40 årskrisen, del två

Låt mig börja med ett förtydligande. Jag fyller visserligen 40 år om mindre än sex månader, men det faktum att jag fyller jämnt behöver ju inte ha något att göra med mitt bloggskrivande eller mina försök att förbättra konditionen. Det kan ju vara tre av varandra oberoende händelser.
 -Säkert,så är det nog, skulle min fru respondera på det påståendet men det får stå för henne :-).
Oavsett hur det är med min påstådda åldersnoja eller inte, så kan det vara på sin plats med en liten uppdatering. Eftersom der inte hunnit gå sex veckor (se tidigare inlägg för att förstå betydelsen av de sex veckorna) sedan mitt första blogginlägg och första gymbesök så är det för tidigt att avgöra huruvida mina nya intressen är långsiktigt hållbara eller bara en tillfällig nyck. Följande kan jag dock konstatera:

Mitt bloggskrivande har gått över förväntan, i alla fall om man ser till mängden inlägg. Knappt 30 inlägg på tre veckor har det hunnit bli. Nu är det inte så att Lenin hade rätt när han sa:
- Kvantitét har en kvalitét i sig.
Alla ni som någon gång har handlat på Jula vet vad jag menar. Men jag tycker nog att jag har haft en hyffsat hög lägstanivå, för att låna en slogan från kvalitétskanalen TV6. Jag har fått ett och annat glatt tillrop på vägen  från er läsare och det sätter jag mycket stor värde på. Det bor ju en liten pojke med stor bekräftelsebehov i mitt inre också, men det får jag skriva mer om i ett annat inlägg. Min läsekrets är dock fortfarande något begränsad. Baserat på den besöksstatistik som bloggen spottar fram är det ungefär 40-50 personer följer mina inlägg på regelbunden basis, och två, tre stycken som brukar kommentera dem. Inlägg om barn och familj och livets andra förunderligheter tenderar att få fler sidvisningar/läsare än mina åsikter om ekonomi. Men skaran som läser de sistnämnda inläggen brukar ställa initierade följdfrågor när man stöter på dem utanför cyberrymden.

För fem månader sedan följde jag med mina arbetskamrater och spelade innebandy för första gången. Det är en tradition att göra det varje tisdag, innan lunch. Första gången var en skräckupplevelse för undertecknad. Inte på grund av min bristande bollkänsla, den kan jag leva med, utan på grund av hur min kropp reagerade. Jag sprang minst på planen men var den som var tröttast. Trött är egentligen inte rätt ord, jag var totalt utpumpade och benen var så fulla av syra så de var stela. Min ansiktsfärg var sådan att flera kollegor har vittnat om att de var rädda för att jag skulle få en hjärtinfarkt. De tre nästkommande dagarna hade jag en sådan träningsvärk att jag inte kunde gå ordentligt. Jag var tvungen att hålla i ledstången i trappan på jobbet både när jag skulle gå upp och när jag skulle gå ned. För att kunna sätta sig på på toaletten var jag tvungen att hålla mig i handfatet. Min skräckdagar i oktober väcker fortfarande allmän munterhet bland kollegorna på jobbet. Med detta sagt skulle jag vilja hävda att träning ger resultat. Det känns hemskt att behöva medge det, men det förfaller faktiskt som att så är fallet. Två till tre tillfällen i veckan tar jag mig iväg till gymet eller idrottar tillsammans med arbetskamraterna. Innebandyn är numera mer glädje än smärta och utmattning, dock är min avsaknad av bollkänsla fortfarande ett problem och igår förmiddag lyckades jag till och med springa 5 km på 25 min när jag tog en löptur på gymmets löpband. Ingen toppentid, men ett stort fall framåt för mig.