Mitt liv som sexbarnsfar – skillnaden med att var småbarnspappa vid 40 än vid 30

För det mesta har man nio månader på sig att förbereda sig på att få tillökning i familjen. I våras hade jag och Mathilda ungefär nio dagar på oss. Så fort förfrågan kom från de social myndigheterna  om att öppna sitt hem för ett barn så började jag och hustrun titta på alla praktiska detaljer. Den stora frågan var naturligtvis vem som skulle kunna vara tjänstledig på kort varsel. Lotten föll på undertecknad. Under de senaste tre månaderna har jag varit hemma fyra av fem vardagar och samtidigt arbetat halvtid. Jag har på min halvtid bland annat författat den rapport som ligger till grund för min medverkan på ett seminarium i Almdalen.

Att ta hand om ett lite barn när man passerat 40 har sina för och nackdelar.  Det är klart att man är inte lika vital och har inte samma fysiska vigör vid 40 som vid 30, och tanken på att gå på föräldramöten på högstadiet när man är 55 känns si så där för min egen del. Å andra sidan kompenseras detta av all den erfarenhet som man samlat på sig med åren. Jag tror mig faktiskt vara en bättre pappa idag än för tio år sedan. Jag har större simultankapacitet, större tålamod och generellt sett bättre självförtroende i min papparoll.

Den största skillnaden med att ta hand om en liten babis nu jämfört med för åtta år sedan, då jag också var hemma och tog hand om Lydia under hennes första levnadsmånader, är annars tröttheten. Att gå upp kl 01:30 och 04:30 nästan varje natt för att ge mat ur flaska under en tremånadersperiod gör något med humöret (vilken företagsreklam travisterar jag på?). För lite sömn, som dessutom blir uppstyckad i delar, tär på kraftreserverna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Den där dova tröttheten blir till slut en följeslagare i vardagen och lägger sig som en filt över tankarna, slår sönder koncentrationsförmågan och riskerar att få känsloregistrets mörkar delar (t.ex. irritation och bristande tålamod) att löpa amok. Värdet av att få ta sig en tupplur mitt på eftermiddagen går inte längre att mäta i monetära termer.

Riktigt så illa som jag beskriver det nu var det förstås inte, men när det nu har blivit dags att lämna över stafettpinnen att vare hemma till Mathilda så känner jag att tre månader till under samma premisser sätt hade defintivt inte varit optimalt.