Jag predikade i helgen i den församling jag tillhör. Det händer några gånger per år att jag får det förtroendet. Den här gången talade jag bland annat om behovet av att vara en inkluderande församling. Jag talade bland annat om att välkomna människor, inte bara vid kyrkfikat första gången de besöker församlingen, utan om att också bjuda in människor att dela en djupare gemenskap. Ett angeläget ämne kan jag själv tycka. Människorna som lyssnade på mig verkade mest uppskatta jag vågade erkänna att jag är en person som brottas mycket med min egna tillkortakommanden och misslyckanden i livet.
Det är lätt att bli sig själv nog, både som en familj och som församling. Att vara inkluderande handlar om att se bortanför sig själv och se den andre. Det handlar inte primärt om social kompetens utan snarare om empati och våga kliva utanför sin egen bekvämlighetszon. För vår familj har det i detta sammanhang varit enormt lärorikt att vara första kontaktfamilj och ny familjehem. Att ha barn boende hos oss har gjort omvärlden lite större för våra barn. Visserligen kan det vara svårt att peka på de direkta effekterna av dessa engagemang, men enbart under det senaste året har flera föräldrar som besökt oss, oberoende av varandra, vittnat om att deras barn, som aldrig träffat våra barn tidigare, känt sig välkomna, trygga och bekväma bland våra barn. En pojke som aldrig deltar i fotbollspelandet på sin skola på grund av gliringar han fått av sina klasskamrater deltog helhjärtat i spontanfotbollmatchen i vår trädgård. En annan pojke som brukar vilja åka hem innan han ens kommit bort (känner igen mig i det från min egen barndom) höll igång i ett par timmar utan att säga ett ljud om att han längtade hem. Spännande hur det lilla kan betyda så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar