Vilken seger för Sverigedemokraterna.

Den 26:e september stod följande att läsa på Sveriges Radios hemsida:
Enligt Ekots kommentator Tomas Ramberg är inte budgetfrågan den stora utmaningen.

Under gårdagens presskonferens med Sverigedemokraterna blev det ganska tydligt att den politiska analysen ovan inte var värd vatten. Många politiska proffstyckare tycks ha trott att det inte skulle ligga i SDs intresse att fälla en rödgrön regering genom att rösta på Alliansens budgetförslag. Det verkar ha funnits två argument för detta. Det första argumentet bygger på att SD inte skulle våga skapa en regeringskris eftersom väljarna skulle kunna straffa SD vid ett eventuellt extraval. Dessutom är partiets största tillgång, Jimmie Åkesson sjukskriven och inte tillgänglig i en valrörelse. Det andra argumentet är att SD genom sitt agerande skulle tvinga ihop Socialdemokraterna och Alliansen i ett samarbete och därmed skulle SD gå miste om sin vågmästarroll. Båda argumentet har sina brister. För det första har SD, trots Jimmie Åkessons frånvaro, parkerat på ny rekordnivå i väljaropinionen;  vilket, med tanke på den bias som finns i den typen av undersökningar, antagligen innebär att de mycket väl skulle få 15 procent av rösterna vid ett extraval. Om SDs väljarbas inte bryr sig om järnrör tror vi verkligen att en regeringskris ska få dem att lämna partiet. Det är nog snarare Kristdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet som borde frukta väljarnas dom vid valurnorna.  För det andra skulle en ohelig allians över blockgränserna bara befästa SD som det enda sanna oppositionspartiet. Med andra ord är en tuff linje av SD i budgetfrågan fullt logisk. Oavsett utfall befinner de sig i vinnarhålet. Sedan finns det ytterligare en anledning till varför jag tror att SD vågar höja insatserna genom att orsaka en regeringskris. De upplever att de har vind i seglen för tillfället. Knappt hade valaffischerna plockats ner förrän borgliga opinionsbildare började prata om behovet att våga prata om antal i flyktingmottagandet (man kan fundera på valet av tidpunkt att lyfta den diskussionen). Dessutom har det i lokalpressen runt om i landet börjat dyka upp artiklar om vilka påfrestningar som immigrationsverkets anläggningar, framförallt på mindre orter, sätter på den lokala välfärdsinfrastrukturen. Sammantaget bidrar detta till att SD vågar ta striden mot hela det övriga politiska etablissemanget.

Till sist några ord om dagens presskonferens med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Ja det var faktiskt den titeln han fick i SVT. Inte tillförordnad eller ställföreträdande, utan just vikarierande partiledare. Vikarie eller inte, igår gjorde han allting rätt.. Presskonferensen måste ha varit minutplanerad av en PR-byrå. Partiet lyckades göra omvandla sina 15 minuter av berömmelse till hela 55 minuter och kunde ägna nästan 40 minuter helt och hållet åt sin egen hjärtfråga - invandringspolitiken. 40 minuter invandringspolitik a´la SD inför hela Sveriges samlade mediakår - det måste ha varit som julafton för SD.  Det gick till och med så långt att Mats Knutson fick kommentarsabstinens och la ut sig själv i bild ett antal gånger, med varierande framgång kan sägas.