Jag gjorde en snabbvisit till Stockholm idag. Tyvärr missade jag den föreläsning på Stockholm universitet som jag hade tänkt närvara på. Istället blev det en sen frukost och rapportskrivande på McDonalds vid Centralstationen. En tjugo minuter innan jag skulle bege mig till tåget invaderades stället av en skolklass eller två av tonåringar i min äldsta dotters ålder, det vill säga runt 14 år. Eftersom jag inte såg några medföljande lärare drog jag slutsatsen att de gick på någon skola i närheten och valde hamburgare, french fries och läsk framför skolan fiskgratäng och potatismos.
När jag sneglade över skärmen till min laptop kunde jag inte låta bli att lägga märke till killen som gick runt bland borden av klasskamrater med sin bricka med snabbmat och letade efter en plats att sitta på. Hans långsamma promenad bland redan fullsatta bord, i förhoppning att någon skulle observera honom och erbjuda honom att slå sig ner, var oändligt plågsam att titta på. Jag kände magmusklerna knyta sig och känslor från min egen uppväxt gjorde sig påminda. Det skar i hjärtat att se honom sätta sig ensam på en bänk precis bakom ryggen på mig och jag kom på mig själv att be "Gode Gud förbarma dig" samtidigt som själen fylldes med inte så lite vemod.
Men då sker undret. En av de coolare tjejerna i det något högljudda gänget framför mig får syn på killen bakom mig och ropar:
"Pontus, du får sitta här med oss". När han inte lämnar sin plats, tar hon fram en extrastol, ställer den vid bordet där hon och de andra tjejerna sitter och ropar en gång till:
"Kom igen nu Pontus, du får sitta här"
Och den här gången kommer Pontus.
Det var med lätta steg, ett leende på läpparna och med en något större tro på den uppväxande generationen som jag lämnade McDonalds och påbörjade min resa hem till Örebro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar