I fredags blev jag äntligen klar med ett dokument på jobbet som jag har arbetet med under en längre tid. Att arbeta med detta dokument kan liknas vid att försöka få ett myndigt barn som inte vill flytta hemifrån att ändå lämna föärldrahemmets trygghet. Det har med andra ord krävts en komination av hårt arbete, lirkande och ett visst mått av envishet. Därför var det en stor tillfredställelse och glädje att
igår få knyta ihop säcken. Färdigställandet blev ett kvitto på att den arbetsinsats som jag lagt ned var betydelsefull och aktiverade säkert även kroppens eget belöningssystem (eller så var det mitt förtida intag av påskgodis som gav den effekten).
Det är dock inte alltid man når ända fram. Ibland kör man fast längst vägen och saker och ting blir enbart halvfärdiga. I vissa fall gör det inte särskilt mycket huruvida man ror ett projekt i hamn eller inte, i andra fall kan ett ofullbordat projekt innebära en överväldigande känsla av att ha misslyckats som kan vara mycket svår att komma över.
Jag hörde en gång om en predikant som på ett möte bad för människor för att de skulle få kraft att färdigställa det som aldrig blev klart. Det låter kanske lite märkligt att göra på det viset, men det finns hundratals byrolådor i vårt land som innehåller texter som aldrig har blivit färdigskrivna, ut- och ombyggnationer som inte blivit klara och en massa andra goda initiativ som fastnat någonstans längst vägen. Eftersom some ideas are just good ideas, but some ideas are God´s ideas kan vi behöva be om Guds hjälp att få kraft att avsluta det som Han en gång tyckte att vi skulle påbörja.
Ja, det där med oavslutade projekt är ju något som kan tynga en utan att man är medveten om det... Men man märker det så tydligt när man väl är klar! Och bara vetskapen om att man borde göra något kan vara rätt stressande...
SvaraRadera