Har du också undrat hur dina egna ungar, eller andras barn, kan förslösa sina liv framför en bildskärm. Under sommaren kom jag på mig själv att bli oerhört frusterad över att sonen ägnade så många timmar sittande i sängen, med sin Iphone i handen, tittande på det ena youtube-klippet efter det andra. I min värld tyckte jag att han borde tillbringa tiden utomhus i det vackra vädret eller i alla fall läsa en bok. Men så hände det några saker som fick mig att delvis omvärdera min ganska kategoriska inställning till sonens mediakonsumtion. I början av sommaren gick han och hans kamrater i kyrkan och såg Ironman 3. Filmen gjorde ett sådant intryck att han skrev en recension på 700 ord som han sedan lade ut på en hemsida på nätet. Det som gjorde recensionen lite speciell var att den var skriven på engelska (hur skulle man annars kunna få en upplagd och läst på IMBD) och riktigt bra sådan. Sedan dess har det blivit fler filmer och fler recensioner, även de på engelska.
För några dagar sedan så gjorde även sonen en kommentar i stil med att den skådespelaren spelade även i den filmen, som regiserades av den regissören som även gjort den där filmen som jag borde känna till eftersom den innehöll en viss scen som blivit klassisk på grund av att o.s.v.. I den stunden insåg jag att sonen samlat på sig en icke oansenlig mängd kunskap om modern actionfilm. I det läget kunde jag inte låta bli att lite försynt föreslå att han kanske skulle skapa en egen blogg för att liksom samla alla sina tankar och fundering om film på ett ställe. Som tonårsförälder är man inte van vid att ens förslag faller i god jord hos ens barn, men idag skapade sonen en filmblogg och gjorde sitt första inlägg, eller post som jag borde skriva eftersom bloggen är på engelska.
Precis som Emils pappa tvingades erkänna att Emils auktionsköp inte var helt värdelösa trots allt, har jag fått erkänna att sonens alla skärmtimmar faktiskt har haft ett visst värde. Suck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar