Tredje dagen som "ensamstående" man med sex barn började en smula märkligt. Min mor kom förbi vid kl 8:30 och gav mig en mildare utskällning för att jag hade städat undervåningen kvällen innan. Hon är väl lite orolig för att jag ska lyckas med konsstycket att bränna ut mig under hustruns fem dagar långa frånvaro. Hon verkar inte ha några högre tankar om varken min kapacitet eller simultanförmåga :). Å andra sidan är det trevlig att hon bryr sig och att hon såg att jag hade städat huset! Något annat som var trevligt var att ta med alla barnen och gå och titta på de två äldsta döttrarnas dansföreställning på Hjalmar Bergmans teatern. När barnen var små tog hustrun ett strategiskt beslut att inte uppmuntra dem att börja med någon sport. Motiveringen var att idrottandet efter några år skulle börja kräva träning tre, fyra gånger i veckan och tävlande på helger, och det bedömde min bättre hälft att vi inte skulle ha tid med med tanke på våra andra engagemang till höger och vänster. Därför fick det bli kulturskolan istället. Dans, teater, piano, mer dans och även musikal har det blivit. Tidigare i vår hade sonen teatergrupp uppspelning på ungdomspjäsen Hyenorna och igår var det alltså dags för den årliga vårföreställningen för dansgrupperna. Det är fascinerande att se hur mycket barnen har utvecklats under åren i kulturskolan och se den gemenskap som växer fram mellan eleverna i de olika grupperna. Det var en trevlig kväll på alla sätt och vis, men nog är både logistik och arbetet med att hålla alla barn nöjda och glada lättare när man är två föräldrar på plats.
Under hustruns fjärde frånvarodag föll poletten äntligen ner. Plötsligt förstod jag varför de senaste dagarna har upplevts som så intensiva och tagit så mycket kraft. Det är inte arbetsuppgifterna i sig, eller det faktum att dagarna börjar kl 06:00 och inte slutar förrän runt midnatt med en matning mitt i, som är utmaningen. Nej det är logistiken som är svårigheten. När vi är två vuxna är logistiken sällan ett problem. Då finns det ofta en vuxen hemma med minstingen, i vårt fall undertecknad, och den andra, i vårt fall hustrun, kan sköta huvuddelen av skjutsandet. När dagarna är så uppstyckade som de har varit den här veckan med besök på BVC, sjukhuset, Hjalmar Bergmanteatern, universitetet, jobbet, universitetet igen och kyrkan, har dagarna fyllts med ett evigt skjutsande fram och tillbaka. Det känns som om jag har fyllt kvoten för att lasta in och ur barnvagnen ur kombin för resten av sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar