I ett tidigare inlägg skrev jag om kraften i att uppmuntra andra. Här följer ett blogginlägg på samma tema men med en liten annan tvist.
För några veckor sedan refererade Vetenskapsradion på radions P1 till en studie som visade att barn som fick uppmuntran för det de gjorde presterade mycket bättre när de stötte på nya utmaningar än de barn som fick beröm för dom dom är (medveten felstavning, skvallra inte till min fru). Sug på det resultatet en liten stund. Läs ett annat blogginlägg och kom sedan tillbaka.
Tillbaka igen? Jag har egentligen inget problem med resultatet som sådant, men det som stör mig är att man refererar till resultatet utan att varken kommentera eller problematisera det. I min värld finns det alldeles för många människor som får sin primära bekräftelse genom det de gör. Det är genom att just prestera som många upplever att de får omgivningens gillande, uppskattning och erkännande. Detta är en enorm drivkraft i människors liv och det är inte konstigt att barn som får uppmuntran när de just presterar anstränger sig mer i nya situationer och utmaningar - allt för att få, ja just det, bekräftelse. Men är det sådana vi vill att våra barn ska vara? Vill vi inte att våra barn ska veta att de är värdefulla för dom de är och inte för det de presterar? Jo, visst vill vi det och jag tror att det är fler föräldrar än jag som kämpar med varken medvetet eller omedvetet skicka signaler som får våra barn att tro att det de gör är viktigare än det de är. Fortsätt med det, oavsett vad man säger på Vetenskapsradion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar