Predikade i min hemförsamling i söndags. Andra gången på ganska kort tid. Förra gången var det något av nypremiär. Då hade det gått nästan ett sedan sist. I förra predikan talade jag om Guds vapenrustning utifrån sjätte kapitlet i Paulus brev till församlingen i Efesus. I det stycket utgår Paulus från en romersk soldats vapenrustning såg ut och kopplar det till den Guds rustning som en troende person kan ta på sig. En av de delarna som Paulus talar om var trons sköld som får Djävulens brinnande pilar att slockna. Det som slog mig när jag mediterade över just begreppet trons sköld, och som jag även delade med mig av i min senaste predikan, var att om en sköld är ett bra skydd mot fiendens angrepp, vad är då inte två, eller tre eller ännu fler sköldar som hålls upp samtidigt? Den romerska armén hade också en taktik som gick ut på att soldater rörde sig i formationer där några höll upp sina sköldar framåt, några åt sidorna och några uppåt. Det kallas för en sköldpaddeformation. Ett långsamt sätt att röra sig framåt på, men samtidigt ett tryggt sådant. Varje soldat var skyddad åt varje håll, utom möjligtvis bakåt, och varje soldat bidrog i sin tur till skyddet av sina kamrater.
Ibland är vi i en situation där vi av en eller annan anledning inte orkar hålla upp vår egen sköld. Då är det gott att det finns vänner som håller upp sin sköld av tro och förströstan på våra vägnar. För ganska exakt tio år sedan deltog vi i budgivningen på det hus som vi idag bor i och som min farfar lät bygga i början av 50-talat. Var det någonstans vi vill låta våra barn växa upp så var det där. Problemet vid den här tiden var att vi inte hade några inkomster att tala om och huset skulle säljas till högstbjudande. Budgivningar idag går ibland så fort att de är över innan de ens har börjat. Vår budgivning tog två månader och under den tiden pendlade vi mellan hopp och förtvivlan, mest det senare om jag ska vara ärlig. Det var en tid då jag kommer ihåg att vi hade svårt att be för situationen. Trons skölda var väldigt tung. I den stunden kände vi oss oerhört ensamma. Känslan och erfarenheten av ensamhet och av stå själv i ens svår situation tror jag att fler kan identifiera sig med. Min lärdom från detta och det jag också försökte förmedla i söndags var att vi behöver varandra. Att jag är mer beroende av andra än jag många gånger vill erkänna. Eller som en kvinna uttryckte det efter gudstjänsten: Relationer är Guds gåva till mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar