Ett annorlunda pedagogiskt grepp

Sedan 15 år tillbaka har jag varit ledare för Mellringekyrkans mellanstadiegrupp - MIX. En gång per termin har vi en aktivitet med det något kryptiska namnet Somliga går  med trasiga skor.  Temat är naturligtvis hämtat från sången med samma namn av Cornelius Vreeswijk. Men det är inte något som man kan begära att dagens tioåringar ska känna till. Kvällens syfte är att få barnen att inse att alla människor inte har fått samma yttre förutsättningar och att vår jordiska tillvaro kan vara allt annat än rättivs.  I början av kvällen börjar barnen med att gå mellan olika stationer där de ställs inför antal frågor:
Hur många poliovaccinationer kan man få för en Big Mac och company?
Av Syriens 3,1 miljoner flyktingar, hur många har sökt asyl i Sverige?
Hur mycket (eller rättare sagt hur lite) skänker vi svenskar i genomsnitt till välgörande ändamål?
För varje rätt svar får barnen lägga en lapp med sitt namn på i en urna. I slutet av kvällen lottar vi ut vilka barn som ska få vilket fika. Två barn får sitta vid det rika bordet, med ett överflöd av cola, bullar och kakor. Tio barn får plats vi fruktbordet, äpplen och bananer, medan de som blir över får dela på ett paket knäckebröd och vatten. Just det här momentet är ju det jobbigaste under hela kvällen, för barnen naturligtvis men även för oss vuxna som bevittnar det som händer. Besvikelsen hos dem som hamnar på en filt på golvet med knäckebröd och ljummet vatten är ofta påtaglig. Samtidigt är det ju detta som får budskapet som vi eftersträvar att förmedla att landa hos barnen. Kvällarna när vi har Somliga går med trasiga skor behöver vi inte han någon andakt. Kvällens aktivitet förkoppsligare budskapet.
Till de av er som läser detta och som har era barn på MIX, ta tillfället i akt och prata med er barn om hur de upplevde kvällen? Hur känns det att få, eller inte få, sitta vid det rika bord? Hur kan vi dela med oss av det vi har fått till andra som inte har det lika bra?