"Any man, if he knows how, can take a set of tools and build him a house, but it takes God to build a home", är en rad hämtad från en countrysång som jag hörde för länge sedan. Det är onekligen skillnad på ett hus och ett hem. Ett hus är en byggnad, definerad av längdmått och material; ett tämligen neutralt substantiv som väcker få känslor hos oss. Ett hem däremot är en plats som för de flesta av oss är förknippat med en rad positiva adjektiv. Vi associerar begreppet hem med egenskaper såsom trygghet, lugn och ro, närhet och gemenskap med familjen.
Under sommaren har jag mediterat en hel del över vad jag önskar skulle känneteckna mitt hem. I en familj,, oavsett om den består av en eller åtta individer, är det lätt att bli sig själv nog. En inställning som lätt smittar av sig på synen på våra hem. Uttrycket Mitt hem är min borg är ett tecken på detta. Men jag är av övertygad om att introvert och självcentrerat beteende där allt kretsar kring mitt eget jag eller ett avgränsat vi, är som stillastående vatten - det må kännas tryggt och bekvämt för stunden men till slut blir det hela en smula unket. Därför skulle jag, lite som motvikt till de egenskaper jag redan nämnt ovan, vilja lyfta fram ordet välkomnande. I mitt hem vill jag människor ska känna sig välkomna. I mitt hem vill jag att fler personer än de som är bokförda på adressen Ekersby 105 ska känna sig hemma. I mitt hem vill jag att det alltid ska finnas plats för en person till vid middagsbordet, även om besöket inte är inplanerat i kalendern. I mitt hem vill jag att det ska finnas utrymme för fler barn än för de som råkar heter Bokenblom i efternamn. Riktig där är vi kanske inte än, men jag tycker att vi har tagit några steg i rätt riktning under senare år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar