En statistiknörds bekännelser

Flera av er har säkert hört uttrycket, det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Och de flesta av er håller säkert med. I politiska och ekonomiska debatter används statistik för bevisa än det ena, än det andra. Ibland verkar samma sifferunderlag kunna ge stöd åt två diamentralt motsatta åsikter. Trots denna inneboende skeptisism mot det ämne, som jag ägnade tre terminer åt att förkovra mig i, måste jag till min förvåning konstatera att vi lever i ett samhälle där information som presenteras med hjälp av en eller flera siffror tillmäts ett större värde än annan typ av information. Det gör bland annat att vi i tidningar,radio och TV översköljs vi med resultaten från diverse undersökningar. 30 procent av alla kvinnliga poliser har någon gång använt parfymfritt tuggummi, 82 procent av alla centerpartistiska kommunalråd i Värmland drömmer om att odla kor i trädgården, 96 procent av alla nationalekonomer har en idolbild på Assar Lindbeck i garderoben, för att ta några exempel. Jag har inget problem med undersökningarna i sig, det som stör mig är de journalister  som helt okritiskt återger resultaten från dessa undersökningar.  Elemäntära frågor som,

• vem har intresse av att den här siffran sprids - kan organisationen som tagit fram uppgiften ha ett eget syfte med att den sprids
• hur har man kommit fram till det här resultatet - hur har undersökningen/beräkningarna gått till
• hur stor underlag har man utgått ifrån - är det 30 kattägare som svarat på frågan eller 2200, det har viss betydelse
• hur har man ställt frågan - som man frågar får man svar
• finns det några potentiella felkällor - hur stor svarfrekvens fick man, var frågan otydligt ställd, var det rätt personer som deltog
• verkar resultatet rimligt - förmågan att bedöma huruvida ett svar är rimligt är numera ett kunskapskrav för högstadieelever, dock inte för yrkesverksamma journalister

verkar aldrig ställas. Låt mig ge ett exempel, som visserligen inte är hämtat från en undersökning men som ganska väl speglar problematiken med att okritiskt återge siffror. Under Pridefestivalen rapporterade festivalledningen att 540 000 människor kantade vägarna längst med den avslutande paraden. En siffra (ja, egentligen är det ett tal men...) som sedan dök upp i alla referat från paraden. 540 000! Smaka på den  och ställ frågorna ovan. Mer än var 20:e svensk ska ha varit där och tittade på paraden. Var paradsträckan 1 mil lång betyder det att det längst varje meter, på båda sidor om vägen, stod 27(!) åskådare och tittade på. Hur tog sig alla dessa människor till och från Stockholm egentligen? Var parkerade de bilarna? Eller var alla Stockholmare, i så fall måste resten av stan ha varit helt folktom. Jag misstror inte att paraden var välbesökt, men, handen på hjärtat alla journalister, verkar siffran rimlig?

Efter att ha läst min beskärda del av resultat från en del mer eller mindre fantasifulla undersökningar kan jag hålla med min gamla statistiklärare när han sa:
- Det finns lögn, förbannad lögn och massmediala överförenklingar.