Allas vår favoritårstid

För några år sedan fick jag uppgiften att hålla i vårtalet vid majbrasan i Eker. På grund av vädret det året hölls inte talet vid själva brasan utan inne i hembygdsgården, eller missionshuset som jag och hustrun kallar det. Grundtesen i mitt tal var att våren är alla svenskars favoritårstid.  Nu tycker du kanske att jag sticker ut hakan lite väl mycket genom att säga så, men låt oss börja med att titta på alternativen.

Ta vintern - det är en årstid som inte har det så lätt. Utgångläget är ganska otacksamt om man ska vara ärlig. Andelen svenskar som älskar kyla och mörker är relativt få. Varför tror ni annars att så många åker till Thailand över jul och nyår?  Och de som har en svaghet och böjelse för kyla och mörker tvingas många gånger konstatera att vintern antingen inträffar under så kort tid att den är svår att betygsätta, ungefär som inhopparen i fotbollsmatchen som var inne för kort tid för att bli recenserad i tidningen dagen efter, eller så slår vintern till med sådan kraft och styrka att det saknar rim och ranson och till och med dess främsta förespråkare tvingas då medge att hälften vore nog.

Eller ta hösten - jag vet att det finns människor som upplever ett lyckorus när löven ändrar färg och luften blir sådär klar och frisk, men inse faktum, vi är minst tio gånger så många som känner depressionen komma smygande i takt med att dagarna blir kortare och kortare. I november är både det själsliga och fysiska mörkret så kompakt att undertecknad ibland har gått  och solat solarium enbart för att klara sig till det välsignade vintersolståndet - dagen då hoppet om en ljusare värld föds på nytt. Hösten är inget annat än en lång dags färd mot mörker och kyla.

Men sommaren invänder du, det är min favoritårstiden. Vem kan säga nej till jordgubbar, sol, värme och bad? Ingen förstås, förutom några av mina barn som inte tycker om jordgubbar. Problemet med sommaren är att denna årstid så sällan lever upp det våra högt ställda förväntningar på den. Hela spektaklet börjar någon gång i maj då Aftonbladet presenterar sin 120 dagarsprognos gjord av något obskyrt institut  i USA och Expressen har konsulterat  den där tysken som kan spå vädret tre månader framåt i tiden genom att titta i sin kaffesump. Har ni tänkt på att dessa prognoser alltid utlovar en solig och varm sommar? Kan det bero på att en löpsedel som erbjuder en normal, lagom blöt och ljummen svensk sommar inte skulle sälja lika många lösnummer?  I vilket fall som helst börjar dessa tidningar bygga upp våra förväntan och längtan, men sen blir ofta inte så mycket mer. Sommaren är som den där lovande talangen i friidrott som aldrig slog igenom som senior.

Nu kan jag höra protesterna från några av er. Ibland så får vi ju en riktig kanonsommar. Det är sant, men då är det ju så illa att temperaturen för den perfekta sommaren ligger inom ett mycket smalt intervall på mellan 21,7 till 25,3 grader. Blir det varmare än så så börjar svensken klaga över att det är för varmt och försäljningen av portabla AC-anläggningar som ska kyla av vår omgivning formligen exploderar.

Då återstår våren. Vi svenskar älskar denna årstid så mycket att vi har gett den en egen högtid, Valborg. Då går vi man ur huse, tänder brasor och hälsar våren välkommen med sång. Midsommar och jul må vara större högtider men, handen på hjärtat, de har ju inte så mycket med varken sommar eller vinter att göra. När sjöng du senast en sång om just sommaren när du hoppade omkring runt midsommarstången? Under Valborg är det däremot själva årstiden som står i centrum. Varför denna kärlek till våren, kan man fråga sig? Man kan anlägga ett nästan religiöst perspektiv och tala om vår fascination av rörelsen från död till liv, från kalt och kallt till grönskande och värme. Men jag skulle vilja bredda bilden något och hävda att vi älskar våren för vi vet vad vi får, och vi får det varje år, år efter år. Sommar och vinter blir inte alltid vad vi tänkt oss, men våren kommer alltid. Ibland är den tidig, ibland sen, men det blir alltid vår. Tussilagon kommer att blomma och äppleträdet kommer att blomma (såvida inte tjälen under vintern tog kol på trädet).  Dessutom , aldrig smakar väl en glass så bra och aldrig känns väl solljuset så härligt som just på våren.