För knappt 10 år sedan släppte hustrun bomben i vår familj. Hennes erkännande kom utan någon som helst förvarning och tog undertecknad flera år att komma över. Mathilda berättade att hon inte tyckte om tacos. Vilken chock. De gastronomiska grundvalarna i familjen Bokenbloms hems skakade och saker och ting blev aldrig som förrut igen, även om vi valt att lägga den så kallade TexMex incidenten bakom oss och gå vidare med våra liv.
För några veckor sedan släppte min son en nyhet som nästan fick lika stora konsekvenser. Han avslöjade min antagligen mest förekommande tics. Under årens lopp har jag lagt mig till med otyget att göra ett väsande/sugande läte (typ lllsss). Detta läte gör jag tydligen lite då och då. Enligt min familj är det vanligast vid de tillfällen då jag tycker att jag själv har sagt något roligt eller kvickt (vilket tyvärr inträffar ganska ofta). Vill det sig riktigt illa lutar jag huvudet bakåt och gör mitt väsande läte. En liten tröst i det hela är att mina äldsta barn hävdar att det finns de i vår bekantskapskrets som har värre tics än vad jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar