Igår hade jag förmånen att vara med på äldsta sonens
skolavslutning. Strålande solsken, uppklädda årkursnior och en förväntansfull stämning gav en härlig inramning
på tillställningen. Ett inslag som jag tycker om på avslutningar men som jag ändå
har kluvna känslor inför är utdelandet av priser och stipendier till elever som
har utmärkt sig. Att elever primeras har jag inget problem med, generellt sett
tycker jag att vi är för dåliga på att uppmuntra varandra i Sverige, men jag
kan inte låta bli att tänka på de barn som sällan, eller kanske aldrig, får ett
erkännande av sina prestationer. Även om inte alla kan få det erkännandet just
på skolavslutningsdagen så önskar jag att alla barn, någon gång under sin uppväxt, fick uppleva samma sak som
sonen för några veckor sedan.
På hans teatergrupps våravslutning gav deras lärare Saga varje
elev en kort uppmuntrande text tillsammans med ett kollage från läsåret som låg
bakom dem. När alla texter hade lästs upp återgäldade eleverna gesten genom att
gå laget runt och ge sin lärare en uppmuntran för hennes insatser. Av bara
farten fortsatt de sedan att göra samma sak med varandra. Så mycket mer hann de
inte med den där kvällen. De inplanerade improvisationsövningarna för den kvällen
fick stå tillbaka för något som var viktigare. Behöver jag tillägga att sonen
var märkbart berörd av det som han var med om den kvällen? 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar