Det är full upp eller det är mycket just nu. Det har jag svarat mer än en gång när människor i min närhet har frågat mig hur det är. Men ju fler gånger jag har använt mig av de fraserna desto mer fel har de känts. Orden syftar ju inte på de omständigheter som vi ibland drabbas av som gör livet tungt och svårt utan på belastningen av vårt arbete. Det går inte att komma ifrån att uttrycken har en negativ klang, som förmedlar något i stil med att det är synd om mig, jag har så mycket att göra att jag inte riktigt hinner med. I min, något begränsade och högst personliga, värld är det inte det minsta synd om mig för att jag har mycket att göra. Det är i mångt och mycket helt och hållet självförvållat och resultatet av de övervägda val som jag och hustrun har gjort. Inte heller är det något farligt i sig att ha mycket att göra. Men man kan ju bli trött, kanske någon invänder. Ja, det är sant och det inträffar att vi blir trötta , men är det farligt? Självklart inte, trötthet är en naturlig reaktion på att man har ansträngt sig. Däremot är det vanskligt om man under en längre tid arbetar för hårt utan att få den återhämtning som kropp, själ och ande behöver, men det är något helt annat.
Dessutom är uttrycken om att det fullt upp eller mycket att stå helt intetsägande i mitt fall. Har man fem barn, ett stort gammalt hus att ta hand om, en trädgård som är stor och arbetar heltid båda två, så är det per definition alltid mycket att göra. Lägger man därtill till kulturskola, kyrkaktiviteter för barnen, engagemang i både kyrka och barnens skola för oss vuxna och kontaktfamiljsuppdrag så... ja ni förstår själva.
Det är mycket just nu, kommer jag inte svara nästa gång någon frågar. Men vad det blir istället har jag inte listat ut, än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar