Drömmen om församlingen - del 2

Här kommer ett utdrag från inledningen av morgondagens predikan:

Ett av 1900-talet mest kända tal handlade om en dröm. Baptistpastorn och medborgarkämpen Martin Luther King "I have a Dream"- tal  i Washington DC 1963. I sitt tal berättar han om sin dröm, sin vision, om ett jämlik USA bortanför rasmotsättningarna. I ett något mindre välkänt tal som King höll precis innan han blev mördad, så är bildspråket annorlunda men betydelsen ungefär densamma. Han säger precis i slutet av talet "I have been to mountain. ... I have seen the promised land." Bilden är hämtat från 5 Mosebok där Gud tar med Mose upp på ett berg och låter honom får se det utlovade landet.

Det är något speciellt med berg. Människor bosätter sig helst på slättlandet, men det är när vi kommer upp på berget som vi får möjlighet att se bortanför det vanliga, vardagliga och välbekanta. Någon har definierat en dröm, en vision, som att ta sig en tur in i framtiden, se sig omkring, och sedan återvända till nutiden och berätta vad man sett för sin omgivning. En vision  är viktig i alla förändringsprocesser, inte minst i en församlingsgemenskap som våran. Visionen anger både färdriktningen, dvs. anger åt vilket håll vi strävar mot, och den ger inspiration i vardagsgnetandet, i det att den ger en större mening åt det vi gör. 

Min predikan på söndag

Nu på söndag predikar jag i Mellringekyrkan. Inget märkvärdigt med det egentligen, det inträffar några gånger per åt. Datumet, den 28:e december brukar dessutom inte tillhöra de mest välbesökta gudstjänsterna, tyvärr kan man tycka med tanke på att vi generellt sett har mer tid än vanligt på den här tiden på året. Men den här gången känns det ändå speciell, inte minst med tanke på de uppgifter och utmaningar för min del som det nya året bär med sig.

Söndagens predikan har temat Drömmen om församlingen. Jag kommer att utgå från Efesierbrevet tredje kapitel och talar om min dröm för församlingen utifrån begreppen gemenskap, tjänst och vittnesbörd. Predikan kan sammanfattas i följande tre meningar:

• Jag drömmer om en inkluderande och omsorgsfull gemenskap, som växer i mognad genom de nära relationerna vi har till varandra.

• Jag drömmer om en församling med ansvarstagande människor som upptäcker sin gudagivna gåvor och som frimodigt och med glädje betjänar sina medmänniskor.

• Jag drömmer om bibelförankrad församling, som gör Jesus känd i sitt närområde och som sänder ut människor i tjänst över världen.

Välkommen att höra mer på söndag.

 

Mina tankar om de senaste veckornas asyl- och invandringsdebatt

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om hur turerna kring höstbudgeten spelade Sverigedemokraterna (SD) i händerna. Sedan dess har det utlysta extravalet och Kristdemokraternas (Kd) immigrationspolitiska utspel i veckan gett SD ett riktigt straffsparksläge. Inte sedan början av 1990-talet har frågorna om immigration och integration stått så högt upp på den polistiska dagordningen. Debattinlägg i Dagen och Världen idag, som undertecknades av nämare 400 pastorer, till stöd för en fortsatt generös invadringspolitik är också det ett tecken på att detta är en fråga som berör och fått förnyad aktualitet

Uitfrån de senaste veckornas debatt har jag följande sex reflektioner:

1. I krig är sanningen det första offret. Detsamma gäller även för ideologiskt och politiskt känsliga frågor, såsom kärnkraftens vara eller icke vara (ni som var med i början av 1980-talet kommer säkert ihåg) och invandringspolitiken. Siffror, beräkningar och statistik kastas fram och tillbaka på ett sätt om kan göra en vanlig medborgare förvirrad för mindre. Massmediala överförenklingar tenderar desstuom att bidra till begreppsförvirringen snarare än reda ut den.

2. Om vetenskapsmännen lyckas tillverka liv på artificiell väg i ett laboratiorium, har de då bevisat att det inte finns krävs någon högre intelligens (läs Gud) för skapa liv? Naturligtvis inte! Om uträkningar skulle visa att invandring är en olönsam affär för Sverige, är det ett argument för att Sverige som land ska stänga gränserna för människor från andra länder? Naturligtvis inte! Tänk om samma synsätt skulle appliceras på t.ex. äldrevården, vad skulle det få för konskevenser. Asyl- och invandringspolitiken kan utformas på en rad olika sätt, men grundkriteriet bör väl vara att Sverige som land tar emot människor från andra länder för att det etiskt rätta, inte för att det alltid är det ekonomiskt bästa.

3. Begreppsförvirringen är total när det gäller SD. Hur ska partiet klassificeras egentligen? Själva definerar de sig som ett socialkonservativt  parti som är invandrarkritiskt, borgerliga politiker stämplar SD som främlingsfientliga, vänstern kallar dem konsekvent för rasister medan stats- och finansministerna har använt begreppet nyfacister.

4. Det verkar finnas en oförmåga hos de etablerade partierna att ta adressera de utmaningar som integrationspolitiken står inför. Kd:s utspel häromveckan har jag sakpolitiskt inte så mycket för (bara rubriken att "Kostnaderna för flyktingsmottagningen behöver minska" var illavarslande), men jag välkomnar att ett parti vågar komma med konkreta förslag. Övriga politiska partier verkar mest sticka huvudet i sanden och hoppas att utmaningarna ska lösas av sig själva, ungefär som man gör med  energiförsörjningsfrågan, bostadsbristen och underhållet av järnvägen. Men med närmare 100 000 asylsökande per år under innevarande mandatperiod, allt enligt Migrationsverkets prognos,  kommer utmaningarna inte att försvinna av sig själv.

5. Sverige är på väg att bli alltmer ett segregerat land vilket är djupt beklagligt. PM Nilsson skriver om detta i en ledare i Dagens industri. För den"etniska svenska" medelklassen (för att använda Fredrik Reinfeldts utskällda termologi) är arbetslöshet, skolor på glid eller trångboddhet sällan något större problem. Det är det däremot för tiotusentals nysvenskar som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, tvingas bo trångt i landets miljonprogramsområden och vars barn går i skolor som väljas bort av mer resursstarka elever. Återigen är detta inte ett argument för sluta ta emot människor från andra länder, men det är uppmaning till landets rikspolitiker att ta situationen på allvar.

6. Till sist en liten fråga till mina läsare. Efter SDs framgångar i valet så lanserades flera motkampanjer, bland annat av landets kvällstidningar. En av dem gick under parollen "Vi gillar olika". Lätt att säga, svårare att göra kan jag tycka. Min bild av Sverige är att vi i ganska hög utsträckning föredrar lika. Blir det för många "olika" i vårt bostadsområde så flyttar vi. Blir det för många "olika" barn i våra ungars skola så byter vi skola, o.s.v.. Om du inte tycker att jag har rätt så vill jag i all välmening fråga dig, hur många nysvenskar du har haft på besök hemma hos dig de senaste åren?

Julbrev

Julbrev 2014

I ett mindre genomtänkt blogginlägg under året lovade jag mina läsare att aldrig mer an­vända uttrycket ”Det är fullt upp”. Detta av två anledningar, för det första är det alltid fullt upp när man är en stor familj med många järn i elden så frasen saknar ju helt informations­värde, för det andra insinuerar uttrycket att det på något vis skulle vara synd om under­tecknad som har så mycket att göra och det är det inte heller. Med detta sagt så kan jag återigen konstatera att det har varit ett händelserikt år, som kännetecknats av följande händelser.

 

Tillökning

I slutet av februari, bara några dagar innan vi åkte upp till Sälen med Mathildas familj, ringde socialen. Det fanns en liten pojke på tre månader som var i behov av en familj, kunde vi tänka oss att ta hand om honom? Visst kunde vi det. Vi hade väntat i över ett år på just den frågan och till och med hunnit bygga om på övervåningen för att ha till­räckligt med rum i huset. Vi hade bara några få veckor på oss att lösa allt praktiska med att plötsligt bli småbarns­för­äldrar igen, men det gick bra, inte minst tack vare en för­stående chef. Jag kunde på kort varsel bli tjänstledig på halv­tid och var hemma i veck­orna med Chris som pojken heter. Den övriga halvtiden skötte jag på kvällar och helger. När sommaren sedan kom, kunde Mathilda vara hemma på heltid.

I nio månader har Chris nu funnits som en del i vår familj. Älskad och omtyckt av alla sprider han mycket glädje till sin omgivning med sitt fanta­s­tiska leende och glada humör. Men det har också inneburit en hel del nattvak med efter­följande trötthet för oss vuxna. Att börja om som små­barns­förälder vid 40 har sina sidor men å andra sidan har jag och hustrun en hel del erfarenhet att luta oss emot vid det här laget samt ett genuint gott samarbete oss emellan.

 Vardagen

Jag skulle vilja slå ett slag för den ”grå” vardagen. Den utgör ju trots allt en riktigt stor del av våra liv. Att gå upp tidigt på en vardagsmorgon, duka fram frukost, sköta logi­stiken till alla skolor som

våra barn går på, ordna med skjuts hem efter diverse kvälls­aktiv­i­teter, gå på utvecklingssamtal och sedan hjälpa till vid läxläs­ning innan de yngsta barnen ska nattas, har både sin charm och sina utmaningar.  Det är i de här vardagshändelserna som våra relationer till var­andra formas och därför är de viktiga att ta vara på.

 

Farmor

Farmor är lite grann som katten Blixten, hon kommer och går lite som hon vill hemma hos oss.

 

 

Under sommaren, när träd­gårds­landen och hallonhäcken ska under­hållas, är hon ute hos oss så ofta att barnen ibland glömmer bort att säga hej när de stöter ihop med henne i köket, men även under ”lågsäsong” träffas vi flera gånger i veckan.

 

Förändringar

2014 var på många plan ett förändringens år. I och med till­ökningen i familjen fick Mathilda ett oplanerat av­brott i sitt arbete.

Samuel började gymnasiet och läser det samhälls­veten­skapliga programmet på engelska och det trivs med som fisken i vattnet.  På tal om vatten så lät Samuel, Miriam och Deborah döpa sig under hösten och gick där­efter med i församlingen.  

Rakel slutade på förskolan Sörgården och började i för­­skole­klassen och istället för att bli skjutsad ut till Närkes Kil tar hon, tillsam­mans med stora­syster Lydia, numera läns­bussen till skolan varje dag.

 

Hönshuset

Om det funnits ett program som hette ”Den motvillige snickaren” hade under­teck­nad varit som klippt och skuren som programledare.  Lagom till Kristi Himmels­färds­helgen bestämde frun i huset att det skulle uppföras ett hönshus på boningshusets baksida. Ett projekt som inte borde ha fått ta mer än en helg eller två men istället tog åtta veckor att slutföra, men så har hustrun en tendens att tänka lite större än vad jag gör. Resultatet blev dock riktigt lyckat och hönornas (och även tuppens) närvaro ger en trevlig lantlig känsla, men byggandet död­ade samtidigt all snickarglädje för den sommaren. Det sist­nämnda var kanske inte helt med sanningen överens- stäm­mande. Lite annat snickrande och grejande på gården hann vi trots allt med. Gården fick äntligen tillbaka en flaggstång och i boden som vi byggt på sedan maj 2012 börjar nu golv, innerväggar och innertak så smått komma på plats

 

Läger

Vad vore en sommar utan läger? För vår del börjar det redan under midsommar­veckan med Torpkonfer­ensen för hela familjen (ja, vi sov alla åtta i husvagnen under en natt ifall, om det är någon som undrar), en vecka senare åkte Mathilda och alla barnen till Smajl-läger på Hjälmar­gården, utom de två äldsta som laddade upp inför två veckors Tonårs­bibelskola på Götabro. Sedan hann de nätt och jämnt hem innan det var dags för dem att åka på Chili, tonårsläger på Hjälmar­gården Vår husvagn hann därtill med en tur till Torp under Frizon-festivalen, dock utan någon Bokenblomma i den.

Sådd och skörd

Att vara uthållig i ett intresse eller arbetsuppgift tror jag är en värdefull egenskap. Som man sår får man skörda, bara man inte ger upp skriver Paulus i Bibeln. Detta tycker jag att vi har upplevt på olika sätt under året som ligger bak­om.   Barnen  har  på  olika

­sätt fått se att tiden de lagt på skolarbete och utveckla sina intressen under åren har burit frukt. Samuel gjorde en be­jublad insats på sin teater­grupps föreställning i våras och hans filmblogg (sök på Bokismovies om du är intre­s­serad av vad veta vad som händer i Hollywood) har fått många nya följare under året. Bloggen bidrog även till att han fick förtroendet att bli kommunikations­ansvarig i Rud­­­becksskolans elev­kår.

Miriam har fått glädje av både sina estetiska talanger och all erfarenhet av småsyskon när hon extraknäcker som både ansiktsmålare och barn­vakt.

 

Deborahs läsande och all­männa flit i skolan har gjort att hon så smått har börjat läsa om sina tonårsböcker fast den här gången på engelska.

 

 Lydia dansar vidare med Kulturskolan och till jul ska hennes dansgrupp uppträda tillsammans med Svenska kammarorkestern. Rakel har knäckt läskoden och tagit sitt första simborgarmärke.

Själv har jag haft glädjen att få uppleva att flera större pro­jekt som jag arbetat med i tre år på jobbet har kommit i mål och att resultaten har varit över förväntan.

 Mathilda ägnade andra halvan av som­maren och börja av hösten åt att göra iordning på den del av trädgården som tagit mycket stryk av de senaste årens alla byggprojekt och så flyttade jordmassor. Steg för steg har hon rensat undan ogräs, stenar och hallon­plantor och fyllt ut håligheter med matjord (sammanlagt drygt 16 ton) och gräsfrön.  

 

Löpning

Det sägs att det aldrig är för sent att börja motionera. Mattias började med sin löp­träning på allvar i augusti och i oktober deltog han på halv­maran i Örebro. Tiden 1 h 42 min och 30 sek var fullt god­känd.

40-årskalas

I år fyllde Mathilda 40 år. Vi hade öppet hus i vårt hem i mitten av augusti. Knappt 100 vuxna och barn kom förbi under dagen och insamlingen till Hannaskolan i Emuriakin i Kenya gav 7000 kr. Tack alla ni som på var med och förgyllde hustruns dag.

Till sist vill vi önska alla våra tappra och goda läsare en god jul och ett välsignat kommande gott nytt år.

 

// julMattias, Mathilda, Samuel, Mir­iam, Deborah, Lydia, Rakel och Chris i Ekersby 105, Örebro.

Så blir 2015

Att göra ekonomiska prognoser är vanskligt. OECD publicerade nyligen en bild där de jämförde sina prognoser för EMU-områdets tillväxt 2011-2015 med det faktiska utfallet. Utfallet liknande mest en rak linje medan OECDs prognoser såg ut som någon hade lagt färgglada innebandyklubbor på rad efter varandra.  Prognoserna indikerade alltid att ekonomin skulle vända uppåt nästkommande år men det faktiska utfallet blev status quo. Med denna bild  inpräntad på näthinnan tänkte jag ändå ta mig friheten att fundera på hur världen kommer utveckla sig framöver.

[ ] Tillväxten i EMU-området blir (återigen) en besvikelse. Ekonomin får inte någon draghjälp från den tyska tillväxtmotorn och den allmänt låg efterfrågan lägger sig som en blöt filt över ekonomin. Den ekonomiska krisen i Ryssland som fördjupas under de närmaste månaderna drar ner tillväxten i Västeuropa med ytterligare några tiondels procentenheter. Tyskland och vårt grannland Finland tillhör några av de hårdast drabbade länderna i vår närområde.

[ ] Råvarupriserna på bland annat järnmalm och olja fortsätter att vara låga. Detta är förstås dåliga nyheter för svenska kommuner med en stor gruvnäring,  amerikanska delstater som upplevt ett ekonomiskt uppsving på grund av skiffergas, och nationer som Venezuela och Nigeria vars statsbudgetar är helt beroende av ett högt oljepris. Venezuela kan till och med komma att ställa in betalningarna på sin statsskuld under 2015.

[ ]De låga energipriserna innebär också en stor utmaning för både Tysklands och Sveriges gröna energiomställning. Att till exempel bygga nya vindkraftsverk kommer inte vara lönsamt, trots omfattande subventioner, och luften går tillfälligt ur marknaden.

[ ] För flera länder i Latinamerika blir 2015 ett förlorat år. Venezuela ställer som sagt in betalningarna. Både Brasilien och Argentina plågas båda av låg tillväxt och stigande inflation. I Argentina blir det folkliga missnöjet så stort att Cristina Fernández de Kirchner förlorar presidentvalet.

[ ] Parlamentsvalet i Storbritannien blir en rysare. Populistpartiet UKIP blir näst största parti i parlamentet. Folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap blir jämn men stanna-kvar-sidan vinner knappt. Storbritanniens ställning i EU är dock kraftigt försvagad.

[ ] I Spanien kommer de katalanska kraven om ökad självständighet att bli allt starkare. Spänningen mellan centralmakten i Madrid och separatisterna i Barcelona blir allt svårare att hantera för politikerna. ETA genomför på nytt terrorattentat.

[ ] Inflationen i Sverige har sedan mitten av 2013 varit 0 eller svagt negativ. Låga energipriser bidrar till en fortsatt press nedåt på inflationen även under 2015. Ingen anledning att binda bolåneräntan under nästa år heller med andra ord.

[ ] Den snabba befolkningstillväxten i Sverige under 2015 gör att bostadsbristen blossar upp som ett av de största samhällsproblemen. Segregationen på både bostads- och arbetsmarknaden gör att integrationsfrågan alltmer blir till en immigrationsfråga (tyvärr).

[ ] "Kicking the can down the road" är ett engelsk uttryck som handlar om att skjuta problem framför sig, Grekiska statsskulden och den japanska motsvarigheten är två exempel på problem som hela tiden skjuts på framtiden. Avsaknaden av strukturreformer i Frankrike och Italien är två andra exempel. Det verkar gå att skjuta problem framför sig mycket längre än vad som borde vara möjligt, det vet alla ni som har sett på Lyxfällan på TV3. I Grekland blir det dock nyval under 2015 som resulterar i en ny runda med Trojkan rörande skuldnedskrivningar och krav på balanserad budget. Den finansiella oron blir dock inte lika stor som 2010/11 eftersom det numera är europeiska skattebetalare som sitter med Svarte Petter, dvs grekiska statsobligationer, och inte de franska och tyska bankerna. De övriga länder fortsätter att sparka konservburken framför sig ett tag till.

Två intressanta iakttagelser om vårt västra grannland Norge

För någon vecka sedan träffade jag utlåningschefen på mitt företags systerorganisation i Norge. Vi kom att tala om arbetsmarknaden i våra båda länder och gjorde följande deprimerande iakttagelse:

"När en svensk 90-talist flyttar till Norge för att arbeta tenderar arbetsmoralen att öka i båda länderna."

I samband med valrörelsen inför EU-valet 1995 gick jag och Mathilda förbi Norrmalmstorg i Stockholm där Sverkerpartiet hade valmöte. Sverkerpartiets valmanifest utlovade bland annat bättre förbättringar, vilket är svårt att säga nej till, och att alla svenskar ska äga en snyggare bil än vad grannen gör. De hade också en intressant syn på Sveriges historia och relationen till vårt grannland i väster. Argumentationen gick på följande vis:

"För drygt 100 år sedan gav Sverige mer eller mindre bort Norge i samband med unionsupplösningen. Det var naturligtvis ett stort misstag. Med facit i hand skulle vi ha gett bort Sverige och behållt Norge!"

Finns det hopp för dagens tonåringar?

Jag gjorde en snabbvisit till Stockholm idag. Tyvärr missade jag den föreläsning på Stockholm universitet som jag hade tänkt närvara på. Istället blev det en sen frukost och rapportskrivande på McDonalds vid Centralstationen. En tjugo minuter innan jag skulle bege mig till tåget invaderades stället av en skolklass eller två av tonåringar i min äldsta dotters ålder, det vill säga runt 14 år. Eftersom jag inte såg några medföljande lärare drog jag slutsatsen att de gick på någon skola i närheten och valde hamburgare, french fries och läsk framför skolan fiskgratäng och potatismos.

När jag sneglade över skärmen till min laptop kunde jag inte låta bli att lägga märke till  killen som gick runt bland borden av klasskamrater med sin bricka med snabbmat och letade efter en plats att sitta på. Hans långsamma promenad bland redan fullsatta bord, i förhoppning att någon skulle observera honom och erbjuda honom att slå sig ner, var oändligt plågsam att titta på. Jag kände magmusklerna knyta sig och känslor från min egen uppväxt gjorde sig påminda. Det skar i hjärtat att se honom sätta sig ensam på en bänk precis bakom ryggen på mig och jag kom på mig själv att be "Gode Gud förbarma dig" samtidigt som själen fylldes med  inte så lite vemod.

Men då sker undret. En av de coolare tjejerna i det något högljudda gänget framför mig får syn på killen bakom mig och ropar:
"Pontus, du får sitta här med oss". När han inte lämnar sin plats, tar hon fram en extrastol, ställer den vid bordet där hon och de andra tjejerna sitter och ropar en gång till:
"Kom igen nu Pontus, du får sitta här"
Och den här gången kommer Pontus.

Det var med lätta steg, ett leende på läpparna och med en något större tro på den uppväxande generationen som jag lämnade McDonalds och påbörjade min resa hem till Örebro.

Tecken på att man är en stor familj - tecken 9 och 10

Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under våren kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegruppp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.

Det nionde tecknet på att man är ett stor familj är att gränsen för vad som räknas som en storhandling på ICA MAXI ligger på över 2 300 kr.

Det tionde tecknet på att man är en stor familj är volymerna livsmedel som går åt. Varje vecka konsumeras minst 25 liter mjölk och vid jultider köps det in mellan 10-12 påsar saffran.

Vilken seger för Sverigedemokraterna.

Den 26:e september stod följande att läsa på Sveriges Radios hemsida:
Enligt Ekots kommentator Tomas Ramberg är inte budgetfrågan den stora utmaningen.

Under gårdagens presskonferens med Sverigedemokraterna blev det ganska tydligt att den politiska analysen ovan inte var värd vatten. Många politiska proffstyckare tycks ha trott att det inte skulle ligga i SDs intresse att fälla en rödgrön regering genom att rösta på Alliansens budgetförslag. Det verkar ha funnits två argument för detta. Det första argumentet bygger på att SD inte skulle våga skapa en regeringskris eftersom väljarna skulle kunna straffa SD vid ett eventuellt extraval. Dessutom är partiets största tillgång, Jimmie Åkesson sjukskriven och inte tillgänglig i en valrörelse. Det andra argumentet är att SD genom sitt agerande skulle tvinga ihop Socialdemokraterna och Alliansen i ett samarbete och därmed skulle SD gå miste om sin vågmästarroll. Båda argumentet har sina brister. För det första har SD, trots Jimmie Åkessons frånvaro, parkerat på ny rekordnivå i väljaropinionen;  vilket, med tanke på den bias som finns i den typen av undersökningar, antagligen innebär att de mycket väl skulle få 15 procent av rösterna vid ett extraval. Om SDs väljarbas inte bryr sig om järnrör tror vi verkligen att en regeringskris ska få dem att lämna partiet. Det är nog snarare Kristdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet som borde frukta väljarnas dom vid valurnorna.  För det andra skulle en ohelig allians över blockgränserna bara befästa SD som det enda sanna oppositionspartiet. Med andra ord är en tuff linje av SD i budgetfrågan fullt logisk. Oavsett utfall befinner de sig i vinnarhålet. Sedan finns det ytterligare en anledning till varför jag tror att SD vågar höja insatserna genom att orsaka en regeringskris. De upplever att de har vind i seglen för tillfället. Knappt hade valaffischerna plockats ner förrän borgliga opinionsbildare började prata om behovet att våga prata om antal i flyktingmottagandet (man kan fundera på valet av tidpunkt att lyfta den diskussionen). Dessutom har det i lokalpressen runt om i landet börjat dyka upp artiklar om vilka påfrestningar som immigrationsverkets anläggningar, framförallt på mindre orter, sätter på den lokala välfärdsinfrastrukturen. Sammantaget bidrar detta till att SD vågar ta striden mot hela det övriga politiska etablissemanget.

Till sist några ord om dagens presskonferens med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Ja det var faktiskt den titeln han fick i SVT. Inte tillförordnad eller ställföreträdande, utan just vikarierande partiledare. Vikarie eller inte, igår gjorde han allting rätt.. Presskonferensen måste ha varit minutplanerad av en PR-byrå. Partiet lyckades göra omvandla sina 15 minuter av berömmelse till hela 55 minuter och kunde ägna nästan 40 minuter helt och hållet åt sin egen hjärtfråga - invandringspolitiken. 40 minuter invandringspolitik a´la SD inför hela Sveriges samlade mediakår - det måste ha varit som julafton för SD.  Det gick till och med så långt att Mats Knutson fick kommentarsabstinens och la ut sig själv i bild ett antal gånger, med varierande framgång kan sägas.

Dålig argumentationsteknik om surrogatmoderskap

Det är väl lika bra att slå fast det med en gång. Jag är ingen förespråkare av surrogatmoderskap, snarare tvärtom. Jag tycker att hela fenomenet är ytterligare ett exempel på att rätten till barn allt mer betraktas som en mänsklig rättighet, oavsett konsekvenserna. Den 1:a december publicerades en debattartikel i SvD i ämnet som jag reagerade väldigt starkt på. Inte på grund av att artikelförfattarna har en annan inställning än vad jag själv har, utan för att argumentationstekniken var så undermålig i flera avseenden.

Första exemplet:
"Vi tycker det är konstigt att vissa lobbygrupper så aktivt arbetar emot surrogat. Det förekommer en föreställning om att de som väljer surrogatalternativet gör det för att de inte vill vara gravida själva, antingen för att de inte vill bli tjocka eller för att karriären påverkas."

Jag ska medge att jag inte är helt bevandrad i debatten kring surrogatmoderskap, men jag har aldrig, aldrig hört detta argument föras fram, någonsin.

Exempel nummer två:
"Surrogatmotståndare som till exempel Sveriges Kvinnolobby anser ”att få barn är ingen rättighet”. Nej, det är ingen rättighet. Det är heller ingen rättighet att du ska överleva cancer. Det är ingen rättighet att du ska få ta emot donerad benmärg, en njure eller ett hjärta. Det är ingen rättighet att forskning som görs på frivilliga personer för kliniska tester av nya mediciner ska komma dig till godo. Det är ingen rättighet att du ska få ta del av något av detta. Men vi gör alla vad vi kan för att vi ska må bra och för att vi ska överleva. Vi gör vad vi kan eftersom tekniken faktiskt finns."

Är det någon mer än jag som tycker att man blandar äpplen och päron när surrogatmoderskap jämställs med cancerbehandling? Dessutom, bara för att teknik och möjligheter finns blir de inte per automatik moraliskt rätt och riktigt.

Till slut når dock författarna pudelns kärna, det faktum att surrogatmoderskap kräver en livmoder, någon annans livmoder.
"Vi har hört surrogatmotståndare säga att surrogatalternativet innebär att barnet blir en handelsvara. De resonerar som så att om själva tjänsten är surrogatprocessen då måste barnet de facto bli produkten. Slutsatsen blir given: man ska inte handla med barn. Självklart skall man inte handla med barn! Låt oss dock titta närmare på detta resonemang. Det enda sättet att få barn i dag utan att det kostar dig en krona och utan användning av några som helst tjänster är på det vanliga hederliga sättet, 15 minuter mellan lakanen. Adoption kostar pengar och IVF kostar pengar. Adoption, som är allmänt erkänt världen över, kostar ungefär lika mycket som surrogat, någonstans mellan 200 000 och 700 000 kronor. Största delen vid båda processerna går till omkostnader. IVF är inte gratis, inte ens om du får det betalt via landstinget, om inte annat så uppstår kostnaderna hos landstinget. Så ser verkligheten ut. Fungerar det inte på det sedvanliga sättet kommer tjänster att behövas, följaktligen kommer ditt efterlängtade barn att kosta pengar. Vi förnekar det inte. Men med det resonemanget har även adoptivföräldrar och de som genomgått assisterad befruktning köpt sina barn."

Men här blandar författarna ihop korten, igen skulle man kunna säga, genom att försöka få läsarna att tro att problemet är pengarna i sig och inte det pengarna köper. Det är enorm skillnad på att köpa en behandling och ha omkostnader för en adoption jämfört med att betala en kvinna för att bära ens barn.

Slutsatsen blir att detta var en dåligt skriven debattartikel, full med dåliga argument för en tveksam företeelse.

Några reflektioner kring ett personlighetstest

I tisdags i den hemgrupp i Mellringekyrkan som jag och hustrun tillhör talade vi om våra gåvor och talanger och att de kan komma till lite olika uttryck beroende på våra personligheter. Ett sätt att reflektera på sin personlighetstyp är att tänka på följande bild:
Fyra personer ska åka på sol- och badsemester till Varberg med bil. Person A  sitter redan bakom ratten och undrar varför resten av sällskapet inte har satt sig i bilen. Helst hade person A åkt för tio minuter sedan och när bilen väl har kommit ut på stora vägen ska det bra mycket till för att han/hon ska svänga av för att fika, sträcka på benen eller bara beundra ett vackert utflyktsmål.
Person B står utanför bilen och vill bara  kontrollera att person A, C och D mår bra innan de ger sig av.Person B kommer vara mycket mån om sin kamrater på resan och har sett till att fikakorgen är med, liksom sällskapsspelen. Även person C står utanför bilen, med sin lista på alla prylar som ska vara med. Person C har även sett till att höra en lista på allt som de ska hinna med att se och göra när sällskapet väl har kommit fram. Person D däremot står kvar på hustrappen och funderar på om det var en bra ide' att åka bil till Varberg, faktum är att person D undrar om hela grejen med resan var så genomtänkt, kanske skulle de stanna hemma? Alternativet borde i alla fall övervägas.
Vem är du?
En del svarar att de är lite av alla eller i vissa situationer så är man mer av A och i en annan är det personlighetstyp C som dominerar. Det må vara sant men jag tror att det finns ett visst sätt att vara/förhålla sig till tillvaron  som kommer mest naturligt för oss och det säger en hel del om vilka vi är.
Själv är jag personlighetstyp A, en typisk görare, som med åren lärt mig mer av värdet av vissa drag från  B och C.  Jag är gift med en kvinna som är personlighetstyp C, en organisatör av Guds både med ett stort driv att få saker och ting gjorda. Lägg därtill att vi har en ganska hög arbetskapacitet båda två, så är det inte så konstigt att det blir det lite gjort emellanåt. Idag var en sådan dag. Gustavsviksbesök  på morgonen, isolering av golvregelverk,  byte av vinterdäck på farmors bil, kokade knäck till nästa lördags julbasar i kyrkan, skjutsade barn till kulturskolan, köpte golv till stugan, satte lussebulledeg, skjutsade barn till födelsedagskalas, lade golv i stugan,  bakade lussebullar till basaren, hämtade barn, kokade mer knäck, skjutsade barn till tonår i Filladelfiakyrkan, satte en sats med maskrossaft och isolering av mer golvregelverk,
Kanske är det tur att farmor tillhör den för eftertänksamma sortens människor som kan ställa den lite obekväma frågan:
- Måste ni göra allt det där som ni håller på med? Kan ni inte ta det lugnt ibland?

God traditioner svetsar samman

I en av mina favoritböcker, Möjliga familjen av Rob Parson, har han ett kapitel om vikten av traditioner. Det som vi gör regelbundet med våra nära och kära hjälper till att definiera vilka vi är som familj. Det kan gälla våra veckotraditioner, fredagsbad med efterföljande pizza, scones på söndagsmorgonen och gudstjänstbesök, lika väl som de årliga traditionerna, såsom Torpkonferensen på midsommar och luciafirande i hembygdsgården. Jag är övertygad om att mina barn, när de blir äldre, kommer att säga något i stil med "När jag var liten brukade vi alltid..." och så kommer de, förhoppningsvis med positiva ordalag, nämna någon av alla de små eller stora traditioner vi har i vår familj.

En av trevligare traditionerna är adventsmarknaden som vi har i Mellringekyrkan lördagen innan första advent. Under hela november ägnar vi som familj några timmar varje helg åt att baka, koka saft och sylt och diverse pysslande. Några timmar här och där brukar resultera i att frysen blir fylld av toscakakor, lussebullar, snickerskakor, hemmagjord dajm och knäck. I källaren står det burkar med hallonsylt och flaskor med vinbärssaft och i garderoben finns det färdiggjorda paketkalendrar redo att lottas ut. När marknaden sedan går av stapeln så är hela familjen involverade i försäljning, barnaktiviteter, ansiktsmålning och fiskdamm.  Har du som läsare inget annat inplanerat den 29 november kl 10-13 är du välkommen att komma förbi Mellringekyrkan och hälsa på. Det brukar vara en mycket uppskattad tillställning av både yngre och äldre.

Det finns ett par högst egoistisk anledning till att vi väljer att engagera oss i julmarknaden. För det första är det fantastiskt roligt att engagera sig i något som går till ett oerhört bra ändamål. Allt överskott från försäljningen, vilket förra året blev 75 000 kr, går till missionens sociala arbete i Kenya och Tanzania. För det andra är det gott att få göra saker och ting tillsammans som familj. Det svetsar samman oss och jag tror faktiskt att när våra barn kommer att tala om sin uppväxt kommer de nämna lördagarna innan första advent med glädje. För det tredje så är det nyttigt för den uppväxande generationen att lära sig att man kan göra en insats för människor som inte är lika lyckligt lottade de själva.

En ekonomi som inte lyfter

Det sägs att Gud skapade nationalekonomer för att få meteorologernas prognoser att framstå som riktigt träffsäkra.   Att förutspå vad som kommer att hända med vädret imorgon är svårt, att förutse hur en ekonomi utvecklar sig på ett eller två års sikt är i det närmaste omöjligt. De senaste årens ekonomiska utveckling, inte minst i Europa, bevisar den tesen. Inför varje nytt kalenderår har i stort sett alla bedömare, IMF, OECD, EU kommissionen, Riksbanken, Konjunkturinstitutet med flera, hävdat att nu kommer vändningen och nu lyfter ekonomin, både Sverige och vårt närområde. Så var det inför 2013. Förhoppningarna var stora, men till slut visade det sig att tillväxten blev ytterst blygsam.  I mitten av mars 2013 skrev jag följande i ett blogginlägg om Europas utveckling som lästes av hela 23(!) personer:
"Om jag skulle våga mig på en gissning om framtiden, som inte handlar om skatter och döden, så är det att tillväxten i euroområdet dröjer ytterligare ett kvartal och kommer att göra så ganska länge. Det sistnämnda får mig helt osökt att tänka på  baren i USA som hade en skylt på väggen där det stod ´Tomorrow free beer!´. "
 Ibland är det tråkigt att ha rätt. (Vem försöker jag lura egentligen? Det är alltid roligt att ha rätt och får man dessutom glädjen att säga vad var det jag sa, så blir liksom glädjen fullkomnad.)  Inför 2014 var optimismen om möjligt ännu större, så stor faktiskt att undertecknad inte vågad dryfta sina farhågor om ytterligare ett förlorat år. Nu när vi  närmar oss slutet av året är dock de flesta bedömare ense om att tillväxttalen återigen kommer att bli betydligt lägre än den prognostiserade. Fram tills helt nyligen var dock förhoppningarna för 2015 fortfarande stora. 2015 är året då tillväxten skulle ta fart på riktigt.  Ibland kommer dock verkligheten ikapp. Politiskt oro i närområdet och en efterfrågan som inte tar fart i Europa har slagit igenom även i de modeller som EUs prognosmakare använder sig av.  EU kommissionen släppte nyligen sin prognos för den ekonomiska utvecklingen i världen i allmänhet och Europa i synnerhet där de halverade (!) sin tillväxtprognos för EMU-området, Sveriges viktigaste exportmarknad. 2016 ser dock kommissionen att tillväxten tar fart. Tro det den som vill! Personligen är jag oroad för att EMU-området är på väg in i ett japansk scenario.  Hög skuldsättning, nollränta och brist på genomgripande reformer i några av Europas största ekonomier riskerar att lägga sig som en blöt filt över den ekonomiska utvecklingen.

Det finns några områden jag skulle vara extra observant på för den som vill hålla sig informerad med utvecklingen i omvärlden, både på kort och medellång sikt.

• Spanien är ett land som får beröm för sina reformer. Italien och Frankrike är två länder som inte har gjort sin hemläxa. Tillväxten står och stampar medan skulderna ökar. Blossar den finansiella oron upp på nytt är detta två länder som kan komma att straffas av den så kallade marknaden.
• Den årliga tillväxttakten i Kina är hög men sjunkande. Tillväxten på årsbasis minskar med 0,1-0,2 procentenheter per kvartal. Ingen dramatik på kort sikt men fortsätter utvecklingen så är Kina ner på tillväxttal på runt 3-4 procent runt år 2020. Vad får det i så fall för betydelse för de ekonomier som är beroende av export till Kina?
• Japan är kanske det industrialiserade land som har störst ekonomiska utmaningar framför sig. En både  åldrande och minskande befolkning, en extremt hög statsskuld och en centralbank som skapar så mycket yen att det är svårt att hålla reda på alla nollor bäddar för en ny finansiell härdsmälta.
• I många länder har stat, regioner och kommuner gjort ekonomiska utfästelser till sina medborgare och sina anställda i form av mer eller mindre generösa pensionslöften. Nu visar det sig att många offentliga aktörer kommer få svårt att leva upp till sina åtaganden. Håll utkik efter fler kommunala konkurser i USA och plågsamma pensionsreformer i flera europeiska länder under de kommande åren.
• Nästa lågkonjunktur. Om utvecklingen i USA går som prognosmakarna tror så kommer den amerikanska ekonomin att ge draghjälp till hela världsekonomin. Men vad händer i Europa när nästa lågkonjunktur kommer? Vad har Europas ledare att ta till för att stimulera ekonomin när räntan redan är nästan noll, budgeterna dras med kroniska underskott och den offentlig skuldsättning redan är hög? Jag bara undrar...

Vad har nu allt detta med mina lån att göra kanske du undrar. Tanken är den att så länge ekonomin inte tar fart kommer priset på pengar, dvs. räntan, vara låg. Därför borde det vara fördelaktigt att ligga kvar med rörlig ränta ett bra tag till.

 
 

På två områden i livet är jag hundraprocentig

Det finns ett fantastiskt avsnitt av Seinfeld där Jerry säger meningen "I choose not to run any more". Bakgrunden är att han på grund av en tjuvstart på friidrotten på högstadiet, som ingen, varken andra deltagare eller ledare,  uppmärksammade, lyckades vinna ett prestigefyllt 100-meterslopp. Eftersom vinsten berodde på en kombination av fusk och tur så drog sig Jerry  ur allt fortsatt tävlande och yttrar då de bevingade orden ovan.  Det innebar att han slutade på topp, obsegrad och följdaktligen  hundraprocentig.  Resten av det avsnittet går naturligtvis ut på att han, av en gammal skolkamrat, utmanas att upprepa sin bedrift från högstadiet.

Jag kan inte påstå mig vara hundraprocentig i särskillt mycket. Men det finns två områden där jag än så länge har undvikigt att vika ner mig. Det första området är de tävlingar som vi har haft på företagets firmafester. Sommaren 2013 var jag i det segrande laget i kubbturneringen. Jag, Florian och Josefin var visserligen ett starkt lag på pappret, men vi levererade också när det gällde. Våren 2014 var utmaningen något svårare - bowling. Jag, Stina och Veronica visade dock att i en lagkamp så räknas varje deltagares prestation och att med god stämning och massiva massor i massor av uppmuntran så kan alla spelare höja sig.  Segern var återigen ett faktum och smakade om möjligt ännu bättre än första gången. Så i september var det  en kombinerad invigning av nya samanträdeslokaler och firmafest. Tävlingen den här gången var en företagsanknyten frågesport där bredd och erfarenhet onekligen gav en fördel. Min, Alexanders, Helenas och Josefins samlade tid på företaget uppgick till 5,5 år, varav undertecknad stod för fyra. Men återigen, tack vare en helgjuten laginsats kunde jag, tillsammans med min lagkamrate, återigen, och till vissa arbetskollegors besvikelse, ta emot segerdiplomet och folket jubel. Nu står jag dock inför något ett dilemma, ska jag likt Seinfeld dra mig tillbaka när jag är på topp, ska jag yttra orden "I choose to win no more", eller ska jag ta risken att förlora för möjigheten att för alltid skriva in mig i historieböckerna genom att vinna fyra deltävlingar på rad? För tillfället måste jag erkänna att rädslan att förlora är starkare än viljan att vinna.

Det andra området som jag av någon outgrundlig anledning har varit lyckosam i är forskningsansökningar. Jag var aldrig något briljant foskarstudent. Av olika anledningar fick jag aldrig till det under mina år på universitetet. Men de få forskningsansökningar jag har varit med på, har alltid gett avkastning i form av ekonomiska anslag. Beloppen har inte alltid varså stora. Första anslaget från Försäkringskassan var på ca 450 000 kr och anslag nummer två från Vinnova förra året låg på 200 000 kr. Men så igår så kom utfallet på den tredje och viktigaste ansökan. Vinnova beviljade forskningsprojektet, som jag planerat för och  arbetat med i över tre år med att ge de rätta förutsättningarna, sammanlagt 3,5 miljoner kronor över tre år. Ni kan läsa om det hela här. Anslaget bidra till att kunna skapa en unik forskningsmiljö i Örebro som har alla förutsättningar att låta tala om sig nationellt men även internationellt. Här är dock frågan om att fortsätta eller inte fortsätta skriva forskningsansökningar en icke-fråga. Viljan att fortsätta vinna är betydligt starkare än rädslan att förlora.

Oktober månads stora utmaning

Som 19 åring skulle jag ut och springa 17 km vid ett tillfället. Det ar en del av klassiker för oss gymansieelever. Tyvärr tog orken och alla kolhydrater tog slut vid 11 km. Sista varvet i Karslunds elljusspår var en plåga och förödmjukelse. Att då komma igång med löpning vid 41 har varit något av en befrielse och upprättelse. Gårdagens 15 km gav mersmak och nu finns det ingen återvändo. Idag anmälde jag mig till halvmaran i Åstadsloppet. 21 km blir dock en utmaning för undertecknad. Framförallt har jag problem med att hitta en "rätt" fart när jag är ute springer. Det blir lätt alldeles för lugnt, så att minuterna tickar iväg för snabbt, eller för fort så att orken tryter alldeles för fort. Förhoppningsvis hittar jag rätt rygg under loppet att ta sikte på.

Jag hoppas även kunna hitta sponsorer till mitt springande. Människor som kan tänka sig att skänka en eller några kronor för varje kilometer jag springer. Oscar och Elin har redan utlovat att vara med, men det finns för plats för fler. Pengarna jag springer in går oavkortat till skolavgifter för barnen på Hanna Emuriakin-skolan i Loki i nordvästra Kenya. Målsättningen är att få in 1 200 kr, för det är avgiften för ett barn under ett år. Hör gärna av dig till mig om du vill vara med och göra en insats.

Jag är välsignad med en fantastisk fru

Mitt tidigare inlägg om vad jag uppskattar hos min  hustru Mathilda tillhör ett av de mer lästa på min blogg, vilket bara ytterligare bekräftar tesen att hon är min bättre hälft. I fredags var jag iväg till Stocholm på jobbets vägnar. Vi tog emot en deleation från en franska leverantör och för att visa vår uppskattning för det fantastiska jobb de gjort så blev den en tur ut i Stockholms skärgård i så kallade ribbåtar. Hastigheten genom ett av Sverige, om inte världens, vackraste landskap var cirka 100 km i timmen. Färden avslutade vi en restaurang i utkanten av skärgården där en härlig trerättersmiddag avnjöts i trevlig sällskap. Efter några timmar begav vi oss tillbaka till Stockholm och avslutade kvällen med bastu och nattdopp utanför Skeppsholmen. Ibland får man onekligen offra sig för laget. Medan jag roade mig kungligt ägnade sig hustrun åt logistik i den högre skolan. Hon började eftermiddagen med att skjutsade äldre barnen till Marieberg där de hade dansuppvisning, köpte pizza på vägen hem, åt pizza  hemma innan hon skjutsade yngre barn till skolans disco, hem igen för att skjutsa in tonåringarna till kyrkan, hem igen, hämta barn från disco, hem igen, lägga yngre barn, för att slutligen hämta tonåringar från kyrkan. Livets lotter falla olika ibland.

När jag skriver detta så är jag återigen på resande fot. En tredagarsturné till norrland den här veckan, följs av en tredagarsturné i södra Sverige nästa vecka. På min svärmors fråga om det innebar att hustrun skulle vara ensam under veckan så svarade Mathilda glatt "Nej då, jag har sex barn hemma"!

Ett annorlunda pedagogiskt grepp

Sedan 15 år tillbaka har jag varit ledare för Mellringekyrkans mellanstadiegrupp - MIX. En gång per termin har vi en aktivitet med det något kryptiska namnet Somliga går  med trasiga skor.  Temat är naturligtvis hämtat från sången med samma namn av Cornelius Vreeswijk. Men det är inte något som man kan begära att dagens tioåringar ska känna till. Kvällens syfte är att få barnen att inse att alla människor inte har fått samma yttre förutsättningar och att vår jordiska tillvaro kan vara allt annat än rättivs.  I början av kvällen börjar barnen med att gå mellan olika stationer där de ställs inför antal frågor:
Hur många poliovaccinationer kan man få för en Big Mac och company?
Av Syriens 3,1 miljoner flyktingar, hur många har sökt asyl i Sverige?
Hur mycket (eller rättare sagt hur lite) skänker vi svenskar i genomsnitt till välgörande ändamål?
För varje rätt svar får barnen lägga en lapp med sitt namn på i en urna. I slutet av kvällen lottar vi ut vilka barn som ska få vilket fika. Två barn får sitta vid det rika bordet, med ett överflöd av cola, bullar och kakor. Tio barn får plats vi fruktbordet, äpplen och bananer, medan de som blir över får dela på ett paket knäckebröd och vatten. Just det här momentet är ju det jobbigaste under hela kvällen, för barnen naturligtvis men även för oss vuxna som bevittnar det som händer. Besvikelsen hos dem som hamnar på en filt på golvet med knäckebröd och ljummet vatten är ofta påtaglig. Samtidigt är det ju detta som får budskapet som vi eftersträvar att förmedla att landa hos barnen. Kvällarna när vi har Somliga går med trasiga skor behöver vi inte han någon andakt. Kvällens aktivitet förkoppsligare budskapet.
Till de av er som läser detta och som har era barn på MIX, ta tillfället i akt och prata med er barn om hur de upplevde kvällen? Hur känns det att få, eller inte få, sitta vid det rika bord? Hur kan vi dela med oss av det vi har fått till andra som inte har det lika bra?

"Jag är ingen talare" och andra ord och uttryck som jag har svårt för

Det finns ett antal ord och fraser som jag  måste medge att jag har svårt för. Ta t.ex. frasen "Jag är ingen talare...". Den har använts mer än en gång på bröllop, 50-årskalas och disputationsfester. För den som inte är van att stå inför människor är detta naturligtvis en bekväm fras att ta till. Ett sätt att gardera sig ifall insatsen inte skulle nå upp till önskad kvalitétsnivå. Och det är nog detta som stör mig. Hur vi upplever en situation, t.ex. en presentation eller ett tal, beror till stor del på våra förväntingar. (Ibland hör jag att människor säger att de inte har några förväntningar. Jag är benägen att säga att de i de allra flesta fall inte är sant. Ju mer man funderar på saken desto tydligare blir det att våra förväntningar, höga som låga, styr och påverkar våra handlingar i mycket hög grad.) När någon uttrycker att de inte är någon talare sjunker mina förväntningar på forsättningen som en sten. Den enda fras som ger mig lägre förväntningar är  "Jag har inte hunnit förbereda mig...". Dessa ord får inte bara förväntningarna att sjunka genom golvet, de får mig också att fundera på vad jag gör på platsen i fråga överhuvudtaget.

Den tredje frasen som jag brottas med är ett så vanligt uttryck att jag tror att nästan varenda förälder har använt sig av det. Jag talar naturligtvis om de två små orden "skaffat barn". Jag är med på att man kan skaffa sig en bil, skaffa sig ett hus och jag tror till och med att man kan skaffa sig en fru eller man, men barn skaffar man väl inte, barn får man.  En Guds gåva eller ett livets mirakel, om man så önskar. Jag brukar tänka på de par som av olika anledningar inte kan få barn. Hur reagerar dessa par på när andra par i deras omgivning talar om barn som de har skaffat sig?

Så går det imorgondagens val

Här kommer min prognos om utfallet av morgondagens val.

Moderaterna, är valrörelsen besvikelse, även om jag personligen tycker att Fredrik Reinfeldt har varit mycket statsmannalik i den sista veckans TV-debatter och riktigt vass i radiodebatterna. Partiet gör ett dåligt resultat och landar på 20,9 %.
Folkpartiet får 7,2 % av rösterna, vilket är en tiondel mer än Centerns 7,1 %. Kristdemokraterna håller sig kvar i riksdagen med sina 5,4 % och blir därmed riksdagens minsta parti. Tillsammans får Alliansen 40,6 % av rösterna.

Socialdemokraterna gör ett sämre val än 2010. Utallet landar på 30,5 %. Resultatet kommer dock inte betraktas som någon katastrof eftersom de rödgröna partierna blir större än Allinasen och Stefan Löfven faktiskt inte är en lika skolad politiker som de andra partiledarna. Jonas Sjöstedt, som har gjort en mycket bra valkampanj med sin tydliga ideologiska framtoning, får 6,8 procent av rösterna. Miljöpartiet som har gått bra i alla opinionsundersökningar tappar på slutet och landar på 8,7 procent. Som vanligt är det fler som säger sig rösta på partiet än som faktiskt gör det. Tillsammans får de rödgröna 46,0 procent av rösterna.

 Idag hörde jag för första gången en politisk förstå-sig-på:are lyfta fram Jimmie Åkesson som valrörelsen stora utropstecken. Faktum är att inget annat parti kommer göra en lika stor framryckning i det här valet som som just Sverigedemokraterna. Partiet landar på 10,9 och blir Sveriges tredje största parti.

Fredrik Reinfelt avgår som statsminister och Stefan Löfven får talmannens uppdrag att bilda regering. Han bildar en minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet. Efter hårda förhandlingar med stödpartiet Vänsterpartiet, lägger denna koalition fram en budget med betydande skatthöjningar.
Alliansen lägger fram ett gemensamt budgetförslag i enlighet med sina vallöften. Den stora rysare blir hurvida Sverigedemokraterna aktivt väljer att stödja Alliansens budgetförslag och därmed fäller regeringen och tvingar fram ett nyval.

Hjälp mig göra en insats

Den som läser mina sporadiska Facebook-inlägg vet att jag kommit igång med min löpning på allvar under de senaste tre veckorna. Jag har sprungit längre och snabbare än vad jag gjort på drygt 20 år. Faktum är att det har gått så bra att jag funderar på att springa Åstadsloppet i Örebro om en månad.  Loppet är ett halvt maraton, det vill säga cirka 20,5 km. Målsättningen är att komma in på en tid under 1 timme och 40 minuter. För att öka min motivation för denna utmaning önskar jag din hjälp. Jag tänkte nämligen att jag skulle springa inte bara för min egen skull utan för välgörenhet.

Sedan ett antal år stöttar jag och min familj Hanna-Emurakinskolan i Loki i nordvästra Kenya. Kostnaden för ett barns skolgång under ett år är endast 1200 kr. Min målsättning är att få in den summan genom att människor sponsrar min löpning med en eller några kronor för varje kilometer som jag springer. Vill du vara med får du gärna skicka ett meddelande till mig på Facebook, eller i kommentarfältet på denna blogg. Jag har redan en arbetskamrat som har lovat att sponsra mig med fem kr per kilometer.

Till sist en dikt av Stig Dagerman som jag älskar:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.”

Mitt valmanifest

Det låter onekligen en aning pretantiöst att ha ett eget valmanifest men så här i valtider, när olika politiska förslag bänder och bryter mot varandra, har det varit läge att tänka till kring vad jag själv tycker i olika frågor. Eftersom små partier tenderar att bli enfrågepartier täcker mitt valmanifest enbart in fem områden: skolan, ekonomin, försäkringssystemen, jobben och bostadspolitiken.

Skolan

För ett antal år sedan lanserades ett nytt betygssystem. Nya kunskapskrav har införts. Inom varje delkurs finns det ett antal mål som ska uppfyllas för att nå ett visst betyg. Det har naturligtvis varit något förvirrande för både elever och föräldrar att förstå hur detta nya system fungerar. Vissa skolor, bland annat friskolan som min fru arbetar på, har ett digital system där elever och föräldrar kan logga in och tydligt kan se vilka krav som ställs i olika kurser och hur väl eleven har uppfyllt dessa.  Det är en skandal att de flesta kommunala skolor i Örebro saknar sådan IT-stöd. Mitt första vallöfte är att införa  IT-stöd på samtliga grund- och gymnasieskolor i Sverige.

När PISA-resultaten sjunker men meritvärdena ökar i den svenska skolan är det något som är fel med betygssättningen i svenska skolor.  För att öka likvärdigheten i betygsättningen föreslår jag följande:
Nationella prov ska rättas av en lärare på en annan skola.
Genomsnittsbetyget i ett ämne får inte avvika mer än 0,2 meritpoäng från genomsnittet på det nationella provet.
Utreda huruvida en studentexamen ska införa på nytt.

Ett återkommande förslag för att komma till rätta med problemen i den svenska skolan att anställa fler lärare och därmed får mindre klasser. Eller rättare sagt förslaget är nog att minska klasstorleken vilket kräver att fler lärare anställs. Värt att notera är att Finland har betydligt lägre lärartäthet än Sverige, men betydligt bättre resultat i PISA-undersökningen. Då jag tror att lösningen är bättre lärare och inte fler, så föreslår jag följande:
Satsningarna på fler lärare används istället till att höja lönerna för erkänt duktiga lärare. Över tid kommer högre löner för duktiga lärare innebära att den genomsnittlig kompetensnivån i lärarkåren kommer att öka. Duktiga studenter, som idag väljer bort skolan som möjlig framtida arbetsplats, kommer att lockas till yrket igen.

Ekonomi

Sverige behöver en ny skattereform. Det finns stora skattebaser, t.ex. fastigher, som inte beskattas särskilt hårt, medan skatten på arbete fortfarande är tämligen hög.
Jag vill under den kommande mandatperioden:
Höja matmomsen till 25 procent igen.
Återinföra fastighetsskatten. 
Börja trappa ner ränteavdraget. Ett skattesystem bör uppmuntra sparande, inte subventionera lån till småhus och bostadsrätter.
Avskaffa värnskatten och höja grundavdraget rejält för att på så sätt minska skattebördan för låg- och medelinkomsttagare. 
Öka avdragsrätten för gåvor till ideela organisationer

Försäkringssystemen

I Sverige har vi, utan någon större politisk debatt, gått infrån försäkringar som har varit inkomstsbaserade till att erbjuda en grundtrygghet. Det gäller pensionen, sjukförsäkringen och A-kassan.
Jag vill under kommande mandatperiod:
Att grundnivån i A-kassan och sjukförsäkringen ska räknas upp med den genomsnittliga löneökningstakten för löntagarna för att dessa nivåer inte ska urholkas alltför mycket.
Skapa starkare ekonomiska incitament för medborgarna att spara till sin egen pension.
Höja den den lagstadgade rätten att arbeta kvar på sin arbetsplats till 70 år.
Arbeta för att arbetsmarknadens parter kan hitta lösningar för att samtliga arbetstagare ska ha möjlighet att teckna privata tilläggsförsäkringar.

Jobben

Höga trösklar in på arbetsmarknaden och dålig matchning mellan arbetssökande och lediga jobb verkar vara två huvudproblem på den svenska arbetsmarknaden.Jag tillhör dem som inte är särskilt imponerade av regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga och sänkningen av krogmomsen. Jag är inte heller imponerad av socialdemokraternas förslag till återställare. Jag är benägen att tro att skattehöjningar på ovanstående områden kommer att öka ungdomsarbetslösheten kraftigt.
:
Jag vill under mandatperioden införa:
ett kompetens- och kunksapslyft som fångar upp de närmare 100 000 unga människor under 30 år som varken  har studerat eller arbetat under de senaste tre åren.
kompenskonto där  arbetstagare, arbetsgivare och staten skjuter till pengar för att arbetstagaren ska kunna vidarutbilda sig.

Bostäder

I år kommer det byggas 40 000 bostäder. Det är en relativt hög siffra, men bostadsbyggandet behöver ligga kvar på den nivån under en mycket lång tid för att komma tillrätta med dagens bostadsbrist. Då subventioner verkar helt uteslutet för att få igång/hålla uppe bostadsbyggandet föreslår jag
.
Fortsatta regelförenklingar för att snabba upp byggprocessen och möjiggöra för byggandet av bostäder där företag och individer vill bygga men inte får i dagsläget
Tillåt högre prisdiffrentiering på befintligt bostadsbestånd av hyresrätter. Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet att ha råd att bo centralt..
Fasa ut ROT-avdraget för privatpersoner och istället införa ett ROT-avdrag för  hyresrätter. Resurser förs därmed över från renoveringar av kök och badrum i småhus till att renovera miljonprogrammets lägenheter.
Införa ett skattebefriat bostadssparande för unga.

Det "röda guldet" och att skapa mervärde

Mervärde var ett ord som jag stötte på när jag läste företagsekonomi på universitetet för nästan 15 år sedan. Jag tror att vår föreläsare tog ett exempel som handlade om pizza och mobiltelefoner för att förklara vad termen betydde. Pizzabagaren tar en rad ingredienser och "omvandlar" dem till en pizza. I denna förädlingsprocess skapas ett mervärde för konsumenten som gör det möjligt för pizzabagaren att ta ut ett högre pris på slutprodukten än vad som är möjligt bara baserat på värdet på alla de ingående ingredienserna. På samma sätt är det med en mobiltelefonstillverkare. Tekniska komponenter, som i sig kan vara enkla och billiga, sätts ihop till fungerande mobiltelefonsenheter och därigenom skapas också ett mervärde som rättfärdiggör ett högre pris på den färdiga telefonen.

När jag och hustru och våra tre barn flyttade ut till Eker i fanns det en hallonhäck på tomtens norrsida, bakom huset. Häck och häck, det hela liknade mest en ett ogenomträngligt snår på 35 gånger 6 meter. Den rad med hallon som min mamma planterat åt min farmor 30 år tidigare hade onekligen brett ut sig under årens lopp. En av mina största bedrifter i trädgården under vårt första år i huset var att rensa upp i snåret. Plantor grävdes upp och planterades om, svarta vinbärsbuskar som inte sett solljuset på decennier räddades och gräs såddes. Resultatet blev bra och under de tio år som gått har vi ungefär vartannat år fått rikligt med hallon.


2014 visade sig  bli ett riktigt bra hallonår. Dag efter dag kunde jag och hustrun, tillsammans med barnens farmor, plock liter på liter.

Till slut hade vi plockat så mycket bär att vi var tvugna att köpa ytterligare ett liten frys för att få plats med dem alla. Om tre månader kommer jag och hustrun plocka fram hallonen ur frysen och omvandla dem till härlig hemmagjord hallonsylt. Därigenom skapas visserligen ett mervärde, men det stora mervärdet ligger i nästa steg i kedjan. På vår församlingens julbasar, lördagen innan första advent, säljs hallonsylten och intäkterna som den försäljningen inbringar används oavkortat för att ge barn i Emurakin i Loki i nordvästra Kenya möjligheten att lära sig läsa, skriva och räkna.  Genom utbildning öppnas dörren till en bättre framtid och det är här det stora mervärdet skapas.

 

Det är skillnad mellan ett hus och ett hem

"Any man, if he knows how, can take a set of tools and build him a house, but it takes God to build a home", är en rad hämtad från en countrysång som jag hörde för länge sedan. Det är onekligen skillnad på ett hus och ett hem. Ett hus är en byggnad, definerad av längdmått och material; ett tämligen neutralt substantiv som väcker få känslor hos oss. Ett hem däremot är en plats som för de flesta av oss är förknippat med en rad positiva adjektiv. Vi associerar begreppet hem med egenskaper såsom trygghet, lugn och ro, närhet och gemenskap med familjen.

Under sommaren har jag mediterat en hel del över vad jag önskar skulle känneteckna mitt hem. I en familj,, oavsett om den består av en eller åtta individer, är det lätt att bli sig själv nog. En inställning som lätt smittar av sig på synen på våra hem. Uttrycket Mitt hem är min borg är ett tecken på detta. Men jag är av övertygad om att introvert och självcentrerat beteende där allt kretsar kring mitt eget jag eller ett avgränsat vi, är som stillastående vatten - det må kännas tryggt och bekvämt för stunden men till slut blir det hela en smula unket.  Därför skulle jag, lite som motvikt till de egenskaper jag redan nämnt ovan, vilja lyfta fram  ordet välkomnande.  I mitt hem vill jag människor ska känna sig välkomna. I mitt hem vill jag att fler personer än de som är bokförda på adressen Ekersby 105 ska känna sig hemma. I mitt hem vill jag att det alltid ska finnas plats för en person till vid middagsbordet, även om besöket inte är inplanerat i kalendern. I mitt hem vill jag att det ska finnas utrymme för fler barn än för de som råkar heter Bokenblom i efternamn. Riktig där är vi kanske inte än, men jag tycker att vi har tagit några steg i rätt riktning under senare år.

En stolt pappas bekännelser.

Det är ingen hemlighet att yta och utsida många gånger värderas högre än djup och insida och att vi får mer uppmärksamhet och uppskattning för det vi gör och presterar än för de vi är. Om du inte tror mig så fundera på hur många tidningsreportage du har läst under våren som handlat om hur du ska få en snyggare kropp inför Beach 2014 jämfört med artiklar som tar upp hur du kan arbeta på och förbättra din karaktär. Eller vad var det du fick berörm för senast, något du gjorde eller något du är? Medger att det inte alltid lätt att göra en skillnad mellan vad vi gör och är, eftersom de vi är återspelgas i det vi gör, men jag tror att du som läsare förstår poängen jag försöker få fram.

 I ett tidigare inlägg efterlyste jag stolta föräldrar. Jag tror på tanken att jag som förälder uppmuntrar mina barn och  att är ok att både barnen själva och omgivningen märker att jag är stolt över mina telningar. Men jag har på senare år funderat på vad det är som jag uppmuntrar hos mina barn och vilka signaler jag, medvetet och omedvetet, skickar till dem om vad det är som är viktigt i livet.

För några månader sedan refererade Vetenskapsradion på radions P1 till en studie som visade att barn som fick uppmuntran för det de gjorde presterade mycket bättre när de stötte på nya utmaningar än de barn som fick beröm för dom dom är (medveten felstavning, skvallra inte till min fru). Sug på konsekvenserna av det resultatet en liten stund.  I min värld finns det alldeles för många människor, inklusive undertecknad, som får sin primära bekräftelse genom det de gör. Det är genom att just prestera som många upplever att de får omgivningens gillande, uppskattning och erkännande. Detta är en enorm drivkraft i människors liv och det är inte konstigt att barn som får uppmuntran när de just presterar anstränger sig mer i nya situationer och utmaningar - allt för att få, ja just det, ännu mer bekräftelse. Men är det sådana vi vill att våra barn ska vara? Vill vi inte att våra barn ska veta om och var trygga i att de är värdefulla för dom de är och inte för det de presterar?

Jag har för närvarande fyra barn i skolåldern och till hösten börjar nummer fem i förskoleklassen.  Mina barn har all anledning att vara stolta över sina prestationer i skolan. Men ju äldre mina barn har blivit desto mindre viktigt har betygsbokstaven blivit för mig, jämfört med  de egenskaper i deras liv som vittnar om att de har en rätt  inställning till både sig själva och till människor i deras omgivning; egenskaper som ödmjukhet, medkänsla och omtanke. När jag själv ser, eller ibland får bekräftat av andra, att de egenskaperna finns hos mina barn, värmer det ett fadershjärta betydlig mer än aldrig så höga meritpoäng.

Gåvan att kunna tänka större - eller byggandet av ett hönshus

Regelbundna läsare av den här bloggen vet  att jag till naturen  är en försiktig person som i de flesta fall föredrar status quo framför förändringar och som föredrar säker och låg avkastning framför hög och riskfull sådan.Under de senaste åren har jag blivit mer medveten om mitt förhållningssätt tenderar att begränsa mig i många situationer och jag arbetar aktivt med att förändra mina tankemönster. Idag tror jag att jag vågar ta lite mer risker än jag gjorde tidigare, men som sagt, det kräver en medveten viljansträgning från min sida för att göra det .

Med min fru förhåller det sig annorlunda. Hon förefaller uppskatta förändringen för dess egen skull, det är i alla fall min enda förklaring till de regelbundna förändringarna av det bokenblomska hemmet. Var tredje månad ska det möbleras om i minst ett rum i huset och en gång per år ska minst ett barn byta sovrum. Hustrun förefaller även vara ägare av gåvan att tänka större. Låt mig ge några exempel.
Exempel 1 - Trädgårdslandet När vi flyttade ut till vårt hus i Eker så odlade vi en kvadrat om 2 gånger 2 meter. Med tanke på att farfar och farmor bedrivit ett större trädgårdsmästeri var det i minsta laget. Hustrun lovade att ordna ett lite större trädgårdland åt oss och dagen därpå hade hon fått en bonde  att plöja upp 300 kvm (!) åt oss.
Exempel 2 - Altanen. Varför bygga en altan på 30 kvm när man kan bygga en på drygt 60 kvm.
Exempel 3 - Utbyggnaden. Vår gamla huvudentré började ge med sig. Trappan och balkongen hade sett sina bästa dagar och började till och med leda in vatten i själva huset. Mina lösningar handlade om att försöka bevara det som var. Hustrun lösning var att bygga in eländet i en utbyggnad. Resultatet blev ett en entré där hela familjen faktiskt får plats och ett extra sovrum på övervåningen.
Exempel 4 - Hönshuset. I maj månad, som en blixt från klar himmel, kom önskemålet om ett hönshus. Mitt bild var en inhägnade bur (se bild 1) med ett litet krypin under trappen.

Gott om plats, skyddade från katt och rovfåglar. Hustruns bild var annorlunda, det var ett vinterbonat hönshus (se bild 2). Det jag hade trott skulle ta en helg  blev färdigställt först åtta veckor och drygt 100 arbetstimmar (jag är fortfarande både långsam och omständig i mitt snickrande) senare.

Att ha en fru som tänker större innebär ibland en hel del extraarbete för undertecknad, det ska medges. Men jag är också den första att erkänna att resultatet ofta blir betydligt bättre än om jag hade fått bestämma ramarna.

Egenskaper jag uppskattar hos min fru

Den 16 augusti  från kl 14 fram till kl 21 är det 40-årskalas för min hustru Mathilda. Kalaset är hemma hos oss i Eker och alla bloggläsare som tycker att de känner min fru är varmt välkomna att komma förbi någon gång under dagen. Prylar har vi i överflöd och blommor är det fullt av i trädgården, men vill man ge en gåva till att fördigställa ett kök till 450 elever på Hannaskolan i Emurkin i Loki i Kenya får man gärna gör det.

I 18 år har jag och hustrun  varit gifta och det finns ett antal egenskaper hos min fru som jag har kommit att uppskatta mycket under dessa år. Detta är några av dem

M som moderlig. Sex barn säger visserligen ingenting i sig om moderlighet, men att ha stenkoll på allt från tandläkarbesök och föräldramöten till när det behövs handlas nya skor och kläder gör det.

A som i ambitiös. Höga kvalitetskrav på sig själv. Ibland kanske lite väl höga.
T som trygg. Trygg i sig själv och trygg i det mesta hon tar sig för. Som nybliven pappa för 16 år sedan var jag t.ex. helt övertygad om att Mathilda alltid visste precis vad Sonen behövde.
H som i högpresterande. Hustrun kvalificerar in sig på min 10-i-topp lista på människor jag känner som får mycket gjort på kort tid. Jag har kommit på mig själv med att behövs springa ganska fort emellanåt bara för att hinna med i hustruns vardagstempo.
I som i inbjudande.  Det finns alltid plats för en middagsgäst till vid Bokenbloms matbord och det är ingen större hemlighet att Mathilda är den i familjen som har störst social kompetens.
L som leende. Fick en fråga av en ny vän varför Mathilda alltid var så glad. Vad tror du? svarade jag. Det kanske har något med Jesus att göra, svarade han.
A som i ansvarsfull. Engagerade i mycket; t.ex. skolstyrelse, söndagsskola och bytardagar. Tid och ork räcker som sagt till till mycket.

B som bokambassadör. Läsning för egen del har fått stå tillbaka en hel del under de senaste tio åren för både frun och mig, men istället har barnen, även de som inte är "naturliga" läsare, uppmuntrats att läsa desto mer.
O som i organiserad. Både hemma, på jobbet och fritiden har hustrun oftast full koll på vad som behöver göras.
K som i klok.
E som envis. Huruvida detta är en enbart positiv egenskap kan diskuteras, men har hustrun bestämt sig för någonting blir det ofta så. Nu senast var det färdigställandet av ett hönshus.

N som noggrann.
B som i blomälskare. Om hustrun har gröna fingar eller inte vet jag inte, men på vår och sommar blommar det full runt omkring i trädgården.
L som i lugn. Mathilda är inte den som hetsar upp sig i onödan. Där jag ser problem ser hon oftast lösningar.
O som i organiserad (2). Hemma ägnas en ganska stor del av sin tiden åt att plocka, plocka och plocka upp efter sex barn och en förvirrad make, men så vet hon också alltid var undertecknad har förlagt sina nycklar, mobiltelefon och plånbok.
M som i mångsysslare. Med stor familj, stort hus och många engagemang är det ofrånkomligt att det behövs ett visst mått av simultankapacitet. .

Mitt liv som sexbarnsfar – skillnaden med att var småbarnspappa vid 40 än vid 30

För det mesta har man nio månader på sig att förbereda sig på att få tillökning i familjen. I våras hade jag och Mathilda ungefär nio dagar på oss. Så fort förfrågan kom från de social myndigheterna  om att öppna sitt hem för ett barn så började jag och hustrun titta på alla praktiska detaljer. Den stora frågan var naturligtvis vem som skulle kunna vara tjänstledig på kort varsel. Lotten föll på undertecknad. Under de senaste tre månaderna har jag varit hemma fyra av fem vardagar och samtidigt arbetat halvtid. Jag har på min halvtid bland annat författat den rapport som ligger till grund för min medverkan på ett seminarium i Almdalen.

Att ta hand om ett lite barn när man passerat 40 har sina för och nackdelar.  Det är klart att man är inte lika vital och har inte samma fysiska vigör vid 40 som vid 30, och tanken på att gå på föräldramöten på högstadiet när man är 55 känns si så där för min egen del. Å andra sidan kompenseras detta av all den erfarenhet som man samlat på sig med åren. Jag tror mig faktiskt vara en bättre pappa idag än för tio år sedan. Jag har större simultankapacitet, större tålamod och generellt sett bättre självförtroende i min papparoll.

Den största skillnaden med att ta hand om en liten babis nu jämfört med för åtta år sedan, då jag också var hemma och tog hand om Lydia under hennes första levnadsmånader, är annars tröttheten. Att gå upp kl 01:30 och 04:30 nästan varje natt för att ge mat ur flaska under en tremånadersperiod gör något med humöret (vilken företagsreklam travisterar jag på?). För lite sömn, som dessutom blir uppstyckad i delar, tär på kraftreserverna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Den där dova tröttheten blir till slut en följeslagare i vardagen och lägger sig som en filt över tankarna, slår sönder koncentrationsförmågan och riskerar att få känsloregistrets mörkar delar (t.ex. irritation och bristande tålamod) att löpa amok. Värdet av att få ta sig en tupplur mitt på eftermiddagen går inte längre att mäta i monetära termer.

Riktigt så illa som jag beskriver det nu var det förstås inte, men när det nu har blivit dags att lämna över stafettpinnen att vare hemma till Mathilda så känner jag att tre månader till under samma premisser sätt hade defintivt inte varit optimalt.