Min 40-årskris i backspegeln

"En medelålderskris är en upplevelse som många personer, speciellt män, möter när de kommer in i 40- och 50-års åldern. Man börjar ifrågasätta sitt liv och börjar vara  på ett nytt sätt."
                                                                                                            www.bra-att-veta.se

Häromdagen hade den kristna dagstidningen Dagen en fråga på sin Facebook-sida, "Hur upplevde du din 40-årskris?". Trogna läsare av min blogg vet att jag vid vissa tillfällen, halvt på skämt, halvt på allvar, har tangerat detta ämne i några mina inlägg. Därför kunde jag inte låta en sådan fråga gå förbi obesvarad. Jag skickade ett mejl till redaktören där jag konstaterade att fylla 40 har av någon outgrundlig anledning sammanfallit med en rad förändringar i mitt liv. De allra flesta har varit  positiva.

• Jag har börjat löpträna för första gången någonsin.  Framstegen har inte var dramatiska men ändå påtagliga. I morgon är det dags för årets första organiserade lopp. Förhoppningen är att komma ned mot 46 minuter på milen.  
• Jag har börjat bygga på en gäststuga på 35 kvm. . Jag är mer än väl medveten om mina tillkortakommanden som byggare, men nu börjat jag, efter tre somrars arbete, närma mig slutet.
• Vi har blivit familjehemsföräldrar. Det känns som ett privilegium att få göra den insatsen.
• Sedan två år tillbaka träffar jag en annan man i församlingen till bön och samtal en gång i veckan. En av veckans stora höjdpunkter, eller som det står i Ordspråksboken, "Som järn skärper järn, skärper den ena människan den andra." Ett sätt att tillsammans växa i lärjungaskap.
• Jag har blommat ut i min yrkesroll. Jag har gått från en tämligen misslyckad doktorand till en uppskattad specialist på det företag där jag arbetar. Något sent kan jag tycka, typ tio år efter de flesta andra, men så har jag alltid varit något av en "a late bloomer".
• Jag har gått in som ordförande i församlingen. Jag ogillar egentligen nya utmaningar som jag inte vet huruvida jag behärskar till fullo, men ´när frågan kom från församlingsledningen hade Gud redan förberett mitt hjärta och det kändes overkligt enkelt att säga "ja".
• På det personliga planet har det också varit en resa. Kanske är jag något tryggare som person idag, lite mindre kantig i hörnen och lite mer inkluderande i mitt sätt att vara och relatera till andra.