När det uppstår en diskriptans mellan verkligheten som vi uppfattar den och den bild av verkligheten som presenteras får de flesta av oss problem. Jag upplevde det tydligt för en tid sedan då jag talade med en bekant. Personen i fråga, en pappa, talade om ett av sina barn i väldigt positiva ordalag, vilket i sig är helt ok. Problemet var att inte jag kände inte igen mig i beskrivningen. Den var i min mening inte bara lätt överdriven, den var helt felaktig. Under en tid gick jag och irriterade mig över det inträffade, ett faktum som tyvärr säger mer om mig än om själva händelsen som jag har beskrivit för er. Men så hade jag min egen uppenbarelse under mandelträdet. Om inte den här föräldern hade "skrytit" om sitt barn förträfflighet, vem skulle då ha gjort det? Är det inte en förälders uppgift att tycka och förmedla att hans eller hennes barn är den mest fantastiska varelsen som går i ett par skor? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Hellre en förälder som brer på lite för mycket om sina barns förträfflighet än en förälder som aldrig säger något positivt om sina barn i det offentliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar