Det finns en amerikansk film om de första astronauterna som heter Rätta virket (1983). Den handlar om unga, förväntansfulla män som var modiga och redo att möta nya utmaningar i situationer som varken de eller någon annan innan dem hade upplevt tidigare. Jag har insett att jag inte att passar in i den gruppen (se mina tidigare bekännelser i den här bloggen) och då syftar jag inte på min ålder i första hand. Jag har en tendens att bli en smula uppjagad när jag möter motgångar/svårigheter i tillvaron, speciellt om de ligger utanför mitt ganska begränsade kompetensområde.
Häromdagen kl 21:30, precis när jag lagt näst minsta flickan, tjöt pumplarmet - igen! Ni som läste förrförra veckans blogginlägg vet vilket bestyr vi hade att få ordning på vatten in och ut ur huset. Nu var det alltså dag igen. På med kläder, fram med ficklampan och ut till pumpen, bara för att konstatera att syndafloden slagit till igen mot både vår trekammarbrunn och vår pumpbrunn. Det var tämligen lätt att hålla sig för skratt när vi gick och lade oss och själv somnade jag nog inte förrän strax innan kl 01:00. Men så jagar jag ju upp mig lite för lätt över saker och ting. (Riktigt så nipprig är jag inte, men det blir en bra berättelse om man brer på lite grann)
Hur har det då gott? Jag och halva barnaskaran evakurade oss till farmors lägenhet medan hustrun, med god hjälp av grannen Sven-Erik (vi är previligerade med ´både duktiga och trevliga grannar), kunde konstatera att det nog var kylan här i mars som har spelat oss ett spratt. Antagligen har bristen på ett isolerande snölager gjort att tjälen orsakat en ispropp i ledningen ut till infiltrationsbädden. Eftersom värmen verkar dröja har vi fått hitta på en provisorisk lösning under någon veckas tid, som dock fungerar väl. Slutet gott även denna gång med andra ord.
måndag 25 mars 2013
lördag 23 mars 2013
Tillfredställelsen av att bli klar
I fredags blev jag äntligen klar med ett dokument på jobbet som jag har arbetet med under en längre tid. Att arbeta med detta dokument kan liknas vid att försöka få ett myndigt barn som inte vill flytta hemifrån att ändå lämna föärldrahemmets trygghet. Det har med andra ord krävts en komination av hårt arbete, lirkande och ett visst mått av envishet. Därför var det en stor tillfredställelse och glädje att
igår få knyta ihop säcken. Färdigställandet blev ett kvitto på att den arbetsinsats som jag lagt ned var betydelsefull och aktiverade säkert även kroppens eget belöningssystem (eller så var det mitt förtida intag av påskgodis som gav den effekten).
Det är dock inte alltid man når ända fram. Ibland kör man fast längst vägen och saker och ting blir enbart halvfärdiga. I vissa fall gör det inte särskilt mycket huruvida man ror ett projekt i hamn eller inte, i andra fall kan ett ofullbordat projekt innebära en överväldigande känsla av att ha misslyckats som kan vara mycket svår att komma över.
Jag hörde en gång om en predikant som på ett möte bad för människor för att de skulle få kraft att färdigställa det som aldrig blev klart. Det låter kanske lite märkligt att göra på det viset, men det finns hundratals byrolådor i vårt land som innehåller texter som aldrig har blivit färdigskrivna, ut- och ombyggnationer som inte blivit klara och en massa andra goda initiativ som fastnat någonstans längst vägen. Eftersom some ideas are just good ideas, but some ideas are God´s ideas kan vi behöva be om Guds hjälp att få kraft att avsluta det som Han en gång tyckte att vi skulle påbörja.
igår få knyta ihop säcken. Färdigställandet blev ett kvitto på att den arbetsinsats som jag lagt ned var betydelsefull och aktiverade säkert även kroppens eget belöningssystem (eller så var det mitt förtida intag av påskgodis som gav den effekten).
Det är dock inte alltid man når ända fram. Ibland kör man fast längst vägen och saker och ting blir enbart halvfärdiga. I vissa fall gör det inte särskilt mycket huruvida man ror ett projekt i hamn eller inte, i andra fall kan ett ofullbordat projekt innebära en överväldigande känsla av att ha misslyckats som kan vara mycket svår att komma över.
Jag hörde en gång om en predikant som på ett möte bad för människor för att de skulle få kraft att färdigställa det som aldrig blev klart. Det låter kanske lite märkligt att göra på det viset, men det finns hundratals byrolådor i vårt land som innehåller texter som aldrig har blivit färdigskrivna, ut- och ombyggnationer som inte blivit klara och en massa andra goda initiativ som fastnat någonstans längst vägen. Eftersom some ideas are just good ideas, but some ideas are God´s ideas kan vi behöva be om Guds hjälp att få kraft att avsluta det som Han en gång tyckte att vi skulle påbörja.
fredag 22 mars 2013
Vad är du tacksam för?
För många, många år sedan var jag och hustrun och hälsade på mina vänner i USA. På en av våra resor gjorde vi ett besök på en outlet och jag köpte en liten bok för 99 cent som handlade om några av Jesu liknelser. I denna mycket läsvärd bok berättar författaren på första kapitlets första sida om hur han under ett flygresa läser en tidningsartikel. I den artikeln berättas det om en investering, en investering som författaren tackat nej till en tid innan, som gett en mycket bra avkastning på väldigt kort tid. I den stunden reagerade han på precis samma sätt som jag tror att du och jag skulle ha gjort - han kände en väldigt stor besvikelse över den missade möjligheten. Efter en stunds inre ältande tog han fram en tom A-4 sida och vek det på ledden. På vänstra halvan skrev han: Saker jag ångrar, på den högra skrev han Saker jag är tacksam för. Sedan började han skriva. När han var klar var det några få saker nedskrivna på den vänstra sidan medan den högra sidan var fullklottrad av stora och små glädjeämnen. (För den som läst redovisningsekonomi skulle man kanske kalla detta för att en tacksamhetens balansräkning.)
Jag har provat att göra samma sak emellanåt och brukar ganska snart inse att de där sakerna som jag går runt och grämer mig över bleknar i jämförelse med alla de saker som jag har att vara tacksam för. Dessutom brukar det vara en utmärkt aktivitet att göra när man känner hur jämförelsens förbannelse kommer krypande. På något sätt är det som tacksamhet hjälper oss att hålla balansen på livets väg.
Jag har provat att göra samma sak emellanåt och brukar ganska snart inse att de där sakerna som jag går runt och grämer mig över bleknar i jämförelse med alla de saker som jag har att vara tacksam för. Dessutom brukar det vara en utmärkt aktivitet att göra när man känner hur jämförelsens förbannelse kommer krypande. På något sätt är det som tacksamhet hjälper oss att hålla balansen på livets väg.
Liten tuva stjälper stort lass
Jag tror att det är svårt för gemene man här uppe i det stabila Skaninavien att förstå hur allvarlig situationen på Cypern är för den ekonomiska utvecklingen i hela Europa.
För Cypern är naturligtvis situationen ytterst prikär. Landet har primärt två stora intäktskällor, turismen och sina banker. Det som händer nu, oavsett hur utgången blir, kommer definitivt att rycka undan fötterna för finanssektorn. Vem vill riskera sina sparpengar genom att placera dem på Cypern i fortsättningen? Ingen - är naturligtvis det rätta svaret. Det är inte bara tusentals bankanställda som riskerar att förlora sina arbeten, det finns även en massa andra cyprioter som har tjänat sitt uppehälle på att hjälpa utlänningar att placera sina pengar i cypriotiska banker och kreditmarknadsbolag. Jurist med inriktning på inhemsk banklagstiftning är kanske inte det yrkesval som man ska rekommendera sina barn att välja om man bor i Nicosia.
Händelserna på Cypern har även betydelse för Europas ekonomiska utveckling trots att Cyperns ekonomi utgör bara 0,5 av EMU-områdets totala ekonomi. Betyder det verkligen något om landet går i konkurs, kanske någon undrar? Redan makroekonomis fader, Meynard Keynes, visste att ekonomi handlar mycket om psykologi, se mitt tidigare inlägg. En ekonomisk kollaps på Cypern kommer inte att göra varken företagare eller hushåll i övriga Europa mer optimistiska om framtiden. Mindre investeringar och konsumtion ger lägre tillväxt. Dessutom är risken att den politiska eliten i EU har förbrukat både marknadens och folkets förtroende genom det sätt som de har hanterat Cypernkrisen på. Givet det som har hänt, om du bodde i Spanien, skulle du våga ha kvar dina sparpengar i en spansk krisbank eller skulle du flytta över dem till en tysk bank bara för att vara på den säkra sidan? En så kallad bank run, där miljontals småsparare tar ut sina besparingar, enbart på grund av rädslan för att de ska kunna konfiskeras av staten, skulle vara förödande.
De närmaste dagarna blir därför mycket viktiga för Europas framtid.
För Cypern är naturligtvis situationen ytterst prikär. Landet har primärt två stora intäktskällor, turismen och sina banker. Det som händer nu, oavsett hur utgången blir, kommer definitivt att rycka undan fötterna för finanssektorn. Vem vill riskera sina sparpengar genom att placera dem på Cypern i fortsättningen? Ingen - är naturligtvis det rätta svaret. Det är inte bara tusentals bankanställda som riskerar att förlora sina arbeten, det finns även en massa andra cyprioter som har tjänat sitt uppehälle på att hjälpa utlänningar att placera sina pengar i cypriotiska banker och kreditmarknadsbolag. Jurist med inriktning på inhemsk banklagstiftning är kanske inte det yrkesval som man ska rekommendera sina barn att välja om man bor i Nicosia.
Händelserna på Cypern har även betydelse för Europas ekonomiska utveckling trots att Cyperns ekonomi utgör bara 0,5 av EMU-områdets totala ekonomi. Betyder det verkligen något om landet går i konkurs, kanske någon undrar? Redan makroekonomis fader, Meynard Keynes, visste att ekonomi handlar mycket om psykologi, se mitt tidigare inlägg. En ekonomisk kollaps på Cypern kommer inte att göra varken företagare eller hushåll i övriga Europa mer optimistiska om framtiden. Mindre investeringar och konsumtion ger lägre tillväxt. Dessutom är risken att den politiska eliten i EU har förbrukat både marknadens och folkets förtroende genom det sätt som de har hanterat Cypernkrisen på. Givet det som har hänt, om du bodde i Spanien, skulle du våga ha kvar dina sparpengar i en spansk krisbank eller skulle du flytta över dem till en tysk bank bara för att vara på den säkra sidan? En så kallad bank run, där miljontals småsparare tar ut sina besparingar, enbart på grund av rädslan för att de ska kunna konfiskeras av staten, skulle vara förödande.
De närmaste dagarna blir därför mycket viktiga för Europas framtid.
tisdag 19 mars 2013
Just when we thought it was safe
Under andra halvan av 2012 och början av 2013 minskade oron på den finansiella marknaderna, inte minst i Europa. Ska jag vara ärligt kan jag inte riktigt förstå vad marknadens optimism grundat sig i. Visst finns det tecken på en ekonomisk återhämtning i USA och högre tillväxt i Kina. Men i Europa är det få siffror som pekat åt rätt håll, snarare tvärtom. Varför då sådant lugn på marknaderna? Kanske handlar det mer om psykologi, än om utvecklingen av den reala ekonomin. Någon ekonom sa att marknaden inte orkar behålla en negativ sinnesstämmning längre än ungefär tre månader. Det innebär att om man har en pessimistisk syn på ekonomins utveckling så tar cirka ett kvartal innan man börjar leta efter ljusglimtar som tyder på att en vändning är nära förestående och agerar därefter.
En optimism om framtiden som bygger på fromma förhoppningar och inte på ekonomiska hårddata kan dock snabbt förbytas i sin motsats. Allt som behövdes den här gången var ett knepigt italienskt valresultat och en otroligt klantigt skött cypriotisk bankkris. Det hela påminner lite om en av HC Andersons mer kända berättelser. Händelserna i Medelhavet de senaste veckorna har påminnt oss alla om att, ja just det, kejsaren är ju fortfarande naken. Den statsfinasiella krisen i Europa är inte över, hur gärna vi en skulle vilja att den var det. Historien visar nämligen att det tar tid att komma tillrätta med en kris som beror på skevheter och obalanser i länders, bankers och hushålls balansräkningar (d.v.s. för höga skulder). Men tid är ju något som vi inte alltid har tid med.
Om jag skulle våga mig på en gissning om framtiden, som inte handlar om skatter och döden, så är det att tillväxten i euroområdet dröjer ytterligare ett kvartal och kommer att göra så ganska länge. Det sistnämnda får mig helt osökt att tänka på baren i USA som hade en skylt på väggen där det stod "Tomorrow free beer!".
En optimism om framtiden som bygger på fromma förhoppningar och inte på ekonomiska hårddata kan dock snabbt förbytas i sin motsats. Allt som behövdes den här gången var ett knepigt italienskt valresultat och en otroligt klantigt skött cypriotisk bankkris. Det hela påminner lite om en av HC Andersons mer kända berättelser. Händelserna i Medelhavet de senaste veckorna har påminnt oss alla om att, ja just det, kejsaren är ju fortfarande naken. Den statsfinasiella krisen i Europa är inte över, hur gärna vi en skulle vilja att den var det. Historien visar nämligen att det tar tid att komma tillrätta med en kris som beror på skevheter och obalanser i länders, bankers och hushålls balansräkningar (d.v.s. för höga skulder). Men tid är ju något som vi inte alltid har tid med.
Om jag skulle våga mig på en gissning om framtiden, som inte handlar om skatter och döden, så är det att tillväxten i euroområdet dröjer ytterligare ett kvartal och kommer att göra så ganska länge. Det sistnämnda får mig helt osökt att tänka på baren i USA som hade en skylt på väggen där det stod "Tomorrow free beer!".
söndag 17 mars 2013
En olycka kommer sällan ensam
I torsdags när vi kom hem från Sälen så visade det sig att vi hade fått stopp i avloppsröret som går från köket. Jag är inte en händig person och ogillar att försöka mig på saker som jag inte behärskar, men det finns vissa saker som av någon outgrundlig anledning hamnar på min lott att försöka åtgärda. Lösa problem med avloppet har under årens lopp visat sig var en sådan "sak". Efter två timmars arbete kunde jag konstatera att jag hade lokaliserat stoppet och att det inte fanns något som jag kunde göra åt det hela. Bra så, hustrun och jag rensade undan i tvättstugan för att kunna ta hand om familjens disk där. Kl 22, när undertecknad hade gått och lagt sig, satte dock pumplarmet igång att tjuta nere i källaren. Pumpen, som leder bort avloppsvattnet till infiltrationsbädden, verkade det vara något trassel med. Inte mycket man kan göra något åt mitt i natten. På morgonen, innan barnen hade vaknat gick jag och hustrun ut och konstaterade det vi hade befarat, avloppsvattenspumpen hade lagt av att fungera.
Hustrun fick ägna fredagen åt att ringa efter slamsugare, avloppsspolare och någon som kunde komma och installera en ny pump. Allt var fixat och klart kl 13 på fredagen (hon är duktig på att få saker och ting att flyta på min fru) men då visade det sig att pumpen som ser till att vi får in rent vatten i huset inte klarade av att leva upp till sina förpliktelser. Nåväl, efter lite handpåläggning från ytterligare en yrkesman i rör och krök - branschen så fick vår gamla pump nytt liv ett par timmar senare.
Många arbetstimmar gick åt för hustruns del och en del besparingar som kunde ha använts till roligare saker gick också åt, men vattnet är tillbaka och livet fungerar som det brukar. Det är värt ganska mycket.
Hustrun fick ägna fredagen åt att ringa efter slamsugare, avloppsspolare och någon som kunde komma och installera en ny pump. Allt var fixat och klart kl 13 på fredagen (hon är duktig på att få saker och ting att flyta på min fru) men då visade det sig att pumpen som ser till att vi får in rent vatten i huset inte klarade av att leva upp till sina förpliktelser. Nåväl, efter lite handpåläggning från ytterligare en yrkesman i rör och krök - branschen så fick vår gamla pump nytt liv ett par timmar senare.
Många arbetstimmar gick åt för hustruns del och en del besparingar som kunde ha använts till roligare saker gick också åt, men vattnet är tillbaka och livet fungerar som det brukar. Det är värt ganska mycket.
fredag 15 mars 2013
mormor vs farmor
I mitt förra blogginlägg, ställde jag frågan vem som är bäst lämpad att passa barnen, mormor eller farmor? Nationalekonomisk forskning har naturligtvis svaret. Tyska forskare studerade kyrkoböcker från 1800-talet och fann att dödligheten bland barn var något högre när farmor satt barnvakt än när mormor gjorde det. Kan ni se krigsrubrikerna i kvällstidningarna när resultaten från en sådan studie publiceras. Farmödrar ökar sannolikheten för barn att dö i förtid!
Forskarnas teori till de observerade skillnaderna var ganska enkel men kanske en smula magstark. Mormödrar är mer omhändertagande om sina barnbarn än farmödrar eftersom de (dvs mormödrarna) kan vara 100 procent säkra på att avkomman bär på deras gener.
Forskarnas teori till de observerade skillnaderna var ganska enkel men kanske en smula magstark. Mormödrar är mer omhändertagande om sina barnbarn än farmödrar eftersom de (dvs mormödrarna) kan vara 100 procent säkra på att avkomman bär på deras gener.
Olika förutsättningar för olika familjer
För några år sedan lyssnade jag på en familjeterapeut som talade om vikten av att man som småbarnsförälder har en öppen och tydlig dialog med sina barns mor- och farföräldrar, det vill säga ens egna föräldrar och svärföräldrar. Detta gällde inte minst de förväntningar som kan finnas på att få hjälp med t.ex. barnpassning och avlastning från den äldre generationen. Tesen från familjeterapeutens sida var att avsaknaden av dialog kunde skapa en massa outtalade krav och förväntningar och därmed en hel del frustration för båda parter.
Jag köper det resonemanget fullt ut, jag tror nämligen att det finns småbarnsföräldrar som går runt och önskar att deras egna föräldrar fanns mer tillgängliga för dem och deras barn och jag tror att det finns far- och morföräldrar som går runt och känner att det förväntas av dem att ställa upp i tid och otid. Men det som fick mig att dra lite på smilbanden var när programledaren undrade vad som var en rimlig nivå. Terapeuten gav några exempel och sa bland annat något i stil med:
- ... och på sommaren är det inte orimligt att barnen är en vecka hos mormor och morfar eller farmor och farfar.
I vissa familjer är en vecka hos far- eller morföräldrar på sommaren lika naturligt och självklart som att se titta på Kalle Anka på jul, för andra finns det inte på kartan. Omständigheterna och förutsättningarnas ser så olika ut i olika familjer och släkter och det gör det omöjligt att definiera en nivå som skulle kunna passa alla familjer. Det tyckte jag att en familjeterapeut med lång erfarenhet borde veta. Vad är er åsikt och erfarenhet kära läsare? Vad är rimligt och vad bör man ha för förväntningar på varandra?
Till sist en liten fråga från den nationalekonomiska forskningens underbara värld:
Vem är bäst på att vara barnvakt, mormor eller farmor? Klura på den ni.
Jag köper det resonemanget fullt ut, jag tror nämligen att det finns småbarnsföräldrar som går runt och önskar att deras egna föräldrar fanns mer tillgängliga för dem och deras barn och jag tror att det finns far- och morföräldrar som går runt och känner att det förväntas av dem att ställa upp i tid och otid. Men det som fick mig att dra lite på smilbanden var när programledaren undrade vad som var en rimlig nivå. Terapeuten gav några exempel och sa bland annat något i stil med:
- ... och på sommaren är det inte orimligt att barnen är en vecka hos mormor och morfar eller farmor och farfar.
I vissa familjer är en vecka hos far- eller morföräldrar på sommaren lika naturligt och självklart som att se titta på Kalle Anka på jul, för andra finns det inte på kartan. Omständigheterna och förutsättningarnas ser så olika ut i olika familjer och släkter och det gör det omöjligt att definiera en nivå som skulle kunna passa alla familjer. Det tyckte jag att en familjeterapeut med lång erfarenhet borde veta. Vad är er åsikt och erfarenhet kära läsare? Vad är rimligt och vad bör man ha för förväntningar på varandra?
Till sist en liten fråga från den nationalekonomiska forskningens underbara värld:
Vem är bäst på att vara barnvakt, mormor eller farmor? Klura på den ni.
Har du varit i Lesjöfors?
Egentligen syftar rubriken på historien där en man, antagligen en 08, skryter om alla de platser han har besökt; New York, Milano, London, Tokyo, Goa, o.s.v.. Till slut får en av hans åhörare nog och utbrister på bred östgötska
- Men har du varit i Finspång?
Sverige är det land i Europa som upplever den snabbaste urbaniseringsprocessen för tillfället. Visserligen från en relativt sätt låg nivå, men flytten från landsort till tätort, från mindre till större städer är en av de tydligaste trenderna i vårt land för tillfället. Detta innebär att trots att befolkningen ökar i landet som helhet, så finns det många förlorare i jakten på fler invånare. Hälften av landets kommuner har ett vikande befolkningsunderlag. Det finns många skäl till detta. Avsaknaden av arbetstillfällen och framtidsmöjligheter är naturligtvis två starkt bidragande orsaker till varför framförallt unga kvinnor väljer att flytta från mindre samhällen till större städer. Unga män flyttar naturligtvis också men inte i lika stor utsträckning.
Vissa hävdar att dagens utveckling är oundviklig, en naturlig följd av den globaliserade ekonomin. Landsändar som inte klarar av konkurrensen, som inte kan dra till sig kapital och kompetens, avfolkas medan dynamiska områden expanderar. Varje dag ökar t.ex. Stockholms läns befolkning med två fulla SL bussar. Det blir 30-40 000 nya 08:or per år. Som nationalekonom borde jag kanske hylla denna utveckling, men jag kan inte låta bli att tänka på de där människorna som kommer i kläm när befolkningskartorna ritas om. Vad händer med dem som inte kan eller inte vill flytta?
På väg till och från den årliga skidvecka i Sälen så passerar vi igenom Lesjöfors. Det är mycket möjligt att Lesjöfors är en härlig plats att bo på men de två minuter som genomresan med bil tar fyller mig alltid med ett diffust vemod. Denna tätort i norra Filipstads kommun har sett sin befolkning halveras på 30 år. Åker man genom samhället i dag ser man en hel del gamla tomma butikslokaler. Ett stenkast eller två från vägen finns det även gott om nedlagda industrier. Dessa tomma lokaler bär på en historia om en annan tid, de vittnar om en tid som flytt. En tid som med största sannolikhet inte kommer tillbaka. Men vad är det som kommer istället? Hur ser framtiden ut för alla samhällen som Lesjöfors? Det vet inte jag, men om dagens utveckling fortsätter kommer Sverige bli ett alltmer tudelat land. Skillnaden mellan landsändar som växer och utvecklas de som är på tillbakagång kommer successivt att öka. Lägger man därtill den ökade socio-ekonomiska segregation som vårt land upplever, inte minst i de större städerna, så kan man fråga sig hur mycket spänningar som Sverige kommer att klara av att hantera i framtiden.
- Men har du varit i Finspång?
Sverige är det land i Europa som upplever den snabbaste urbaniseringsprocessen för tillfället. Visserligen från en relativt sätt låg nivå, men flytten från landsort till tätort, från mindre till större städer är en av de tydligaste trenderna i vårt land för tillfället. Detta innebär att trots att befolkningen ökar i landet som helhet, så finns det många förlorare i jakten på fler invånare. Hälften av landets kommuner har ett vikande befolkningsunderlag. Det finns många skäl till detta. Avsaknaden av arbetstillfällen och framtidsmöjligheter är naturligtvis två starkt bidragande orsaker till varför framförallt unga kvinnor väljer att flytta från mindre samhällen till större städer. Unga män flyttar naturligtvis också men inte i lika stor utsträckning.
Vissa hävdar att dagens utveckling är oundviklig, en naturlig följd av den globaliserade ekonomin. Landsändar som inte klarar av konkurrensen, som inte kan dra till sig kapital och kompetens, avfolkas medan dynamiska områden expanderar. Varje dag ökar t.ex. Stockholms läns befolkning med två fulla SL bussar. Det blir 30-40 000 nya 08:or per år. Som nationalekonom borde jag kanske hylla denna utveckling, men jag kan inte låta bli att tänka på de där människorna som kommer i kläm när befolkningskartorna ritas om. Vad händer med dem som inte kan eller inte vill flytta?
På väg till och från den årliga skidvecka i Sälen så passerar vi igenom Lesjöfors. Det är mycket möjligt att Lesjöfors är en härlig plats att bo på men de två minuter som genomresan med bil tar fyller mig alltid med ett diffust vemod. Denna tätort i norra Filipstads kommun har sett sin befolkning halveras på 30 år. Åker man genom samhället i dag ser man en hel del gamla tomma butikslokaler. Ett stenkast eller två från vägen finns det även gott om nedlagda industrier. Dessa tomma lokaler bär på en historia om en annan tid, de vittnar om en tid som flytt. En tid som med största sannolikhet inte kommer tillbaka. Men vad är det som kommer istället? Hur ser framtiden ut för alla samhällen som Lesjöfors? Det vet inte jag, men om dagens utveckling fortsätter kommer Sverige bli ett alltmer tudelat land. Skillnaden mellan landsändar som växer och utvecklas de som är på tillbakagång kommer successivt att öka. Lägger man därtill den ökade socio-ekonomiska segregation som vårt land upplever, inte minst i de större städerna, så kan man fråga sig hur mycket spänningar som Sverige kommer att klara av att hantera i framtiden.
fredag 8 mars 2013
En rolig historia
För något år sedan läste jag följande lilla historia som fick mig att dra på smilbanden.
En man från storstan var ute och gick en promenad på landet. Där mötte han en fåraherde som var ut och vallde sin stora hjord. Mannen från stan går fram till herden och säger:
- Jag undrar om du är intresserad av ett litet vad?
- Ja kanske det, det beror på vad det gäller, svarar herden
- Om jag kan gissa hur många djur du har i din hjord så får jag ett får, annars får du 2 000 kr av mig.
Herden funderar en stund, tittar på stora hjord och går sedan med på erbjudandet.
Mannen från stan tittar ut över hjorden under någon sekund och säger sedan självsäkert:
- 268, du har 268 får i din hjord.
Herden blir till en början helt förstummad eftersom det var helt rätt, men eftersom han är en man som står vid sitt ord säger han till mannen från stan att ta det som är hans.
Mannen från stan plockar upp ett djur i famnen och börjar bege sig tillbaka därifrån han kom. Då hör han herden ropa efter honom:
- Vänta en sekund. Kan vi inte köra kvitt eller dubbelt? Kan inte jag också få en chans att gissa?
- Vad hade du tänkt dig, frågar mannen från stan.
- Låt mig se om jag gissa vad du har för yrke.
Mannen från stan behöver inte fundera länge och går med på förslaget.
Herden tittar en kort stund honom och säger sedan:
- Jag är ganska säker på att du är nationalekonom. Du arbetar på en tankesmedja som är betalas av Finansdepartementet.
Vår man från stan blir helt perplex och stammar fram:
- Otroligt! Det är helt rätt, men säg mig hur kunde veta det? Berätta.
Herden ler mot honom.
- Det ska jag, men är du snäll och sätter ner min hund först.
Roligare än så blir det inte om man är nationalekonom. Trevlig helg alla läsare.
En man från storstan var ute och gick en promenad på landet. Där mötte han en fåraherde som var ut och vallde sin stora hjord. Mannen från stan går fram till herden och säger:
- Jag undrar om du är intresserad av ett litet vad?
- Ja kanske det, det beror på vad det gäller, svarar herden
- Om jag kan gissa hur många djur du har i din hjord så får jag ett får, annars får du 2 000 kr av mig.
Herden funderar en stund, tittar på stora hjord och går sedan med på erbjudandet.
Mannen från stan tittar ut över hjorden under någon sekund och säger sedan självsäkert:
- 268, du har 268 får i din hjord.
Herden blir till en början helt förstummad eftersom det var helt rätt, men eftersom han är en man som står vid sitt ord säger han till mannen från stan att ta det som är hans.
Mannen från stan plockar upp ett djur i famnen och börjar bege sig tillbaka därifrån han kom. Då hör han herden ropa efter honom:
- Vänta en sekund. Kan vi inte köra kvitt eller dubbelt? Kan inte jag också få en chans att gissa?
- Vad hade du tänkt dig, frågar mannen från stan.
- Låt mig se om jag gissa vad du har för yrke.
Mannen från stan behöver inte fundera länge och går med på förslaget.
Herden tittar en kort stund honom och säger sedan:
- Jag är ganska säker på att du är nationalekonom. Du arbetar på en tankesmedja som är betalas av Finansdepartementet.
Vår man från stan blir helt perplex och stammar fram:
- Otroligt! Det är helt rätt, men säg mig hur kunde veta det? Berätta.
Herden ler mot honom.
- Det ska jag, men är du snäll och sätter ner min hund först.
Roligare än så blir det inte om man är nationalekonom. Trevlig helg alla läsare.
Mitt liv som trygghetsnarkoman
Ett snabbtest för att se huruvida en person är en potentiell trygghetsnarkoman är att fråga dem hur de skulle lägga upp semestern ifall den innebär att resa runt i USA med bil. Om personen ifråga vill förboka varje hotell, gärna ett par månader innan själva avresan, är det ett ganska bra tecken på att personen ifråga har ett stort kontrollbehov.
Innan jag påbörjade min anställning på Kommuninvest fick jag göra en psykologisk utvärdering. Det visade sig att mitt starkaste personlighetsdraget var oviljan att ta risker. Särskilt obenägen verkar jag vara att försöka mig på nya saker som jag inte tror att jag behärskar till fullo. Play it safe, verkar med andra ord vara min livsfilosofi. Går jag ut och äter, går jag till ett ställe där jag vet att jag uppskattar maten och jag beställer gärna samma rätt som förra gången. Kanske är det därför som jag uppskattar att vi har många traditioner i vår familj (se tidigare inlägg). Traditioner ger en rytm i livet och trygghet i tillvaron.
Under de senaste åren har jag övat på att våga ta ut svängarna lite grann, pröva på nya saker och utmana mig själv emellanåt. Men idag insåg jag hur förutsägbar jag fortfarande är.När jag önskade min kollega trevlig helg frågade han mig:
- Blir det bad nu?
- Jo, så är det, blev mitt svar.
- Ska du passa på att gymma?
- Det blir nog så, erkände jag.
- Pizza efteråt?
- Som alltid, bekräftade jag.
Efter det fanns det inte så mycket att tillägga.
Innan jag påbörjade min anställning på Kommuninvest fick jag göra en psykologisk utvärdering. Det visade sig att mitt starkaste personlighetsdraget var oviljan att ta risker. Särskilt obenägen verkar jag vara att försöka mig på nya saker som jag inte tror att jag behärskar till fullo. Play it safe, verkar med andra ord vara min livsfilosofi. Går jag ut och äter, går jag till ett ställe där jag vet att jag uppskattar maten och jag beställer gärna samma rätt som förra gången. Kanske är det därför som jag uppskattar att vi har många traditioner i vår familj (se tidigare inlägg). Traditioner ger en rytm i livet och trygghet i tillvaron.
Under de senaste åren har jag övat på att våga ta ut svängarna lite grann, pröva på nya saker och utmana mig själv emellanåt. Men idag insåg jag hur förutsägbar jag fortfarande är.När jag önskade min kollega trevlig helg frågade han mig:
- Blir det bad nu?
- Jo, så är det, blev mitt svar.
- Ska du passa på att gymma?
- Det blir nog så, erkände jag.
- Pizza efteråt?
- Som alltid, bekräftade jag.
Efter det fanns det inte så mycket att tillägga.
torsdag 7 mars 2013
Den roligaste forskningsrapport jag har läst
För några år sedan hade jag förmånen att få vara med på en forskningskonferens i Amsterdam. På en av samlingarna var det en tysk forskare som presenterade en studie som handlade om maktfördelningen i tyska familjer. Vem har mest att säga till om i hushållet? Är det mannen eller kvinnan? Riktigt hur han mätte styrkeförhållandet mellan make och maka kommer jag faktiskt inte ihåg. Däremot har faktorerna som påverkade detta styrkeförhållande etsat sig fast hos mig.
Det började ganska traditionellt med inkomstskillnader. Ju större differensen mellan mannens och kvinnans inkomst var desto mer makt hade... Ja, just det, mannen. Pengar är inflytande, inte bara i amerikansk politik utan även i tyska hem.
Faktor nummer två är inte heller särskilt upphetsande. Den handlade om utbildningsnivå, ju högre utbildningsnivå desto mer har individen att säga till om i hushållet. Detta gäller för både män och kvinnor. Det kan vara skönt att veta att det inte bara är pengar som räknas utan även bildning.
Den tredje variabeln är lite mer spännande. Forskarna tog mannens ålder minus kvinnans ålder och fann att ju större differensen var i ålder desto mer makt hade... Ja, just det, kvinnan. Att gifta sig med en yngre kvinna är detsamma som att ge bort en del av sin makt över hushållet.
Antal barn i hushållet ger en klar maktfördel till... Ja, just det, till kvinnan. Ju fler barn desto mer mindre inflytande för den tyske familjefadern.
Sedan kommer vi in på den riktigt roliga faktorn. De män och kvinnor som ingick i undersökningen fick bedöma sig själva med avseende på hur pass attraktiva de var på en sjugradig skala . Det visade sig att genomsnittet hamnade en bra bit under fyra för både män och kvinnor. Kvinnor hade generellt sett sämre självbild är män. För att resultaten inte skulle störas på grund av bristande självförtroende hos deltagarna fick även den person som stod för själva intervjuandet ge sitt omdöme om respektive persons fysiska utseende. Det visade sig att dessa omdömen låg betydligt högre än individernas egna bedömningar. De tyska kvinnorna hamnade på drygt 5 och männen väl över 4. Utifrån dessa "objektiva" observationer kunde forskarna återigen kostruera en ny differensvariabel: kvinnans attraktionspoäng minus mannens. Ju större skillnad desto mer makt har.... Ja, just det, kvinnan. Har man ett bombnedslag till fru så finns det ett pris att betala när det handlar om inflytande i hemmet.
Slutligen hade forskarna frågat männen om hur pass tillfredställda dessa kände sig när det gällde det mer intima umgänget med sina fruar. Enkelspåriga som karlar nu är så visade sig att ju nöjdare männen var desto mindre att säga till om i hemmet hade de.
Så långt forskningsrapporten. Skulle man ta den på allvar så skulle en man, som vill ha något att säga till om i hemmet, satsa på karriär, ha en jämnårig fru, så få barn som möjligt, inte gifta sig med vad omgivningen tycker är en vacker kvinna¨och gå runt och känna sig lite otillfredställd. Låter det verkligen som vägen till lycka?
Därför kan Riksbanken sänka reporäntan
En huvudanledning till att Riksbankens majoritet har varit motvillig till att sänka reporäntan snabbare än vad man har gjort, är rädslan för hushållens skuldsättning. Under 15 års tid, parallellt med de snabbt stigande fastighetspriserna, har hushållens skuldsättning ökat kraftigt. I min lilla egentillverkade figur kan ni se detta grafiskt. Fastighetpriserna har fördubblats sedan millenieskiftet och låneskulden har trefaldigast under samma tid.
Under de senast åren, från 2010 till idag, har dock fastighetspriserna legat relativt still (vilket är helt otrolig med tanke på hur det så kallade bolånetaket nästan helt har dödat marknaden för att bygga småhus vilket skapat en störning på bostadsmarknadens utbudssida), samtidigt som den årliga ökningstakten på hushållens låneskuld har minskat månad för månad. I dag ökar fakstiskt skulden långsammare än hushållens disponibla inkomst i nominella belopp. Dessa två trender innebär dels att bostadspriser inte har ökat i reala termer, dels att kvoten mellan hushållens skulder och deras disponibla inkomster har sjunkit. Med andra ord skulle man kunna tänka sig att den eventuell bostadsbubblan i Sverige håller på att pysa ut så sakteliga, samtidigt som hushållens relativa skuldsättning är på väg ned. Detta borde ge skäl för Riksbanken att sänka reporäntan.
Det finns ytterligare en anledning till varför Riksbanken kan sänka reporäntan med gott samvete på nästa direktionsmöte. Sedan årsskiftet har den svenska kronan stärkts genetemot i stort setta alla andra valutor och kronan är idag i princip lika stark som den var före valutakrisen 1992. Detta innebär att en epok är på väg att ta slut. Under mer än tio års tid har flera bedömmare, däribland Riksbanken, hävdat, med rätta tycker undertecknad, att den svenska kronan är undervärderad. Det har naturligtvis gynnat svensk exportindustri, men en undervärderad valuta är ju en form av ekonomisk dopning och det är inte säkert att det på lång sikt är det mest gynnsamma. I vilket fall som helst så finns det inga skäl att vilja att den svenska kronan ska fortsättas att stärkas förbi en långsiktig jämviktsnivå. Av den anledningen borde Riksbanken överväga att sänka reporäntan för att göra placeringar i svensk valuta mindre attraktiva för investerare i omvärlden och därmed försvaga kronan något.
Kommer dessa argument vara skäl nog för Stefan Ingves att sänka räntan? Jag tror inte det. Men det ska bli mycket intressant att läsa nästa sammanträdesprotokollet.
Det finns ytterligare en anledning till varför Riksbanken kan sänka reporäntan med gott samvete på nästa direktionsmöte. Sedan årsskiftet har den svenska kronan stärkts genetemot i stort setta alla andra valutor och kronan är idag i princip lika stark som den var före valutakrisen 1992. Detta innebär att en epok är på väg att ta slut. Under mer än tio års tid har flera bedömmare, däribland Riksbanken, hävdat, med rätta tycker undertecknad, att den svenska kronan är undervärderad. Det har naturligtvis gynnat svensk exportindustri, men en undervärderad valuta är ju en form av ekonomisk dopning och det är inte säkert att det på lång sikt är det mest gynnsamma. I vilket fall som helst så finns det inga skäl att vilja att den svenska kronan ska fortsättas att stärkas förbi en långsiktig jämviktsnivå. Av den anledningen borde Riksbanken överväga att sänka reporäntan för att göra placeringar i svensk valuta mindre attraktiva för investerare i omvärlden och därmed försvaga kronan något.
Kommer dessa argument vara skäl nog för Stefan Ingves att sänka räntan? Jag tror inte det. Men det ska bli mycket intressant att läsa nästa sammanträdesprotokollet.
onsdag 6 mars 2013
Om att jobba till 75
När den tyske rikskanslern Bismarck någon gång under andra halvan av 1800-talet introducerade allmän ålderspension var det en åtgärd som var principiellt viktigt men som knappast belastade den tyska statens finanser särskilt mycket. Med en genomsnittlig livslängd på 37 år var det få som kunde förvänta sig att en dag få utnyttja denna nya rättighet. Idag är det lite annorlunda. Medellivslängden ligger nu på över 80 år i Sverige och den stiger för varje år som går. Åldergränsen för att gå i pension ligger dock kvar runt de 65.
Om framtiden vet vi inget, världen är oförutsägbar, förutom det där med döden och skatter som Benjamin Franklin sa. Men när det gäller förändringar i befolkningsstrukturen kan dessa förutspås med ganska stor träffsäkerhet. Den här veckan kom regeringens Framtidskommission ut med sin fjärde rapport. Temat var konsekvenserna för samhället av en åldrande befolkning. Om 25 år, när undertecknad fyller 65, kommer Sverige ha samma befolkningsstruktur som Pajala har idag, 30 procent av alla medborgare kommer vara över 65. Ytterligare 12 år senare är andelen upp i 40 procent. Den så kallade försörjningsbördan för varje yrkesverksam individ kommer med andra ord att öka dramatiskt under de kommande decennierna. Hur färre ska klara av att försörja fler blir en mycket svår ekvation att lösa. Detta kan bli en av de största ekonomiska utmaningarna framöver, både för samhället i stort och för den enskilde individen. Jag kan se ett scenario framöver där politiker kommer tvingas att göra tuffa prioriteringar och genomföra impopulära reformer när allt mer begränsade resurser ska fördelas på allt fler. Som individer kan vi upptäcka att vi själva måste ta ansvar för sådan som vi lärt oss att det offentliga tar hand om åt oss. Å andra sidan, kanske vi inte behöver oroa oss för detta redan idag. Vi har ju nästan en "generation" på oss att göra något åt situationen.
Om framtiden vet vi inget, världen är oförutsägbar, förutom det där med döden och skatter som Benjamin Franklin sa. Men när det gäller förändringar i befolkningsstrukturen kan dessa förutspås med ganska stor träffsäkerhet. Den här veckan kom regeringens Framtidskommission ut med sin fjärde rapport. Temat var konsekvenserna för samhället av en åldrande befolkning. Om 25 år, när undertecknad fyller 65, kommer Sverige ha samma befolkningsstruktur som Pajala har idag, 30 procent av alla medborgare kommer vara över 65. Ytterligare 12 år senare är andelen upp i 40 procent. Den så kallade försörjningsbördan för varje yrkesverksam individ kommer med andra ord att öka dramatiskt under de kommande decennierna. Hur färre ska klara av att försörja fler blir en mycket svår ekvation att lösa. Detta kan bli en av de största ekonomiska utmaningarna framöver, både för samhället i stort och för den enskilde individen. Jag kan se ett scenario framöver där politiker kommer tvingas att göra tuffa prioriteringar och genomföra impopulära reformer när allt mer begränsade resurser ska fördelas på allt fler. Som individer kan vi upptäcka att vi själva måste ta ansvar för sådan som vi lärt oss att det offentliga tar hand om åt oss. Å andra sidan, kanske vi inte behöver oroa oss för detta redan idag. Vi har ju nästan en "generation" på oss att göra något åt situationen.
tisdag 5 mars 2013
Tecken på att man är en stor familj - tecken 7
Enligt SCB har en procent av Sveriges barnfamiljer fem barn eller fler. Under våren kommer jag lite då och då dela med mig av mina iakttagelser rörande denna familjegruppp. Min egen lilla Familjen
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det sjunde tecknet på att man är ett stor familj är att det är betydligt mycket enklare att ha folk på middag hemma hos sig än att åka hem till andra och äta middag.
annorlunda light skulle man kunna säga.
Det sjunde tecknet på att man är ett stor familj är att det är betydligt mycket enklare att ha folk på middag hemma hos sig än att åka hem till andra och äta middag.
En statistiknörds bekännelser
Flera av er har säkert hört uttrycket, det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Och de flesta av er håller säkert med. I politiska och ekonomiska debatter används statistik för bevisa än det ena, än det andra. Ibland verkar samma sifferunderlag kunna ge stöd åt två diamentralt motsatta åsikter. Trots denna inneboende skeptisism mot det ämne, som jag ägnade tre terminer åt att förkovra mig i, måste jag till min förvåning konstatera att vi lever i ett samhälle där information som presenteras med hjälp av en eller flera siffror tillmäts ett större värde än annan typ av information. Det gör bland annat att vi i tidningar,radio och TV översköljs vi med resultaten från diverse undersökningar. 30 procent av alla kvinnliga poliser har någon gång använt parfymfritt tuggummi, 82 procent av alla centerpartistiska kommunalråd i Värmland drömmer om att odla kor i trädgården, 96 procent av alla nationalekonomer har en idolbild på Assar Lindbeck i garderoben, för att ta några exempel. Jag har inget problem med undersökningarna i sig, det som stör mig är de journalister som helt okritiskt återger resultaten från dessa undersökningar. Elemäntära frågor som,
Efter att ha läst min beskärda del av resultat från en del mer eller mindre fantasifulla undersökningar kan jag hålla med min gamla statistiklärare när han sa:
- Det finns lögn, förbannad lögn och massmediala överförenklingar.
- vem har intresse av att den här siffran sprids - kan organisationen som tagit fram uppgiften ha ett eget syfte med att den sprids
- hur har man kommit fram till det här resultatet - hur har undersökningen/beräkningarna gått till
- hur stor underlag har man utgått ifrån - är det 30 kattägare som svarat på frågan eller 2200, det har viss betydelse
- hur har man ställt frågan - som man frågar får man svar
- finns det några potentiella felkällor - hur stor svarfrekvens fick man, var frågan otydligt ställd, var det rätt personer som deltog
- verkar resultatet rimligt - förmågan att bedöma huruvida ett svar är rimligt är numera ett kunskapskrav för högstadieelever, dock inte för yrkesverksamma journalister
Efter att ha läst min beskärda del av resultat från en del mer eller mindre fantasifulla undersökningar kan jag hålla med min gamla statistiklärare när han sa:
- Det finns lögn, förbannad lögn och massmediala överförenklingar.
fredag 1 mars 2013
40 årskrisen, del två
Låt mig börja med ett förtydligande. Jag fyller visserligen 40 år om mindre än sex månader, men det faktum att jag fyller jämnt behöver ju inte ha något att göra med mitt bloggskrivande eller mina försök att förbättra konditionen. Det kan ju vara tre av varandra oberoende händelser.
-Säkert,så är det nog, skulle min fru respondera på det påståendet men det får stå för henne :-).
Oavsett hur det är med min påstådda åldersnoja eller inte, så kan det vara på sin plats med en liten uppdatering. Eftersom der inte hunnit gå sex veckor (se tidigare inlägg för att förstå betydelsen av de sex veckorna) sedan mitt första blogginlägg och första gymbesök så är det för tidigt att avgöra huruvida mina nya intressen är långsiktigt hållbara eller bara en tillfällig nyck. Följande kan jag dock konstatera:
Mitt bloggskrivande har gått över förväntan, i alla fall om man ser till mängden inlägg. Knappt 30 inlägg på tre veckor har det hunnit bli. Nu är det inte så att Lenin hade rätt när han sa:
- Kvantitét har en kvalitét i sig.
Alla ni som någon gång har handlat på Jula vet vad jag menar. Men jag tycker nog att jag har haft en hyffsat hög lägstanivå, för att låna en slogan från kvalitétskanalen TV6. Jag har fått ett och annat glatt tillrop på vägen från er läsare och det sätter jag mycket stor värde på. Det bor ju en liten pojke med stor bekräftelsebehov i mitt inre också, men det får jag skriva mer om i ett annat inlägg. Min läsekrets är dock fortfarande något begränsad. Baserat på den besöksstatistik som bloggen spottar fram är det ungefär 40-50 personer följer mina inlägg på regelbunden basis, och två, tre stycken som brukar kommentera dem. Inlägg om barn och familj och livets andra förunderligheter tenderar att få fler sidvisningar/läsare än mina åsikter om ekonomi. Men skaran som läser de sistnämnda inläggen brukar ställa initierade följdfrågor när man stöter på dem utanför cyberrymden.
För fem månader sedan följde jag med mina arbetskamrater och spelade innebandy för första gången. Det är en tradition att göra det varje tisdag, innan lunch. Första gången var en skräckupplevelse för undertecknad. Inte på grund av min bristande bollkänsla, den kan jag leva med, utan på grund av hur min kropp reagerade. Jag sprang minst på planen men var den som var tröttast. Trött är egentligen inte rätt ord, jag var totalt utpumpade och benen var så fulla av syra så de var stela. Min ansiktsfärg var sådan att flera kollegor har vittnat om att de var rädda för att jag skulle få en hjärtinfarkt. De tre nästkommande dagarna hade jag en sådan träningsvärk att jag inte kunde gå ordentligt. Jag var tvungen att hålla i ledstången i trappan på jobbet både när jag skulle gå upp och när jag skulle gå ned. För att kunna sätta sig på på toaletten var jag tvungen att hålla mig i handfatet. Min skräckdagar i oktober väcker fortfarande allmän munterhet bland kollegorna på jobbet. Med detta sagt skulle jag vilja hävda att träning ger resultat. Det känns hemskt att behöva medge det, men det förfaller faktiskt som att så är fallet. Två till tre tillfällen i veckan tar jag mig iväg till gymet eller idrottar tillsammans med arbetskamraterna. Innebandyn är numera mer glädje än smärta och utmattning, dock är min avsaknad av bollkänsla fortfarande ett problem och igår förmiddag lyckades jag till och med springa 5 km på 25 min när jag tog en löptur på gymmets löpband. Ingen toppentid, men ett stort fall framåt för mig.
-Säkert,så är det nog, skulle min fru respondera på det påståendet men det får stå för henne :-).
Oavsett hur det är med min påstådda åldersnoja eller inte, så kan det vara på sin plats med en liten uppdatering. Eftersom der inte hunnit gå sex veckor (se tidigare inlägg för att förstå betydelsen av de sex veckorna) sedan mitt första blogginlägg och första gymbesök så är det för tidigt att avgöra huruvida mina nya intressen är långsiktigt hållbara eller bara en tillfällig nyck. Följande kan jag dock konstatera:
Mitt bloggskrivande har gått över förväntan, i alla fall om man ser till mängden inlägg. Knappt 30 inlägg på tre veckor har det hunnit bli. Nu är det inte så att Lenin hade rätt när han sa:
- Kvantitét har en kvalitét i sig.
Alla ni som någon gång har handlat på Jula vet vad jag menar. Men jag tycker nog att jag har haft en hyffsat hög lägstanivå, för att låna en slogan från kvalitétskanalen TV6. Jag har fått ett och annat glatt tillrop på vägen från er läsare och det sätter jag mycket stor värde på. Det bor ju en liten pojke med stor bekräftelsebehov i mitt inre också, men det får jag skriva mer om i ett annat inlägg. Min läsekrets är dock fortfarande något begränsad. Baserat på den besöksstatistik som bloggen spottar fram är det ungefär 40-50 personer följer mina inlägg på regelbunden basis, och två, tre stycken som brukar kommentera dem. Inlägg om barn och familj och livets andra förunderligheter tenderar att få fler sidvisningar/läsare än mina åsikter om ekonomi. Men skaran som läser de sistnämnda inläggen brukar ställa initierade följdfrågor när man stöter på dem utanför cyberrymden.
För fem månader sedan följde jag med mina arbetskamrater och spelade innebandy för första gången. Det är en tradition att göra det varje tisdag, innan lunch. Första gången var en skräckupplevelse för undertecknad. Inte på grund av min bristande bollkänsla, den kan jag leva med, utan på grund av hur min kropp reagerade. Jag sprang minst på planen men var den som var tröttast. Trött är egentligen inte rätt ord, jag var totalt utpumpade och benen var så fulla av syra så de var stela. Min ansiktsfärg var sådan att flera kollegor har vittnat om att de var rädda för att jag skulle få en hjärtinfarkt. De tre nästkommande dagarna hade jag en sådan träningsvärk att jag inte kunde gå ordentligt. Jag var tvungen att hålla i ledstången i trappan på jobbet både när jag skulle gå upp och när jag skulle gå ned. För att kunna sätta sig på på toaletten var jag tvungen att hålla mig i handfatet. Min skräckdagar i oktober väcker fortfarande allmän munterhet bland kollegorna på jobbet. Med detta sagt skulle jag vilja hävda att träning ger resultat. Det känns hemskt att behöva medge det, men det förfaller faktiskt som att så är fallet. Två till tre tillfällen i veckan tar jag mig iväg till gymet eller idrottar tillsammans med arbetskamraterna. Innebandyn är numera mer glädje än smärta och utmattning, dock är min avsaknad av bollkänsla fortfarande ett problem och igår förmiddag lyckades jag till och med springa 5 km på 25 min när jag tog en löptur på gymmets löpband. Ingen toppentid, men ett stort fall framåt för mig.
Mina hjältar
I ett tidigare blogginlägg talade jag om människor som är lätta att tycka om. Människor som är generösa mot sin omgivning. Jakob och Hanna Grendalen är två sådana personer. Ikväll bjöd Jakob mig och två andra män på Jonas Helgesson föreställning Inte bara CP - en standupshow på stort allvar. Skratten under kvällen var många, anekdoterna var fyndiga och förde berättelsen framåt och vändningar från humor till djupt allvar perfekta. Vi fick lyssna till en mycket begåvad och talangfull entertainer som förmedlade ett viktigt budskap. Den berättelse som grep tag om mig mest under kvällen var när Jonas berättade hur det kom sig att dörren till det yrke han nu har öppnades. Under en ganska tuff period i hans liv fick han besök av en vän (Jonas själv beskrev vännen som en"supertroende" kristen) som hävdade att Gud nog ville att Jonas skulle skriva en bok, en bok om sitt liv. Efter en viss övertalning skrev Jonas till slut boken Grabben i kuvösen brevid och lät själv trycka upp den i ett par hundra exemplar, eftersom inget förlag ville ge ut den. Ett exemplar av boken hamnade till slut hos en skolkurator som bjöd in Jonas att komma som föreläsare och när han kliver upp på scenen i en aula, inför hundratals skolungdomar, upptäckar han sin gudagivna talang. Resten är, som man säger, historia.
Tänk hur gåvor och talanger, som inte alltid syns på utsidan, kan få blomma ut, bara det är någon som öppnar dörren på glänt. Min hjältar är de människor, föräldrar, vänner, lärare, ungdomsledare o.s.v., som hjälper och uppmuntrar oss att våga pröva våra vingar.
Tänk hur gåvor och talanger, som inte alltid syns på utsidan, kan få blomma ut, bara det är någon som öppnar dörren på glänt. Min hjältar är de människor, föräldrar, vänner, lärare, ungdomsledare o.s.v., som hjälper och uppmuntrar oss att våga pröva våra vingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)