i just Nairobi mer än femdubblats. Behovet av investeringar i infrastruktur - t.ex. vägar, järnvägar, vatten och avlopp - är enormt, likaså behovet av att hitta lämpliga former av extern finansiering till alla de projekt som behöver genomföras, t.ex. via obligationsupplåning, lån från kreditinstitut och/eller offentlig-privat-samverkan. Tanken är att jag ska berätta om hur välfärdsinvesteringar finansieras i Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utmaningen blir att ta denna kunskap och överföra den till en kenyansk kontext så att informationen blir relevant för åhörarna. Tiden är också en faktor i sammanhanget. Inbjudan kom den 22:a december och utresan kan ske så snart som den 13:e januari.
För mig personligen känns det fantastiskt roligt att få komma just till Kenya. Som familj har vi haft ett starkt engagemang för landet via det fantastiska arbete som våra vänner Kea och Birgitta Arnlund bedriver i staden Loki i nordvästra Kenya. Deras arbete i byn/förorten Emuriakin är ett utmärkt exempel på hur hårda investeringar (skolbyggnader, vattenpump, latriner och växthus) och investeringar i humankapital (skolutbildning, byutveckling, arbetsträning för kvinnor) kan samverka för att skapa möjligheter för en bättre framtid för människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)