Det finns ett fantastiskt avsnitt av Seinfeld där Jerry säger meningen "I choose not to run any more". Bakgrunden är att han på grund av en tjuvstart på friidrotten på högstadiet, som ingen, varken andra deltagare eller ledare, uppmärksammade, lyckades vinna ett prestigefyllt 100-meterslopp. Eftersom vinsten berodde på en kombination av fusk och tur så drog sig Jerry ur allt fortsatt tävlande och yttrar då de bevingade orden ovan. Det innebar att han slutade på topp, obsegrad och följdaktligen hundraprocentig. Resten av det avsnittet går naturligtvis ut på att han, av en gammal skolkamrat, utmanas att upprepa sin bedrift från högstadiet.
Jag kan inte påstå mig vara hundraprocentig i särskillt mycket. Men det finns två områden där jag än så länge har undvikigt att vika ner mig. Det första området är de tävlingar som vi har haft på företagets firmafester. Sommaren 2013 var jag i det segrande laget i kubbturneringen. Jag, Florian och Josefin var visserligen ett starkt lag på pappret, men vi levererade också när det gällde. Våren 2014 var utmaningen något svårare - bowling. Jag, Stina och Veronica visade dock att i en lagkamp så räknas varje deltagares prestation och att med god stämning och massiva massor i massor av uppmuntran så kan alla spelare höja sig. Segern var återigen ett faktum och smakade om möjligt ännu bättre än första gången. Så i september var det en kombinerad invigning av nya samanträdeslokaler och firmafest. Tävlingen den här gången var en företagsanknyten frågesport där bredd och erfarenhet onekligen gav en fördel. Min, Alexanders, Helenas och Josefins samlade tid på företaget uppgick till 5,5 år, varav undertecknad stod för fyra. Men återigen, tack vare en helgjuten laginsats kunde jag, tillsammans med min lagkamrate, återigen, och till vissa arbetskollegors besvikelse, ta emot segerdiplomet och folket jubel. Nu står jag dock inför något ett dilemma, ska jag likt Seinfeld dra mig tillbaka när jag är på topp, ska jag yttra orden "I choose to win no more", eller ska jag ta risken att förlora för möjigheten att för alltid skriva in mig i historieböckerna genom att vinna fyra deltävlingar på rad? För tillfället måste jag erkänna att rädslan att förlora är starkare än viljan att vinna.
Det andra området som jag av någon outgrundlig anledning har varit lyckosam i är forskningsansökningar. Jag var aldrig något briljant foskarstudent. Av olika anledningar fick jag aldrig till det under mina år på universitetet. Men de få forskningsansökningar jag har varit med på, har alltid gett avkastning i form av ekonomiska anslag. Beloppen har inte alltid varså stora. Första anslaget från Försäkringskassan var på ca 450 000 kr och anslag nummer två från Vinnova förra året låg på 200 000 kr. Men så igår så kom utfallet på den tredje och viktigaste ansökan. Vinnova beviljade forskningsprojektet, som jag planerat för och arbetat med i över tre år med att ge de rätta förutsättningarna, sammanlagt 3,5 miljoner kronor över tre år. Ni kan läsa om det hela här. Anslaget bidra till att kunna skapa en unik forskningsmiljö i Örebro som har alla förutsättningar att låta tala om sig nationellt men även internationellt. Här är dock frågan om att fortsätta eller inte fortsätta skriva forskningsansökningar en icke-fråga. Viljan att fortsätta vinna är betydligt starkare än rädslan att förlora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar