Det sägs att barn gör som vi gör och som inte vi säger. Och i engelskan finns det ett uttryck som skulle kunna översättas med att handling talar högre/starkare än ord. Med andra ord har våra liv ibland en större påverkan på omgivningen än våra verbala uttalanden.
I dagens inlägg skulle jag vilja dela med mig av en händels som utspelade sig på Torpkonferensen för kanske sex, sju år sedan och som fick en livsförvandlande betydelse för oss som familj. Jag och Mathilda träffade på två bekant från tiden då vi gick på bibelskola på Götabro. De var nu lyckligt gifta, bodde i ett stort hus ute på landet, hade fyra biologiska barn plus fyra (!) familjehemsbarn. Deras engagemang för de egna ungarna och för andras barn gjorde ett outplånligt uttryck i mitt och Mathildas liv. Vårt möte den där soliga torsdagen i midsommarveckan bidrog starkt till att vi själva tog vårt eget första lilla steg att öppna vårt hem för fler barn än våra "egenproducerade".
För vår del började med ett kontaktfamiljsuppdrag, en helg i månaden, för ungefär sex år sedan. För ett och ett halv år sedan gick vi vidare och började processen med att bli prövade och godkända som familjehem. Den resan öppnade dörren för ytterligare ett kontaktfamiljeuppdrag, nu varannan helg. Och så för fem veckor sedan så fick vi förfrågan om vi kunde ta ett steg till och öppna vårt hem för en liten pojke.
För vår familj har det varit en välsigne att öppna vårt hem för fler barn. Det har vidgat våra vyer och gett oss erfarenheter som vi annars aldrig skulle ha fått. Det har dessutom gett oss en massa glädje tillbaka. Men resan började med ett möte på lekplatsen på Torp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar