Det finns ett antal ord och fraser som jag måste medge att jag har svårt för. Ta t.ex. frasen "Jag är ingen talare...". Den har använts mer än en gång på bröllop, 50-årskalas och disputationsfester. För den som inte är van att stå inför människor är detta naturligtvis en bekväm fras att ta till. Ett sätt att gardera sig ifall insatsen inte skulle nå upp till önskad kvalitétsnivå. Och det är nog detta som stör mig. Hur vi upplever en situation, t.ex. en presentation eller ett tal, beror till stor del på våra förväntingar. (Ibland hör jag att människor säger att de inte har några förväntningar. Jag är benägen att säga att de i de allra flesta fall inte är sant. Ju mer man funderar på saken desto tydligare blir det att våra förväntningar, höga som låga, styr och påverkar våra handlingar i mycket hög grad.) När någon uttrycker att de inte är någon talare sjunker mina förväntningar på forsättningen som en sten. Den enda fras som ger mig lägre förväntningar är "Jag har inte hunnit förbereda mig...". Dessa ord får inte bara förväntningarna att sjunka genom golvet, de får mig också att fundera på vad jag gör på platsen i fråga överhuvudtaget.
Den tredje frasen som jag brottas med är ett så vanligt uttryck att jag tror att nästan varenda förälder har använt sig av det. Jag talar naturligtvis om de två små orden "skaffat barn". Jag är med på att man kan skaffa sig en bil, skaffa sig ett hus och jag tror till och med att man kan skaffa sig en fru eller man, men barn skaffar man väl inte, barn får man. En Guds gåva eller ett livets mirakel, om man så önskar. Jag brukar tänka på de par som av olika anledningar inte kan få barn. Hur reagerar dessa par på när andra par i deras omgivning talar om barn som de har skaffat sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar