Det är väl lika bra att slå fast det med en gång. Jag är ingen förespråkare av surrogatmoderskap, snarare tvärtom. Jag tycker att hela fenomenet är ytterligare ett exempel på att rätten till barn allt mer betraktas som en mänsklig rättighet, oavsett konsekvenserna. Den 1:a december publicerades en debattartikel i SvD i ämnet som jag reagerade väldigt starkt på. Inte på grund av att artikelförfattarna har en annan inställning än vad jag själv har, utan för att argumentationstekniken var så undermålig i flera avseenden.
Första exemplet:
"Vi tycker det är konstigt att vissa lobbygrupper så aktivt arbetar emot surrogat. Det förekommer en föreställning om att de som väljer surrogatalternativet gör det för att de inte vill vara gravida själva, antingen för att de inte vill bli tjocka eller för att karriären påverkas."
Jag ska medge att jag inte är helt bevandrad i debatten kring surrogatmoderskap, men jag har aldrig, aldrig hört detta argument föras fram, någonsin.
Exempel nummer två:
"Surrogatmotståndare som till exempel Sveriges Kvinnolobby anser ”att få barn är ingen rättighet”. Nej, det är ingen rättighet. Det är heller ingen rättighet att du ska överleva cancer. Det är ingen rättighet att du ska få ta emot donerad benmärg, en njure eller ett hjärta. Det är ingen rättighet att forskning som görs på frivilliga personer för kliniska tester av nya mediciner ska komma dig till godo. Det är ingen rättighet att du ska få ta del av något av detta. Men vi gör alla vad vi kan för att vi ska må bra och för att vi ska överleva. Vi gör vad vi kan eftersom tekniken faktiskt finns."
Är det någon mer än jag som tycker att man blandar äpplen och päron när surrogatmoderskap jämställs med cancerbehandling? Dessutom, bara för att teknik och möjligheter finns blir de inte per automatik moraliskt rätt och riktigt.
Till slut når dock författarna pudelns kärna, det faktum att surrogatmoderskap kräver en livmoder, någon annans livmoder.
"Vi har hört surrogatmotståndare säga att surrogatalternativet innebär att barnet blir en handelsvara. De resonerar som så att om själva tjänsten är surrogatprocessen då måste barnet de facto bli produkten. Slutsatsen blir given: man ska inte handla med barn. Självklart skall man inte handla med barn! Låt oss dock titta närmare på detta resonemang. Det enda sättet att få barn i dag utan att det kostar dig en krona och utan användning av några som helst tjänster är på det vanliga hederliga sättet, 15 minuter mellan lakanen. Adoption kostar pengar och IVF kostar pengar. Adoption, som är allmänt erkänt världen över, kostar ungefär lika mycket som surrogat, någonstans mellan 200 000 och 700 000 kronor. Största delen vid båda processerna går till omkostnader. IVF är inte gratis, inte ens om du får det betalt via landstinget, om inte annat så uppstår kostnaderna hos landstinget. Så ser verkligheten ut. Fungerar det inte på det sedvanliga sättet kommer tjänster att behövas, följaktligen kommer ditt efterlängtade barn att kosta pengar. Vi förnekar det inte. Men med det resonemanget har även adoptivföräldrar och de som genomgått assisterad befruktning köpt sina barn."
Men här blandar författarna ihop korten, igen skulle man kunna säga, genom att försöka få läsarna att tro att problemet är pengarna i sig och inte det pengarna köper. Det är enorm skillnad på att köpa en behandling och ha omkostnader för en adoption jämfört med att betala en kvinna för att bära ens barn.
Slutsatsen blir att detta var en dåligt skriven debattartikel, full med dåliga argument för en tveksam företeelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar