Ekonomiska utmaningar framöver

Igår förmiddag lyssnade jag på ett par utmärkta genomgångar av de ekonomiska förutsättningar för världsekonomin i allmänhet och svensk ekonomi i synnerhet. Bland annat höll förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick en gedigen presentation av varför Riksbanken höll reporäntan oförändrat i veckan.  Det visar sig att oron på den finansiella marknaderna har minskat betydligt under det gågna året, tillväxten tar sakta fart i USA och Kina tuffar på. Trots dessa ljusglimtar kan jag inte låta bli att fundera på hur förutsättningarna ser ut på lite längre sikt.

Det finns primärt två områden som oroar mig (vilket är tråkigt för det är onekligen  roligare att vara optimist än pessimist); de offentliga finanserna och arbetslösheten.

Strax före och under finanskrisen brast fastighetsbubblor i flera länder, bland annat i USA, Irland, Danmark och Spanien. Skulderna i den privata sektorn har till viss del förstatligats under de senaste åren för att bland annat undvika en ekonomisk kollaps i den finansiella sektorn. I flera länder har statsskulderna av den anledningen stigit till runt 100 procent av BNP, i vissa fall är de ännu högre än så. (I Sverige under krisen på 1990-talet steg statsskulden till som mest 80 procent av BNP.) Det finns därmed ett behov  för flera länder att sanera sin statsfinanser under kommande år. För tillfället kämpar samtliga dessa länder med underskott och det har visat sig vara lättare sagt än gjort att vända underskott till överskott. I Frankrike har t.ex. ingen regering på 40 år kunnat balansera budgeten oavsett om det varit hög- eller lågkonjunktur. Lägg därtill det faktum att flera offentliga pensionssystemen är gruvligt underfinansierade. En del länder, som inte genomfört en pensionreform liknande den som Sverige genomförde i mitten av 1990-talet, kan inom en inte alltför avlägsen framtid komma att tvingas betala pensionerna med medel direkt ur statens budgeten om inget görs. Det kommer i så fall att tvinga fram kraftiga nedskärningar på andra håll, både i det som moderata statsråd i Sverige brukar kalla för välfärdens kärna - vård, skola och omsorg, samt i de andra offentliga transfereringssystemen.

I många länder i Europa talar man om en förlorad ungdomsgeneration. Vad betyder det på lång sikt för en ung människor att inte kunna försörja sig själv, inte kunna flytta hemifrån (eller till och med tvingas att flytta tillbaka till mamma och pappa) och inte ha råd att bilda familj? Arbetslöshet är en tragedi för både individen och samhället. Det som orora mig mest när jag tänker på den här gruppens framtid är att förändringar i arbetslösheten tenderar att vara assymetrisk. Det vill säga arbetslösheten ökar mer i lågkonjunkturer än den minskar i högkonjunkturer. På ekonominyheterna på TV brukar detta kallas för att  arbetslösheten biter sig fast eller "jobb-less growth". Även om ekonomi i Europa skulle vända uppåt så är det inte säkert att det kommer skapas tillräckligt med nya jobb för dess unga.