Vän av ordningen förstår att oavstående rubrik är helt fel. Pappa är en inte en kontinuerlig variabel utan en binär sådan. Den som har fler barn är inte mer pappa än den som har färre. Antingen är man pappa, eller så är man det inte. Men nu när barnaskaran i hemmet har utökats med ett barn till så känns det ändå som att bli pappa, en gång till.
För många år sedan, när familjen Bokenblom bara bestod av mig och Mathilda, en son och en dotter i hustruns mage, sa jag att jag till en grupp bekanta att jag ville få alla mina barn innan 33 års ålder. Min något grumliga tanke var nog att jag vill att samtliga barn i familjen skulle vara myndiga det år jag själv fyllde 50, för vem, tänkte jag då, orkar leva småbarnsliv när man är 40+ ? Så blev det nu inte. Rakel föddes samma år som jag fyllde 35. Om det var någon som tyckte det var i senaste laget så var det snarare våra barn än jag och hustrun. De äldsta barnens kommentar när vi berättade om graviditeten var: "Ha, det tror vi inte på, ni är för gamla för sånt." Vad "sånt" var förtydligades aldrig men Deborah tog tillfället i akt och att berätta för Lydia, då knappt två år, att detta nu innebar att mamma och pappa aldrig skulle få någon tid för henne mer.
Under de år som följt sedan Rakel föddes har jag mentalt bockat av alla de göromål som är förknippade med småbarnsåren. Been there, done that, survived!
Sluta mata med sked - check
Sluta springa på BVC i tid och otid - check
Slutat med blöjor - check
Slutat med bakåtvänd bilbarnsstol - check
Slutat behöva gå upp tidigt på lördagarna - check
Slutat hämta på dagis - nästan check
Nu får jag som drygt 40-åring alltså börja om en gång till. Lite av ett livets ironi kan tyckas. Kan dock konstatera att tankarna på blöjbyten och eventuella nattvak är mindre skrämmande nu än de var för 15 år sedan. Övning ger färdighet och med ålder kommer erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar