Mitt liv som sexbarnspappa - första året!

Idag är det precis ett år sedan vår familj växte från sju till åtta. Vanligtvis har man nio månader på sig att förbereda sig på att bli en till i familjen, i vårt fall tog det tre veckor. Frågan om vi kunde tänka oss att ta emot en liten pojke kom från socialen i slutet av februari, två dagar innan vår familj skulle åka upp till fjällen med Mathildas sida av släkten. Sedan gick allt mycket fort och den här helgen för ett år sedan åkte jag och hustrun ned till Småland och hämtade den pojke som de sociala myndigheterna  anförtrott i vår vård. Det var en resa med många känslor. Jag känner oerhörd respekt och tacksamhet till den personal som tog hand om C. under den tid då socialtjänstens utredning pågick. Deras engagemang och värme var beundransvärd. Jag vill också erinra mig att jag kände mig ganska ödmjuk inför hela uppgiften att bli familjehemspappa till en så liten knodd. Det fanns också en glädje uppblandad med visst vemod. En glädje över att få göra en insats men också en sorg över att den insatsen behövs. När ett barn placeras i ett familjehem på det sätt som skedde med C. får man komma ihåg att det (ofta) också finns biologiska föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, morbröder och kusiner som berörs. För mig har det var en lärdom att förstå och respektera den sorg som placeringar av barn skapar hos barnens biologiska släkt.

Året som ligger bakom har varit fyllt av en massa händelser som inte passar sig att "outa" på en blogg. Men jag skulle kunna beskriva året som

1. intensivt - vi har haft vår beskärda del av nattvak under året, då det varit minst sagt segt och tungt att ta sig ur sängen på morgonen. Samtidigt har det varit ett år som varit lugnare är än normalt. Att en vuxen i familjen är hemma ger ett annat tempo.
2. lite pysslande  - att bli sexbarnsföräldrar mitt i en skoltermin är inte jättesmidigt, vid ett tillfälle träffades jag och Mathilda på Arlanda flygplats och gjorde en överlämning av barn.
3. fantastiskt roligt - en charmigare pojke än C får man leta efter och våra äldre barns kärlek till familjens nya medlem går inte att ta miste på.
4.  inspirerande - det är när vi ger som vi får. Som familj har vi fått fantastiskt mycket tillbaka under det här året. 

Under det här året har vi aldrig ångrat att vi tog steget och anmälde vårt intresse som familjehem. Jo,kanske en sak. Vi skulle kanske ha anmält vårt intresse tidigare.