Idag uttalade sonen den fråga som hängt i luften under en längre tid, men som ingen vågat ställa:
-Pappa, har du en 40-årskris?
Enbart det faktum att undertecknad endast har 199 dagar kvar till sin 40-årsdag gör visserligen frågan berättigad, men jag tror sonens fråga primärt triggades av faderns impulsiva inköp av ett gymkort, ett hastigt uppblossande intresse för den framtida pensionen och inte minst starten av denna blogg. Det är svårt att argumentera emot en sådan mängd tunga indicier, men jag vill gärna tro att min blogg i första hand drivs av en önskan att dela med sig av mina funderingar och åsikter i skriftlig form och att mitt motionerande faktiskt drivs av en sent vunnen insikt att det är nyttigt för mig, som har ett minst sagt stillasittande arbete, att börja röra på mig.
Om sex veckor får vi kanske möjlighet att utvärdera huruvida vi kan säga något om de inre drivkrafterna till mina nya intressen. Det sägs nämligen att goda vanor tar just sex veckor att skapa, jag måste dock medge att jag inte har haft tid att verifiera den vetenskapliga grunden för detta ganska spridda påstående, och min värld tror jag att positiva drivkrafter fungerar bättre än negativa för att få till stånd en bestående förändring.
Frågan om 40-årskris ställdes till mig av en god vän för några år sedan, då jag tog hål i öronen! Följdfrågan som kom sedan var "När ska du tatuera dig då?"
SvaraRadera