Jag tror mig inte vara mer känslig för sockerkickar än andra människor i min omgivning, men jag kan konstatera att mitt intag av snabba kolhydrater har varit högt under en längre tid.
Jag har kontinuerligt belönat eller uppmuntrat mig själv med hjälp godis, bakverk, saft och läsk. Jämfört med andra laster är ett lindrigt sockerberoende tämligen harmlöst, i alla fall om man råkar ha mina gener som effektivt hindrar mig från att gå upp i vikt. Men det har stört mig att jag har haft så dålig impulskontroll på det här området. Istället för att få tillfredställelse från de saker som verkligen betyder något, t.ex. relationer med nära och kära, så har jag tagit genvägen via socker. En godisbit här och chokladkaka där och dopaminet har flödat fritt från hjärnan ut i kroppen.
Jag har levde i det som www.bittensaddiction.com beskriver:
Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo.
För tre veckor sedan satt jag och föreredde söndagens predikan. Min älskade hustru kom då upp med en skål full av mitt favoritsmågodis och chips. I normala fall hade det inte tagit många minuter innan skålen varit tom, men den här gången, av någon outgrundlig anledning, lät jag den stå. Där och då tog jag en paus från godis, socker, saft och läsk. Hustrun ser det nog som ytterligare ett tecken på min 40-årsnoja men efter tre veckor ståndaktighet kan jag konstatera att det är ganska befriande och tillfredställande att kunna stå emot där sötsuget som kommer krympande under eftermiddagen och tidig kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar