Det är lika bra att erkänna det på en gång. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Blotta tanken på att köpa in en ny garderop kan ge mig hjärtklappning och eksem i armvecken. Ibland har jag dock överraskat mig själv och omgivningen genom att ge mig iväg på egen hand och införskaffa byxor, skjortor och allt annat som en man i sina bästa år kan behöva. Men i de i allra flesta fall har jag överlåtit handlandet åt min älskade hustru. När man outsourcar en verksamhet som att införskaffa ny kläder får man räkna med att det kan bli vissa stilkrockar. När min trista klädsmak möter Mathildas lite mer vågade smak resulterar det ibland i att det dyker upp skjortor som är både rosa och lila i min garderob. Jag har egentligen ingenting emot detta, men det ska medges att det finns en metal spärr inom mig mot att ta på sig ett klädesplagg som har en färg som inte riktigt är jag, om ni förstår vad jag menar. Häromveckan kom hustrun hem med ett par oranga byxor.
I min värld var de egentligen lite too much, men för en gång skulle tänkte jag att jag skulle ta tjuren vid hornen. Idag var det tredje gången som jag hade på mig dessa byxor till jobbet. Jag har väl sällan fått så mycket kommentarer, positiva kommentarer ska tilläggas, för mina kläder. Till och med min vd fällde en kommentar när han såg mig. Så numera går mina oranga byxor under namnet
vinnarbyxorna. De lyser som guld och jag känner mig som en vinnare, nu när jag äntligen har övervunnit min rädsla för kläder som sticker ut. Det sista var väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, jag är fortfarande en mycket konservativ man när det gäller kläder. Men det stämmer att jag under de sista åren ibland har utmanat mig själv att spränga några av de där inre gränserna som ibland har hållit mig tillbaka livet. Ibland gör man det genom att gå ut på stan iförd ett par oranga byxor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar