Ett inlägg från våren 2013:
Förra året vid den här tiden (d.v.s. våren 2012) fick jag göra en omprövning av min engagemang. Kroppen började skicka små varningssignaler och jag märkte att lusten och glädjen i en del uppgifter var på väg att försvinna. Att säga nej är ingen jag är van vid att göra men just den här gången tog jag signalerna på allvar och meddelade berörda parter att jag tyvärr var tvungen att ta en paus från viss uppdrag, för att istället prioritera andra. Kyrkbyggets ekonomigrupp och att predika på en någorlunda regelbunden basis i kyrkan, var två sådan områden som fick stå tillbaka.
Förra hösten, strax efter det att skolan hade börjat, lade jag verktygen på hyllan och tog paus från alla byggprojekt. Det blev inget hamrande, målande och sågande under hela hösten. Hustrun och jag valde att istället prioritera annat, som att få livspusslet med fem barn att fungera.
Att säga nej till sådant som man tycker är både roligt och viktigt är smärtsamt, men ibland är det helt nödvändigt. Livet är inte en sprintlopp, inte ens ett medeldistanslopp utan mer av ett maratonlopp där det är viktigt att hushålla med krafterna för att orka komma till mål. Ibland får man minska på steglängden och frekvens under en period för att sedan kunna växla upp igen under ett annat skede i loppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar