Min största synd

När jag började mitt bloggande för ett drygt halvår sedan var det delvis uttrycket för att jag vill ha en möjlighet att "skriva av mig" viss saker. För det mesta har det blivit små trivial iakttagelser från vardagen, ibland har jag gjort ett inlägg i den ekonomiska debatten och en och annan mer eller mindre intressant anekdot har det också hunnit bli. Någon gång har det hänt att jag har tangerat ett lite allvarligare ämne. Dagens inlägg får nog sägas tillhöra den senare kategorien.

Jag tror mig någon ha hört någon säga något i stil med att våra största tillkortakommanden som människor har inte med vad vi gör, utan med det som vi låter bli att göra.

David Wilkerson, pastorn som lämnade den trygga landsortsförsamlingen i slutet av 50-talet för att börja arbeta med New Yorks tonårsgäng, lär ha sagt att svensk kristenhets största synd är dess apati. Apati kan definieras som avsaknad av sinnesrörelser, en likgiltighet och känslolöshet. Ett tillstånd som kanske bäst sammanfattas av tonåringens uttryck "Vem bryr sig".

Huruvida jag är apatisk eller inte, vet jag faktiskt inte. Däremot är jag tämligen säker på att jag lider av en elakartad släng av bekvämlighet. Det är en välfärdsåkomma som i sin värsta form faktiskt tar sig ungefär samma uttryck som apatin, d.v.s. man gör ingenting. Det är inte så att jag är oberörd av det som sker i min omgivning, tvärtom, men över resan från att bli känslomässigt  eller intellektuellt berörd av något till att sätta sig själv i rörelse och agera, lägger sig bekvämligheten allt som oftast som en blöt filt. Ibland försöker jag rationalisera bort konsekvenserna av min bekvämlighet med en rad välgrundade och goda argument; argument som väldigt ofta handlar om allt  som jag, rätt eller fel, redan tycker mig göra, eller om det ansvar jag faktiskt har och tar för mina allra närmaste, eller hur ansträngande det skulle bli att engagera sig i en annan människas liv.  Rationaliseringsstrategin är dock något av en återvändsgränd, inte minst i ljuset av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag tror inte att männen som passerade förbi den slagne mannen vid vägkanten var genuint onda, men där och då valde, eller rättare sagt lät de andra åtaganden väga tyngre än hjälpa en medmänniska i nöd. Det är smärtsamt att konstatera att jag, trots denna insikt, upplever att jag har så mycket lättare att identifiera mig med de två männen som passerade än med han som stannade.

Med detta sagt så tror jag att det finns en väg framåt. Men det får bli nästa blogginlägg.