En grundpelare i ekonomisk politik är att ekonomiska aktörer, d.v.s. individer, hushåll och företag, reagerar på ekonomiska incitament. Genom skatter och subventioner kan vissa önskvärda beteenden premieras medan andra kan motverkas. I stort sett hela den nuvarande regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitk bygger på att ge människor incitament att arbeta mer, inte minst genom de så kallade jobbskatteavdragen. Lite förenklat kan man säga att ju mer pengar man får ha kvar i plånboken desto mer vill man arbeta. (Personligen är jag mer benägen att tro att det omvända sambandet är ännu starkare. Desto mindre jag får behålla av mina pengar desto mindre benägen blir jag att arbeta mer.)
Under hösten fick jag ett tydligt exempel på hur ekonomiska incitament liknande dem som beskrivits ovan även kan fungera även i en barnuppfostringssituation. Många barns månadspengar är på ett eller annat sätt knutna till ett visst mått av hushållssysslor och/eller andra förpliktelser så som läxläsning. Att vi curlande föräldrar sedan har svårt att vara efterfölja de regelverks som vi har satt upp är ett annan historia, väl värt ett eget blogginlägg. Om månadspengen sätts för lågt, vilket var fallet i vår familj under ett antal år, minskar de incitamenten att t.ex.städa sitt eget rum.För att citera en tonåringen till en arbetskollega, att göra sina hushållssysslor blir "fett ovärt" om månadspengen är för låg. För att använda nationalekonomska termologi - om den upplevda kostnaden (d.v.s. ansträgningen) för att städa sitt rum överstiger nyttan av erhålla den för lågt satta månadspengen så är det rationellt att låta bli. Genom att marknadsanpassa (läs kraftigt höja) månadspengen ändrade vi dock hela incitamentstrukturen för våra barn och plötsligt genomförs uppgjorda hushållsysslor. Helt smärtfritt är förstås inte systemet men vi tog ett steg i rätt riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar