Det finns en amerikansk film om de första astronauterna som heter Rätta virket (1983). Den handlar om unga, förväntansfulla män som var modiga och redo att möta nya utmaningar i situationer som varken de eller någon annan innan dem hade upplevt tidigare. Jag har insett att jag inte att passar in i den gruppen (se mina tidigare bekännelser i den här bloggen) och då syftar jag inte på min ålder i första hand. Jag har en tendens att bli en smula uppjagad när jag möter motgångar/svårigheter i tillvaron, speciellt om de ligger utanför mitt ganska begränsade kompetensområde.
Häromdagen kl 21:30, precis när jag lagt näst minsta flickan, tjöt pumplarmet - igen! Ni som läste förrförra veckans blogginlägg vet vilket bestyr vi hade att få ordning på vatten in och ut ur huset. Nu var det alltså dag igen. På med kläder, fram med ficklampan och ut till pumpen, bara för att konstatera att syndafloden slagit till igen mot både vår trekammarbrunn och vår pumpbrunn. Det var tämligen lätt att hålla sig för skratt när vi gick och lade oss och själv somnade jag nog inte förrän strax innan kl 01:00. Men så jagar jag ju upp mig lite för lätt över saker och ting. (Riktigt så nipprig är jag inte, men det blir en bra berättelse om man brer på lite grann)
Hur har det då gott? Jag och halva barnaskaran evakurade oss till farmors lägenhet medan hustrun, med god hjälp av grannen Sven-Erik (vi är previligerade med ´både duktiga och trevliga grannar), kunde konstatera att det nog var kylan här i mars som har spelat oss ett spratt. Antagligen har bristen på ett isolerande snölager gjort att tjälen orsakat en ispropp i ledningen ut till infiltrationsbädden. Eftersom värmen verkar dröja har vi fått hitta på en provisorisk lösning under någon veckas tid, som dock fungerar väl. Slutet gott även denna gång med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar