Jag har i ett tidigare inlägg berättat om en förälders tre uppgifter. En av dem är naturligtvis att agera privatchaufför. Vi har haft vår beskärda del av klurande för att få logistiken i familjen att fungera under tidigare terminer, precis som jag vet att många andra familjer också har det, men den här hösten blev lite extra. Boendes på landet, med fem barn utspridda på tre skolor (helt självvalt vår sida förstås), varav fyra är i läxåldern och samanlagt tretton aktiviteter på kvällstid mellan måndag till fredag för hela familjen (det är faktiskt färre än två per person och vecka, så jämfört med familjer som har två, tre barn som spelar fotboll så har vi ganska få aktiviteter i veckan) så har logistikförmågan satts på prov. Men med lite god vilja från alla parter så har det gott över förväntan. Låt mig ge ett exempel:
På torsdageftermiddagar kl 15:00 går Lydia (7) ner och hämtar Rakel (5) på förskolan. De tar länsbussen tillsammans. På vägen in till stan stiger Rakel av i Eker där mamma Mathilda (41) står och väntar. Lydia forsätter sedan in till kulturskolan där undertecknad (40) tar emot. Under tiden har Deborah (11) tagit bussen från Grenaldjärskolan hem till farmor Ingrid i Vivalla medan Miriam (13) åker iväg efter skolan för sitta barnvakt i två timmar. Under eftermiddagen har Samuel (15) tagit sig från Mellringeskolan till Tullängsskolan där kommunala teknikskolan börjar kl 18:00. Vid samma tid hämtar jag Lydia på kulturskolan och vi åker sedan och hämtar upp Miriam och Deborah på vägen hem. Väl hemma, cirka kl 18:30, byter jag och Mathilda av varandra och Mathilda åker in till sin arbetsplats, där hon arbetar på fram till kl 21:00 då hon svänger förbi Tullängsskolan och hämtar hem sonen. Inte en piece of cake kanhända, men full genomförtbart.
Puh... blir alldeles svettig av att bara läsa! På min tid (inte riktigt hundra år sen som vissa barnbarn tycks tro) när jag också hade flera barn och bodde på landet, så "tvingade" jag en av sönerna att cykla 2 km till fotbollsträningen och sen hem igen efteråt! HAN, som idag är 48, minns det fortfarande och påstår att det var mer än 2 km! Då påminns jag om det jag läste nyss som en väninna skrivit på FB -"VAR SNÄLL MOT ERA BARN, DET ÄR DE SOM SKA VÄLJA ÄLDREBOENDE TILL DIG!"-
SvaraRaderaDessutom säger sig de två äldsta pojkarna (den ena är 50+) komma ihåg att JAG lät den yngre systern slippa bära in ved! Vilken orättvisa! :)
Jag ser ju att NI däremot, sköter er organiserade familjesituation på ett ypperligt sätt! Lyckönskningar till er, som går iland med era projekt!