Det är ingen hemlighet att yta och utsida många gånger värderas högre än djup och insida och att vi får mer uppmärksamhet och uppskattning för det vi gör och presterar än för de vi är. Om du inte tror mig så fundera på hur många tidningsreportage du har läst under våren som handlat om hur du ska få en snyggare kropp inför Beach 2014 jämfört med artiklar som tar upp hur du kan arbeta på och förbättra din karaktär. Eller vad var det du fick berörm för senast, något du gjorde eller något du är? Medger att det inte alltid lätt att göra en skillnad mellan vad vi gör och är, eftersom de vi är återspelgas i det vi gör, men jag tror att du som läsare förstår poängen jag försöker få fram.
I ett tidigare inlägg efterlyste jag stolta föräldrar. Jag tror på tanken att jag som förälder uppmuntrar mina barn och att är ok att både barnen själva och omgivningen märker att jag är stolt över mina telningar. Men jag har på senare år funderat på vad det är som jag uppmuntrar hos mina barn och vilka signaler jag, medvetet och omedvetet, skickar till dem om vad det är som är viktigt i livet.
För några månader sedan refererade Vetenskapsradion på radions P1 till en studie som visade att barn som fick uppmuntran för det de gjorde presterade mycket bättre när de stötte på nya utmaningar än de barn som fick beröm för dom dom är (medveten felstavning, skvallra inte till min fru). Sug på konsekvenserna av det resultatet en liten stund. I min värld finns det alldeles för många människor, inklusive undertecknad, som får sin primära bekräftelse genom det de gör. Det är genom att just prestera som många upplever att de får omgivningens gillande, uppskattning och erkännande. Detta är en enorm drivkraft i människors liv och det är inte konstigt att barn som får uppmuntran när de just presterar anstränger sig mer i nya situationer och utmaningar - allt för att få, ja just det, ännu mer bekräftelse. Men är det sådana vi vill att våra barn ska vara? Vill vi inte att våra barn ska veta om och var trygga i att de är värdefulla för dom de är och inte för det de presterar?
Jag har för närvarande fyra barn i skolåldern och till hösten börjar nummer fem i förskoleklassen. Mina barn har all anledning att vara stolta över sina prestationer i skolan. Men ju äldre mina barn har blivit desto mindre viktigt har betygsbokstaven blivit för mig, jämfört med de egenskaper i deras liv som vittnar om att de har en rätt inställning till både sig själva och till människor i deras omgivning; egenskaper som ödmjukhet, medkänsla och omtanke. När jag själv ser, eller ibland får bekräftat av andra, att de egenskaperna finns hos mina barn, värmer det ett fadershjärta betydlig mer än aldrig så höga meritpoäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar