Efter det att jag och Mathilda hade fått tillökning i vår familj brukade vi åka och hälsa på min farmor Anna. När vi satt och samtalade i hennes köket och hon höll den lilla pojken (flickan) i famnen så frågade hon alltid:
- Är han (hon) snäll?
Jag tror att det är fler än vi som har fått den frågan från den äldre generationen. Naturligtvis så förstår jag precis vad min farmor menade men jag kunde inte låta bli att svara:
- Ja farmor han är snäll. Vilken tur vi hade att vi inte fick ett elakt barn.
Jag tror aldrig att min farmor uppfattade mitt försök att vara lite rolig. Hon tillhörde liksom inte den ironiska generationen. Men medge att uttrycktet "snälla barn" är lite problematiskt. Om ett smidigt barn, som äter som det ska, sover och är allmänt lättsamt, defineras som snäll, vad är då ett barn som ... Ja ni förstår själva. Det resonemanget faller liksom på sin egen orimlighet även om tanken att det finns spädbarn som medvetet skriker och lever rövare, för att på så sätt göra livet odrägligt för sina föräldrar, är ganska intressant i sig.
"Snälla barn" är dock inte det värsta uttrycket jag vet när det gäller barn. Men mer om det i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar