Att under de förutsättningar börja arbeta med mellanstadiebarn var en utmaning. Några gånger har jag varit nära att kasta in handduken, antalet segrar i arbetet har varit "few and far between". Många gånger kunde vi ledare känna att vi arbetade i ett vakum och att alla relationer som vi byggde upp rann ut i sanden efter några år. Men nu när jag gör min 13:e säsong (eller 340 måndagskvällar senare) så är det plötsligt vind i seglen. Vi har lyckats arbeta in en lägertradition i församlingen och både arbetet med mellanstadiebarn och yngre tonåringar växer, både i antal och i kvalitét. 25 barn på MIX i måndags var en påminnelse för mig själv om vikten att inte ge upp, att orka vara trofast i den uppgift som Gud har anförtrott åt oss. En sång som ofta har gett mig inspiration när orken har varit låg och känslorna inte alltid hängt med är denna:
onsdag 27 februari 2013
Konsten att inte ge upp
När jag och hustrun flyttade upp till Örebro år 2000 började vi engagera oss i kyrkans barn- och tonårsarbete. På den tiden hade vi i Mellringekyrkan många studenter, många unga familjer utan barn och knappt en tonåring, eller blivande tonåring i varje årskurs.
Att under de förutsättningar börja arbeta med mellanstadiebarn var en utmaning. Några gånger har jag varit nära att kasta in handduken, antalet segrar i arbetet har varit "few and far between". Många gånger kunde vi ledare känna att vi arbetade i ett vakum och att alla relationer som vi byggde upp rann ut i sanden efter några år. Men nu när jag gör min 13:e säsong (eller 340 måndagskvällar senare) så är det plötsligt vind i seglen. Vi har lyckats arbeta in en lägertradition i församlingen och både arbetet med mellanstadiebarn och yngre tonåringar växer, både i antal och i kvalitét. 25 barn på MIX i måndags var en påminnelse för mig själv om vikten att inte ge upp, att orka vara trofast i den uppgift som Gud har anförtrott åt oss. En sång som ofta har gett mig inspiration när orken har varit låg och känslorna inte alltid hängt med är denna:
Att under de förutsättningar börja arbeta med mellanstadiebarn var en utmaning. Några gånger har jag varit nära att kasta in handduken, antalet segrar i arbetet har varit "few and far between". Många gånger kunde vi ledare känna att vi arbetade i ett vakum och att alla relationer som vi byggde upp rann ut i sanden efter några år. Men nu när jag gör min 13:e säsong (eller 340 måndagskvällar senare) så är det plötsligt vind i seglen. Vi har lyckats arbeta in en lägertradition i församlingen och både arbetet med mellanstadiebarn och yngre tonåringar växer, både i antal och i kvalitét. 25 barn på MIX i måndags var en påminnelse för mig själv om vikten att inte ge upp, att orka vara trofast i den uppgift som Gud har anförtrott åt oss. En sång som ofta har gett mig inspiration när orken har varit låg och känslorna inte alltid hängt med är denna:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Alla som arbetar med barn- och ungdomsverksamheten gör en otrolig insats! Och man får sällan veta hur mycket det påverkar barnens och ungdomarnas liv. Jag förstår att det ibland kan kännas tröstlöst... Vi andra borde bli bättre på att visa vår uppskattning för ert arbete!
SvaraRadera