I en predikan som jag höll för några år sedan ställde jag frågan om hur många separationer som Billy, ni vet IKEAs storsäljande bokhylla, har på sitt samvete. Det finns få saker som tär så på ett förhållande som upplevelsen av ett kollektivt misslyckande (vilket ihopsättningen av IKEAs möbler ibland kan ge upphov till). Å andra sidan så är det få segrar som vinns utan att man tar några risker och det är få saker som ger en sådan tillfredställelse som att genomföra mer eller mindre svåra saker och ting tillsammans.
Det var dock med viss bävan som jag gick med på att tillsammans med hustrun sätta upp tapeter i de nya rum som Byggmästarna har färdigställt åt oss. Det närmaste tapetuppsättning som någon av oss har kommit är att min mor satte upp tapeter tillsammans med min far för ett knappt halvsekel sedan. Inte mycket erfarenhet att hänga i julgranen. Nåväl, vi kompenserade vår brist på erfarenhet med att googla på "gör-det-själv + tapeter". Trots dessa noggranna förberedelser så måste jag tillstå att efter att ha satt upp min livs första våd var jag beredd att även låta det bli min sista. Efter våd två var känslan inte särskilt mycket bättre, även om den våden satt bra mycket rakare än den första. Men nu fanns det liksom ingen återvändo. För sammanfatta en ganska lång och utdragen process, tio våder tog oss fyra timmar och min rygg värker fortfarande, så kan jag berätta att I endured and we prevailed, fritt översatt jag stod ut och vi övervann. När vi kom till våd sju och åtta hade vi inte bara hopp om att det här nog skulle gå vägen, vi hade blivit ett sammansvetsat team.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar